Gott och blandat. Eller tvärtom.

Jag har en liten fundering... jag har ju noterat att jag fått lite respons på det jag skriver... det är ju alltid trevligt.... dessvärre är mestadelen av den responsen av sådan kategori som rent av kan betraktas som REKLAM.... och vi vet ju inställningen till reklam här på min blogg inte sant? Reklam är ett djävulens påfund och har ingen existensrätt här. Så vänligt men bestämt. Ingen reklam tack... Och i synnerhet vill jag undvika få sånt skit på min diktavdelning.. Här sitter man och skriver hjärtat ur sig, och så har någon jävel inte ens läst utan skickar ett tips om att på hans/hennes blogg kan man läsa om hur man tecknar en försäkring. Det är deprimerande och sårande.

Sen har jag gått tillbaka till att lyssna på Dylan idag. Det bästa med Dylan är att han är ett universum. Det går inte riktigt att få för mycket av Dylan. Vart man än vänder sig är Dylan. Hittade en Dylanlåt jag inte haft någon aning om fanns idag på en bootleg... "Band of the Hand" heter den. Om nån Dylan-intresserad person läser, så kan ni ju hojta till om ni hört den.... Refrängen går snarare "It's Hell-Time, Man!". Måste säga att jag blev ganska exhalterad.... Det låter väldigt annorlunda för att vara Dylan. Men BRA! Åtminstone är min ursprungsåsikt den, det kommer säkert färgas av tiden och av att jag närmar mig texten lite.

Och nu tror jag att det är slutbloggat för några dar framöver. För nu är det slut på väntan på regn.. Älsklingen kommer imorgon och då kommer all tid gå åt "making love". : ) Over and out.

msn suger

nån som sett de där gubbarna? De där gubbarna som dyker upp på somligas msn när de skriver? Det är inte kul. Det är inte gulligt eller häftigt heller. Det är bara vedervärdigt. Jag talar inte om smileys nu. Jag talar om såna där figurer eller bilder som dyker upp i texten, automatiskt, när man skriver ett speciellt ord. Jag vill veta vilken msn version dessa uppdagar sig på, för den kommer jag aldrig att skaffa. Jag borde låta döda den i msn:s ledning som kom på den idén. Mental note: "Hire to kill".

Varför hatar ni det skrivna ordet? Varför måste ni göra rebusar av det? All kommunikation som uttryckts i skriftform har ni förvandlat till ett skämt. Ni vanhelgar ORDET! Måtte det komma nån slags vedergällning mot en sån styggelse till idé.

Framletade anteckningar

Det slog mig idag hur mycket jag hatar David Hasselhoff. Ja ni vet, Bimbo-Mitch från Baywatch. Jag har uthärdat en femtioelfte "I've been looking for Freedom" och nu har bägaren spilt över. Vem vill spela en sån jävla heja kapitalismen låt, ja förutom kommersiell radio, då, vem?! Nån på radiostationen har en kula innestående från mig. Men det är ju inte bara den låten...

Läste någonstans att Hasselhoff tyckte till om hur han med Baywatch varit med om att besegra kommunismen. Hallå? Besegra kommunismen... sicken jävla dåre. Det enda de lyckades med var att sprida vidriga människofientliga utseendeideal runt världen. Kommunismen som idé besegras inte med ett uselt tv-program. Idéer dör inte. Statssystem går under jovisst, men idéer dör aldrig. Nu kanske jag låter aningen kommunistisk, men det epitetet vägrar jag ta på mig. Man ska lära av Dylan och aldrig låta någon bestämma vem man är. Dessutom tror jag inte på politik längre.

Glömda anteckningar

Ibland när jag inte har en så där jätteinspirerad dag på jobbet (jo, jo, det finns såna också) så sitter jag och leker med ord i mitt huvud eller kommer på bra-a ämnen för dissektion här i bloggen. Idag hade jag skrivit TVÅ dikter varav jag tyckte båda hade något slags egenvärde, samt löst formulerat ett inlägg som jag tänkte posta här i vardagsbloggen. Naturligtvis glömde jag anteckningslappen på jobbet, så det får visst vänta till i morgon. Om jag kommer ihåg den då.

natt...

jag sover inte som jag borde... Jag är uppe alldeles för sent... Fastnar i nåt som är intressant och vägrar gå och lägga mig i sängen... Jag får skylla mig själv, antar jag. Det är det här som är jobbigast med förmiddagsveckorna... Jag är liksom inte mig själv... jag är på tårna hela tiden... söker ständigt massa ny intressant information, i brist på lust att gå och lägga mig... Suck.

Såg Dylan-dokumentären del ett igen ikväll. Delvis iaf. Dylans framträdande med "Ballad of a Thin Man" är grymt, det tycker jag fortfarande... Fast för övrigt lyssnar jag på en hel del annan musik nu... känner väl lite att det blivit mycket Dylan. Lyssnar på Warren Zevon och Leonard Cohen. Bra musik. Rekommenderas varmt. Nä det är väl inte annat än att gå och lägga sig nu. Och slutligen vill jag säga hur mycket jag saknar min älskade Moa... Jag älskar dig så...

Söndag igen...

Så var det slut på långledigheten och det känns. Det är extra ångest att vara Toni just nu. Och det snöar för fullt ute... 23 oktober... Stora feta snöflingor. Gräsmattan börjar bli vit. Tröstade mig med en ångestfylld film "The Machinist", något jag verkligen kan rekommendera. Den fångade in känslan perfekt och var så där skruvad och smart som en film i bästa fall kan vara. Mycket bra. Och Christian Bale var strålande i huvudrollen. Han såg ut som en koncentrationslägerfånge.

Apråpå spelningen...

Det har slagit mig så här i efterhand att Down in the Flood inte spelats någon gång tidigare i år! Vi fick alltså uppleva en ny låt! Den 102 originella låten på spelningslistan för året, på tja hur många spelningar kan det vara... 80? Har inte någon koll. Men det är häftigt. Vilken annan artist skulle kunna skaka fram 102 originella låtar under en turné? Och vilken annan artist skulle kunna hålla inne med lika många låtar som är av samma kvalité? Om inte bättre? Det förstnämnda kanske Springsteen och Neil Young och några till av de största skulle kunna fixa. Men det nästnämnda... det tror jag ingen annan kan.

För att bygga upp det argumentet tittade jag på min favoritlista med Dylanlåtar, och en snabb överblick gav att över hälften av de låtarna jag håller högst inte spelats live i år. Ingen Foot of Pride, ingen Highlands, ingen Slow Train, ingen I Want You, ingen Changing of the Guards, ingen Angelina, ingen Idiot wind, ingen Your'e a Big Girl now, ingen Hurricane, ingen Blowin in the Wind, ingen It's all over now, Baby blue... the list goes on and on. Det är låtar Dylan av någon anledning sorterat bort. Kanske känner han att han gjort dem tillräcklig rättvisa på skiva och därför inte ser någon utmaning med att göra live? Vet inte, men faktum kvarstår, gillar man Dylan ska man inte tro att man får se någon greatest hits-parad. Så har det varit och så kommer det att alltid vara.

En lite mer ingående överblick (som om inte annat bevisar vilket intressant liv jag lever) är att på min Dylanlista har 87 låtar spelats i år och resterande 163 (!!) följaktligen inte spelats. Detta stämmer nog på ett ungefär, somliga spelade låtar finns inte med i närheten av min lista (If dogs run free, kommer jag att tänka på) och Dylan har ju spelat några covers också, bland annat "Folsom prison blues" nån gång i USA. Nåja, nu är det slut med nörderiet för ett tag... Men checka listan om ni är intresserade av att kolla mina vetenskapliga källor...

Tack Dylan för en mycket originell Down in the Flood som jag älskade mycket. Skulle kunna ge mycket pengar för att få återuppleva den versionen... "But oh mama, Aint you gonna miss your best friend now? Your'e gonna have to find yourself another best friend, somehow?" Jo, det verkar så... snyft... : (

Tipset förresten...

Jo jag ser vid en snabb överblick att jag hade 4 rätt av 16 låtar. Det var väl inte så illa? Jag lyckades ju t.o.m plocka ena Encore-låten...

Det här var stort!

Efter en bitvis strålande konsert med en fokuserad och energisk Dylan så är det dags att skriva några rader om det jag bevittnat.

Några ord först om inramningen. Det var mycket folk, lagom stor arena, nästan fullsatt verkade det bli. Folk verkade förväntansfulla. Det var människor av olika åldrar, ganska blandat vad det var för typ av människor också. Fick mig en liten tankeställare om att Bob Dylan kanske inte är den där indie-guden jag har konstruerat honom som. Han vänder sig till var man och var kvinna än idag, fyrtio år och mer efter sitt genombrott. Om man kommer förbi det där med rösten. Det brukar ju heta så, bland folk som inte kan sin Dylan, och inte kan uppskatta Dylan. "Jag gillar inte rösten". Nåja. Då talar de ändå om Dylan under sin vokalistiska storhetstid, när han kunde sjunga som Enrico Caruso. Det är väl inte riktigt den Dylan som existerar idag, morrandes, väsandes, sjungandes falsett... Idag skulle jag kunna förstå om folk sa att de inte kunde med rösten.

Nåja, det där var en parantes, vi hoppar tillbaka till konserten. Mycket folk som sagt, och en hel del verkade tillhöra den kategori jag befinner mig i: Dylanologer. De satt på parkett och jag blickade ner från tionde raden och undrade om jag var "stuck inside of Mobile with the Memphis blues again" vid nåt tillfälle. Men den känslan svalnade snabbt. Dylan spelade piano som brukligt nuförtiden; hoppade fram i några låtar och körde munspelssolon som var förträffliga. Jag har egentligen inte ansett att munspelet varit en av dragplåstren när det gäller Dylan, men här höjde de faktiskt upplevelsen. Hans bruk av munspelet var mycket skickligt och träffsäkert.

Överlag var det de snabba låtarna som fungerade, och somliga av dem rockade taket av arenan. De långsamma låtarna blev lite drabbade av Dylans röst och märkliga sångteknik som han lagt sig till med på senare år, morrande, gnyende och falsettsjungna slutrader. Aningen irriterande, men något man lärde sig, om än inte uppskatta, så respektera under spelningens gång. Dessutom verkade Dylan ha en av sina goda röstdagar.

Här är en låtlista som är lite huller om buller: Jag förde inte anteckningar under spelningen och har därför blandat ihop ordningen på låtar, även om jag vet alla låtar som spelades.

1. Maggies Farm. Startade spelningen. Var bra. Men inte den bästa versionen jag hört på bootlegs. Medryckande dock. Intressant start. 3,5
2. Tonight I'll be Staying here with you. Det var en låt som warpats om till en märklig version, där man inte kände igen melodin, och för den del inte många av orden. Fungerade inte riktigt. 2,5
3. Whatching the River Flow. Mycket bra stomp-version av den här gamla singeln. Bandet rockade på för fullt. Jag blev riktigt exhalterad för första gången. Kände dock inte igen den för en bit in. 4,5
* Girl from the North Country. Fungerade inte. Publiken jublade igenkännande när den rullade igång, långt före jag upptäckt vad det var för låt. Imponerande kunskap. För låten lät inte som något jag kände igen. Och Dylan använde rösten som jag tycker fel. 2,0
*Highway 61 Revisited. Suverän version helt enkelt. Jag fick gåshud och kunde inte låta bli att följa med varenda vackra ton som bandet spelade. Verkade perfekt samspelad, och Dylans röst förhöjde faktiskt sången. Kunde till och med sjunga med lite. Utförd med enorm känsla och hetsig vrede. Mycket mycket bra. Kvällens första stående. 5,0
*Lay Lady Lay. Nästa bidrag från Nashville Skyline var inte heller någon fullpoängare. Fick publiken att jubla när de kände igen den. Bättre sjungen än "Tonight". 3,0
*Stuck inside of Mobile. Verkade inte helt inspirerad. Lät bra dock. 3,5
*Tryin to get to heaven. Kom nog vid närmare eftertanke efter Highway 61 Revisited. Trodde först det var Not Dark Yet och brast ut i glädjeskrik. Nu var det ju inte riktigt så bra. Bandet gjorde inget märkvärdigt här. 3,5
*Cold Irons Bound. Jag kände igen den direkt. Har hört bootleg-versioner som startar likadant och jag visste att det skulle bli bra. Det blev bra, men inte i klass med det bästa jag hört. 4,0
*If dogs run free. Sen var Dylan tvungen att plocka fram nåt överraskande. Den här lilla jazzkråkan dök upp ur hatten. Det började som en parodi och jag började undra om folk skulle skratta eller gråta. Det slutade med ett fullständigt briljant musikaliskt crescendo med Dylans munspelssolo som var strålande och fick mig glömma allt jag tänkt. 3,0
*Summar Days. Den här anade jag skulle komma och jag blev mycket positivt överraskad. Dylan sjöng perfekt och musiken var otroligt samspelt. Kunde sjunga med. Enda bidraget från Love&Theft. Mycket överraskad över det. 4,5
*Down along the Cove. Också en låt jag inte kände igen alls förrän den nästan var slut. Trodde Dylan hade plockat fram något helt osläppt först och förlorade mig i hur bra det lät. Sen när låten tog slut kom jag på: Det måste ha varit Down along the Cove. En superversion. 4,5
*MR Tambourine Man. Oj vilket jubel när den här började spelas. Det var riktigt feststämning vid det här laget. Låten var originellt fraserad och kändes inte alls föråldrad i denna nya tappning. Fast det skulle nog vara legitimt att hävda att Dylan krånglade med den en aning. Fast jag gillade det. 4,0
*Down in the Flood. Fan, det var grymt att höra Down in the Flood. Jag diggade som bara den. Och även detta en låt som jag aldrig ritkigt fastnat för på skiva. Tack, Dylan! 5,0

Så följde fem minuters stående ovationer innan Dylan och bandet dök upp för att spela 2 Encores. Det började med en:

*Like a Rolling Stone som var mycket uppskattad av publiken, men som nog var en förkortning av originalet, kändes det som. Inte helt hundraprocentig tycker jag. 3,5
*All along the Watchtower. Det här var inget annat än en knockout. Folk påstår att Jimi Hendrix version av låten är mäktig. Och då ska jag säga att den här spelade skjortan av Hendrix version. Det här var den bästa version av vakttornet jag hört i hela mitt liv. Alla versioner inkluderade. Mycket spöklikt och olycksbådande sound, som matchade texten perfekt. Det här var värt hela inträdesbiljetten bara det. Och jag som spekulerade i att vi inte skulle få höra Watchtower. SÅ glad att jag hade fel! 5,0

Så sammanfattningsvis blir det en stark 4 (av 5) till Dylan som verkade väldigt på humör och väldigt energisk. Rockade på väldigt bra för någon som är 64. Speciellt vid munspelssolona var han nästan på knä av inlevelse. Publiken verkade ha fått vad de betalade för. Jag tyckte alla verkade mycket nöjda och applåderna ville inte ta slut när Dylan och bandet stått en kort stund vänd mot publiken av tack (jag hörde aldrig något "Thankyou") och sedan klivit av scenen.

Välkommen till Karlstad igen snart Bob Dylan!! (Gärna nästa vecka om det går bra....)

Snart, snart...

...och jag börjar bli sjukt nervös! Det känns som om jag ska åka för att få se Jesus gå på vattnet! Har jag tänkt på allt? Har jag biljetten med? Kommer det vara fullsatt? Vad blir min spontana reaktion om någon buar som sitter bredvid mej? Vad är det för straffskala för grov misshandel? Mycket frågor som alla lär få nåt slags svar ikväll. Och jag är verkligen nervös... Jag vill att det ska bli magiskt!

Dylantips

Eller är han så oförutsägbar, Dylan? Det kan mycket väl tänkas att jag kanske har ett hum vad han ska spela ikväll... Somliga matcher är säkra, som i alla stryktips. Jag tror som sagt mycket på Love & Theft. Det blir säkert fyra fem låtar därifrån. Sedan tror jag vi kommer få se "Like a Rolling stone" som ena encore-låten. Däremot tror jag inte på "Watchtower" idag. Här är ett tips på hur det ser ut, utan inbördes ordning.

Honest with Me (Love and Theft)
The Man in Me (New Morning)
Things have Changed (Singel)
This Wheel's on Fire (The Basement Tapes)
Blind Willie McTell (Bootleg Series)
Summardays (Love and Theft)
Highway 61 Revisited (Highway 61 Revisited)
Under the Red Sky (Under the Red Sky)
Absolutely Sweet Marie (Blonde on Blonde)
Down along the Cove (John Wesley Harding)
Not Dark Yet (TIme out of Mind)
Lonesome Day Blues (Love and Theft)
Mississippi (Love and Theft)
Senôr (Street-Legal)

Encore:
Like a Rolling Stone (Highway 61 Revisited)
Forever Young (Planet Waves)

Ska bli spännande att se hur många rätt jag hade...

Inför Dylan...

Så har den här långa dagen börjat. Jag laddar upp. Lyssnar på Street-Legal, en skiva jag starkt misstänker jag inte kommer få höra några låtar ifrån. Men jag skulle bli mycket glad om jag fick det. Säg "Senôr (tales of Yankee Power)" t.ex. Det skulle jag tycka väldigt väldigt mycket om.

Vad tror jag om ikväll då? Kommer det bli bra eller kommer det bli fiasko? Jag tror jag kommer att få vara med om en mycket häftig upplevelse. Det kommer inte att låta som det gör på skiva för fyrtio år sedan. Men vem trodde det? Och jag är helt öppen för nya arrangemang. Jag är beredd att kämpa för att känna igen låtarna. Jag är medveten om att det nya bandet kommer att ge en helt ny sound till låtarna, men jag vet att Dylan har planerat det här bra. In Bob we trust.

Vad kommer det bli för låtar då? Det är en jävligt knivig fråga att svara på. Om jag skulle sätta mig och göra en tipsrad här så skulle jag ha större chans att få 13 rätt på stryktipset än att få låtlistan rätt. Dels för att det finns så mycket att välja på. Dels för att Dylan är helt oberäknelig och oförutsägbar. Han har dock tenderat välja material från skivorna "John Wesley Harding", "Nashville Skyline" och rent av "Under the Red Sky" mycket, bortsett från sista skivan "Love and Theft". Själv ser jag gärna några instick från 1997 års "Time out of Mind". Jag skulle t.ex. älska att höra "Highlands", men det känns som en chans på tusen att det kommer hända. Den är ju trots allt nästan 17 minuter på skiva, och Dylan har sagt att det är den korta versionen....

Förstår en del av kritiken som Dylan har samlat på sig, i det fallet det handlat om kritik som har substans. Låtvalet har varit besynnerligt på sina ställen. Jag vet inte om han tycker de låtarna passar med bandet och att han kan göra bra versioner av dem, eller om han upplever att det finns mer i låtarna än vad albumversionerna avslöjar eller vad. Det senaste är i en hel del fall sant, för många av låtarna på setlisten i Stockholm finns inte med på min Dylan topp 200 iaf. Kolla själv i länken till höger om ni inte tror mig... ; )

Så jag hoppas få se en storartad konsert. Jag hoppas Dylan smugit in nån gammal goding, nån gammal raritet, nån gammal sällan spelad låt. Det skulle vara guld. Och jag vet att jag kommer vara lyrisk efteråt...

Systemfel.

Det är systemfel på många sätt nu.

Datorn funkar inte som den ska.

Dylan uppskattas inte som han ska. Inte här i Sverige iaf. Men Norge kan sin Dylan och hånar svenskarna för att de är såna idioter.

Och nån som låtsas uppskatta min blogg dyker upp och lägger in kommentarer. Tror nån att han nedanför lagt min sida till mina favoriter, så kan ni ju skriva till Markus Larsson på Aftonbladet, en annan fantast av fantasifoster.

tysurfer said...
Hi, my friend told me about your blog you have here and I too think it's great. I really like it when people compliment my blog so I'm doing that for you. Hope you don't mind, I bookmarked your site. I too have a site about Rashguards and Surf Shirts, and some other things. Feel free to check it out. It isn't anything special but if you have an interest in surfing, sports apparel or Rashguards you may find it useful.

Fan ta dig Markus Larsson!

Tror du jag hade glömt vad du gjorde så här dags? Tror du verkligen jag hade så lätt att förlåta? Nej, du, jag tänker inte ge mig förrän du kryper till korset och kommer med en offentlig avbön. Du har verkligen skämt ut hela vårt land. Se här hur en Dylan-recension ska se ut: http://http://www.dagbladet.no/kultur/2005/10/19/446865.html

Nu ska jag alltså bli utskrattad och hånad i varenda Dylanforum som "svensken": han som inte fattar någonting. Din smuts stänker på mig och din smuts stinker, Markus Larsson. Jag vägrar vara med. Nu är jag inte svensk längre. Inte om du är svensk. När norrmännen kommer och anfaller oss är det inte din rygg jag kommer att skydda, Markus Larsson, för jag kommer inte glömma dolken du stack i min rygg.

Dåligt humör? Jo, lite.

Datorhelvetet vill inte fungera. Har tagit till de tricks jag kan och felmeddelandena fortsätter komma. Det gör mig pissed. Jag kan av någon anledning använda internet om jag ignorerar felmeddelandet men det känns som om det inte kan vara bra. Eller? De kommer ju av en anledning gissar jag.

Har läst lite Dylan-recensioner i.o.m att jag ska på konsert på torsdag. Den jag fastnade för var Markus Larssons i Aftonbladet. Det var ingen recension, det var ett haveri! Ett hjärnsläpp, ett brev om omyndigförklarande. Vet inte riktigt var herr Larsson kan tänkas hamna, i.o.m att psykvårdsreformen och så gjorde att galningarna släpptes ut på gatan. Herr Larsson borde tvingas bära hörlurar! Herr Larsson, eller Mr Jones som du egentligen heter, jag vill ge dig fingret. Jag vill ge dig fingret! Hårt och djupt. Hela vägen in! Herr Larsson, din fortsatta existens är en personlig förolämpning av djupaste slag. Man kan bara önska att du kröp tillbaka till pojkrummet och fick onanera till dina Springsteen-bilder istället för att leka journalist på en stor dagstidning.

*Andas djupt* Så, nu känns det lite bättre.

Orolig.

Det här verkar inte alls bra... Jag hade tänkt skriva nåt om Dylan eller nåt om vad som helst, men nu verkar jag få koncentrera mig fullständigt på att försöka förstå vad det är för fel på min dator! Jag kan inte öppna varken Windows Media Player, MSN Messenger eller Internet Explorer utan att det kommer felmeddelande och allt stängs. OCH hela tiden! Det här känns väldigt olusigt. Konstigt nog kunde jag jobba vidare en stund med Explorer så jag kunde skriva det här blogginlägget, men om inte det blir ordning så kanske det inte blir några nya blogganteckningar på ett tag... : (

Konstruktiva Toni

Ja det här går ju riktigt bra nu tycker jag. Har varit riktigt konstruktiv med bloggen på sista tiden tycker jag. Det är inte konstigt att läsarantalet skjutit i höjden. Och eftersom målet är världsherravälde, vilket mycket riktigt konstaterats i min kärestas blogg, så tänker jag inte ge mig här. Diktsidan har fått några tillskott... jag publicerar nya dikter och gamla dikter lite blandat. Försöker hålla nån slags kvalité på dem dock. Och jag försöker få till en länk med annat av mitt skapande. Förhoppningsvis är länken till min Dylan-lista snart uppe. Så häng med mig in i en spännande framtid!

Creds.

Jag kom på att det var kanske inte vidare snällt av mig att hänga ut syrrans företag så där i bloggen häromdagen... Så jag tänkte lägga ut en länk dit som får bli fast i högerkolumnen. Det är inte mer än rätt. De är himla duktiga och har inte alls för vana att slarva bort folks katter och hundar. Jag lovar! Och så har de ett så skönt domännamn som smatassar.se. Bara en sån sak.

Så alla katt- och hundägare, lämna genast bort era husdjur till kunnigt folk där de blir ompysslade och bortskämda riktigt ordentligt. Kan vara kul för lilla Fido eller Findus att få åka på semester någon gång emellanåt också, inte sant? Så vad väntar ni på! Sätt er i bilen och kör bort husdjuren till min syster med en gång! Så syrran, om du läser detta, hoppas att jag kan värva er lite kunder från min enorma läseskara! Lycka till med affärerna.

Hejs svejs.

http://www.smatassar.se

Ny avdelning har öppnat!

Det är en ganska stolt dag för mig då jag tog mig tid och listade ut hur den här bloggen är uppbyggd. Nåja, iaf tillräckligt för att jag kunde göra det som varit mitt mål: att skapa en diktsida. Den här bloggen kommer som vanligt vara om alldagliga betraktelser medans jag på en speciell avdelning kommer publicera mina dikter. Copywriten är min och bara min så hittar jag mina dikter publicerade i andra sammanhang så är det DIN strupe jag siktar på.

Här är en länk, och jag lägger en länk till höger också så att ni lätt ska kunna hitta till min diktsida alla diktälskare. Kom och kika! Ta med barnen! De får glass första dan! : )

http://bloggtonisdikter.blogspot.com

Snookerfinal

Sitter mitt i finalen mellan Ronnie O'Sullivan och John Higgins och det är spännande. O'Sullivans långa spel fungerar inte och det känns som Higgins har ett litet övertag. Jag håller på O'Sullivan så när det blir för jobbigt så går jag och skriver blogg. Åh, vad skriver jag om, undrar kanske någon? Snooker! Den nya hippa sporten för oss trendiga. Eller kanske inte. Men det är sjukt fascinerande och man blir lugn (oftast) av att sitta och betrakta skeendet på en grön filtmatta. Perfekt söndagssport på tv. Här är en länk, gå dit och joina oss Snookerfantaster. : )

http://www.globalsnookercentre.co.uk

Barnadop

Tja... så har man varit på dop idag. Det var väl trevligt på sitt lilla sätt. Bara en massa ungar överallt och normalt så är det ju en mardrömsbild. Skrikande gråtande ungar och föräldrar som försöker muta dem, hyssja dem, klänga i dem, allt för att bringa återordning. Skräck.

Nåja, det var faktiskt inte så farligt idag. Ungarna var glada och även om det blev lite gråt och skrik så tyckte jag inte det var så hemskt. Riktigt gulligt faktiskt. En unge sprang in i en bänk när han titta åt ett annat håll. Det såg hemskt roligt ut och jag kunde inte låta bli att fnissa till lite. : ) Sedan sjöng några av de äldre barnen Teddybjörnen Fredriksson och det var bedårande. Riktigt fint. Det döpta barnet heter nu Isak. Trevligt. Han höll mitt finger. Det var riktigt charmigt faktiskt. Kanske jag tycker om barn lite iaf...

Nu ska jag bada bastu. Får se om det händer nåt mer här i anteckningsväg ikväll. Hej!

Ballad of a Thin Man

You walk into the room/With your pencil in your hand/You see somebody naked/And you say "Who is that man?"/You try so hard but you don't understand/Just what you will say when you get home/And there is something happening here/But you dont know what it is/Do you, Mr Jones?

Jag nämnde denna sång i min blogg häromdagen och har gått och förälskat mig så i denna hatiska och hånande låt de senaste dagarna. Låten är inget mindre än ett angrepp. Det är här han fått nog av dumma frågor, fått nog av burop, fått nog av att bli placerad i fack, fått nog av alla som har det minsta som liknar krav och kritik mot honom och hans person. Han tänker inte ta det.

Låten är ett angrepp på varje tänkbar lyssnare, varje tänkbar Mr Jones där ute i en värld befolkad av Mr Jones's. I verserna utmanas lyssnaren att ta huvudrollen i Dylan's närmast dadaistiska villsprång mötandes enögda dvärgar och svärdslukare i bizarra situationer. Och i refrängen hånas det över lyssnarens förmåga att inte förstå vad det är som händer. "And there is something happening here. But you don't know what it is. Do you, Mr Jones?".

Därför älskar jag "Ballad of a Thin Man".

Lite små tankar

Japp. Det har varit en ganska okej dag på jobbet. Tiden har gått överraskande fort. Det är alltid lite mer konstruktivt när man får fundera och klura hur man ska bära sig åt för att optimera. Jag tänker inte ens gå in på mitt arbete just nu, men jag kan ju säga att en grundläggande del av det handlar om optimering. Jag känner mig som en ganska duktig optimerare måste jag säga, om jag ska vara lite självgod. Och det ska man lite då och då, för att balansera upp alla de gånger man är överdrivet självkritisk och ser sig som världens största loser.

Vad mer?

Nu försvinner tydligen Tina Rosenberg från FI:s styrelse också. Ajaj. Och nån påstod att det var kris i vänsterpartiet. De får svårt att få ihop en lista lagom till valet med den här personalomsättningen. Och denna gång var det ju rent av den "intellektuella begåvningsreserven" själv som valde att kliva åt sidan. Det verkar inte vara lätt det där. Men om det behövs nya namn så ställer jag mig som frivillig kandidat att sitta i kärleksdepartementet när det inrättas. : )

Och så delade Svenska Akademien ut nobelpriset till Harold Pinter. Ska ärligt talat säga att jag inte hört namnet förr. Därmed inte sagt att det är ett obskyrt val, det har jag ingen större uppfattning om. Men det blir en minuspoäng i trovärdighetskolumnen för akademien för varje år de väljer att vänta med Bob Dylan. : (

Och så får man ju vara stolt varje gång någon i familjen hamnar i tidningen om än inte med namn och bild. Här är syrrans företags bidrag till nyheterna. Det är ett hund och kattpensionat. : ) http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,712440,00.html

Hmm.. Sån här är jag.

Ja, alltså... Inte förrän nu börjar jag få någon ro att sitta och ha min avkopplande stund. Jag är en person som behöver information och uppdateringar hela tiden. Mitt liv kretsar på nåt sätt runt att jag håller mig uppdaterad om allt det jag är intresserad av. Först när jag fått alla dessa fakta som jag behöver för att må bra (jag tar upp ämnena vid nåt senare tillfälle) , så kan jag slappna av riktigt ordentligt och sova. Fast först en liten blogguppdatering.

För det hade jag tänkt skulle ingå i mina rutiner nu, uppdatera bloggen med mina tankar och funderingar. Jag har en hel del, men jag är jäkla dålig på att släppa dem, ens till mina närmaste. Så bloggen kunde vara en bra idé. Fast då får det inte bli för många av de där "vardagsblogguppdateringarna" ni fick se prov på tidigare idag. Det där var ett slarvfel av mig, som jag hoppas inte behöver bli allt för vanligt.

Personliga tankar ska vara personliga, inte trötta och trista. Även om tankarna inte innehåller något specifikt ämne ska ni som läsare ändå få ta del utav dem precis såsom de äntrar min hjärna utan krusiduller. Jag vet inte om jag har nåt ämne för denna blogg, det märker vi snart. Jag skriver rakt ur min hjärna.

Där fick jag inspiration. Inspiration är nyckeln till allt skrivande. Man måste känna för det man skriver om! Det spontana kreativa "stream-of-consciousness"-skrivandet är den metod som jag förordar. Man ska skriva rakt ur sin hjärna. Det fungerar inte alltid bra, men det fungerar. Jag kan t.ex. sätta mig ner och skriva en dikt rakt upp och ner och även efteråt känna att det är en väldigt lyckad dikt. Utan massa korrigeringar.

Sorry, ska förhoppningsvis få igång diktandet här på bloggen snart. Det var ju kanske den främsta orsaken (förutom att tjata om Dylan) som jag startade den här bloggen. Mina funderingar i övrigt var tänkta att komma i andra hand. Och märkligt nog så har jag inte postat en enda dikt, jag har tjatat lite om Dylan (fast det tycker jag är förståeligt iom att den unika dokumentären om honom sändes så sent som igår) men jag har mest babblat om massa saker utan att säga så mycket om mig själv. Jag har väl god hand med det skrivna språket, som nån uttryckte det.

Säger godnatt och kram för den här gången.

Trött...

Ännu en dag på jobbet som inte kännts hundraprocentig motivationsmässigt. Jag vet inte vad det är. Har varit svårt med motivationen en tid nu. Jag är trött och egentligen inte i form att skriva några kvicktänkta bloggar. Så det får nöjas med en trött blogg nu. Ska käka lite mat strax. Oinspirerat...

Bob Dylan - Läromästaren

Fan vad jag är i en euforisk sinnesstämning... Jag vet inte ens var jag ska börja... Såg dokumentären, Scorsese's "No Direction Home" om Dylan och jag saknar just nu ord för att börja beskriva. Det är fantastisk dokumentär och jag kan inte vänta på att få se del två som jag vet kommer vara ännu häftigare.

Här är en scen jag kommer bära med mig i alla motgångar: Dylan vid pianot, publiken vild av avsky mot den förvandling de har fått se framför sina ögon, skrikandes saker och buandes. Dylan slår an tonerna till en underbar "Ballad of a Thin Man" - det fetaste Fuck You-fingret till sång som någonsin skrivits - och motljuset förvandlar honom till en messiasfigur, med det spretiga håret och den vilda blicken. Det här ska jag alltid minnas: mannen som vägrade vara någon annan än den han ville vara. All konstnärlig integritets urfader. Tack för att du visade att man kunde Bob. Tack för allt du lärt mig om att vandra den egna vägen. Jag är dig evigt tacksam.

Börjar få kläm på det här...

Det här med bloggande är lite knöligt. Hann bli riktigt irriterad på att jag inte hittade nånstans... det verkar inte som de som byggde det här stället har samma sorts logiska tänkande som jag har, för jag hittar fan inte nånting på det stället det borde ligga. Hmmph.

Nåja, några timmar senare så lyckades jag fixa ett par länkar iaf. De är där till vänster, varsågod och klicka på dem så ska ni se var ni kommer. : )

Det är väl så här det går till va?

.... kom precis in från regnet. Var och handlade mat. Väntan är till synes över då, gissar ni? Nja. Det är väl inte riktigt så det ska läsas. Det är bildligt talat. Nu ska vi inte bli överanalytiska på ett så tidigt stadium, men det är en liknelse. Den som inte älskar väntar på regn, som Bob Dylan ljuvligt beskrev det i sitt mästerliga epos "Desolation Row":

"Everybody is either making love, or else expecting rain."

Och medans jag sitter och tynar bort här är min älskade långt ifrån mig. Det är vad titeln på min blogg avser. Så spännande var det, och jag har redan avslöjat det. Kanske borde ha hållit på det ett tag tills jag hann få några läsare hit. Nåja. Det kanske kommer andra godbitar framöver. Håll i er.

Vad är tanken med detta?

Det är en ganska bra fråga. Jag fick ett infall igår kväll att jag skulle skaffa mig blogg, för jag har så mycket intressant att skriva om och tycka till om. Så kändes det igår iaf. Nu känns det lite mindre så. Jag vet inte om det är den där söndagsångesten som gör att jag mest vill krypa ihop i soffan och försvinna som gör att jag är mindre positivt lagd till att posta en massa nonsens. Så skulle det mycket väl kunna vara.

Men ser man, nu har jag ju skribblat ihop en post iaf. Det var ju bra. Bättre lycka nästa dag kanske. Jag tror att om jag ger det här tid, och ni potentiella läsare ger mig lite tid så kanske jag eventuellt kan öppna upp mig mera. Ha en skön söndag (hur fan det nu går till).

Problemet med mänskligheten är detta: De har aldrig förstått sitt bästa. De har aldrig förstått någonting. Jag blir magsjuk bara jag tänker på saken. Så vi lägger detta därhän så länge. Jo, och hej och välkommen till min blogg förresten. Det här är en testskrivning. Går det åt helvete, så blir det första och enda blogganteckningen för min del. Jag är inte typen som tycker om att presentera mig själv, så det blir inget sånt på min blogg, gillar ni mig så läser ni vidare och lär er vad jag är för typ, gör ni inte det, så är det er förlust. Nu ska jag strax sova, men ser fram emot en riktig blogg-anteckning redan imorgon. Var med mig då.