Jargong

JAg funderade lite på det här med jargong. I vissa kretsar är ett visst sätt att vara ett måste för att bli socialt accepterad i den kretsen. Vissa attribut krävs av vissa miljöer, så att säga. Och språkbruket följer denna jargong, oavsett vad man må tycka om det.

Låt mig konkretisera: på mitt jobb har det kommit mail om att en speciell kund kommer på besök och då vill kontoret ha ner nakenbilder och etcetera som sitter uppe på väggarna här och där. Det är kalendrar, det är vykort, det är nakna damer i förföriska poser. Observera: kontoret begär inget om att de ska förbli borta, det uttrycktes att de skulle vara NERE när den SPECIELLA KUNDEN skulle komma på besök. Är inte detta nåt av höjden av dubbelmoral? Jo, men det är också en medvetenhet om jargongen som existerar bland puckade industriarbetare som jag. Det har inte framkommit några såna krav på att alla nakenbilder ska bort för att det är sexistiskt och jävligt korkat... nej nej. Det är bara för att den där SPECIELLA KUNDEN ska komma på besök, och i och med att det kravet ställs, så är det ju implicit ett stöd för den här sexismen. "Det är kunden som är så SPECIELL och har såna konstiga föreställningar om vad som passar och inte. Därför måste bilderna ner. Sen kan ni ta upp dem igen." Om man läser mellan raderna.

Själv skulle jag inte ha nåt emot ett sånt krav från ledningen. Vi lever i det 21:a århundradet och borde ha kommit en bit längre. Missförstå mig inte (vilket folk mycket gärna skulle göra om jag tog den här diskussionen på jobbet): jag har inget emot att titta på nakna och halvnakna damer. Det föredrar jag att göra på fritiden dock. Gärna i min egna avskildhet, om vi säger så. Men det är ju knappast att jag har lust att göra det på jobbet. Dels är det egentligen inte direkt upphetsande, dels så vill jag inte bli upphetsad på jobbet, dels så är det inte ett uttryckt för något sensuellt eller sexuellt: det är bara uttryck för jargong. Och ren och skär dumhet. All dumhet hänger ihop och jag lever mitt i den. "Bara blunda vidare, inte tala med någon, gå din egen väg Toni, så klarar du du kvar din intellektuella sida...."

Konstruktiv dag på jobbet...

...renderade i tre nya dikter. De är publicerade på diktsidan, givetvis, så spring och läs! Jag får vara tacksam att jag har ett yrke som släpper fram min kreativa ådra på ett så tydligt sätt. För övrigt är jag fortfarande inne i Allan Edwalls underbart satiriska värld. Det kan mycket väl tänkas att en mer komisk ådra kommer skönjas i mina dikter som inspiration från t.ex. Edwall och Vreeswijk. Vi får se vart det barkar...

Allan Edwall, vilken skön snubbe...

Haha, jäklar vilka fynd jag gör just nu. Lyckades hitta Allan Edwalls visor igen och det var tur det! Han är en mästare på att plocka fram den här svenska melankolin och galghumorn både musikaliskt och textmässigt. Jag har svårt att se vilken av våra trubadurer och visdiktare som egentligen kan konkurrera med honom i det avseendet. Empatisk, genuin, underhållande, sorgsen. Faktiskt skitbra det här, inte enbart som koncept. Ta bara det här kritiken av Sveriges vapenexport ur "För ingenting, för kärleks skull":

"Nu rustar till tänderna med taggtråd mellan länderna
vår jord har blivit kanonfabrik och folk har blitt presumtiva lik
men svenska vapen ifrån Bofors de är en annan sak förståss
dom skapar ordning och mäklar fred och används blott till att skoja med"

Skojigt indeed. Eller som när Edwall raljerar över hjälporganisationer i låten "Hjälp". Det finns något fullständigt genialt i "Var barmhärtig hör vår bön, skänk till personalens lön, hjälp oss hjälpa giva hjälp, ej förening stjälp." Upprepningarna av ordet hjälp ger verkligen kropp och karaktär åt problemet med mellanhänder i såna här avseenden. "Hjälp oss hjälpa giva hjälp" ja jag tror fan det var det roligaste jag hört på länge. :)

Hittade nåt roligt...

...när jag sökte lite på nyårsalternativ. Ett alternativ för mig har varit att åka på kryssning. Tyckte det skulle vara ett bra sätt att komma bort. Nu verkar det bli i dyraste laget, dock. Såg en annons idag där någon som hette Peters Buss ordnade för 995kr för tre nätter, som hade en internetsida, så jag tänkte what the hell, och kollade. Under resevillkor hittade jag följande citat som jag får skriva ner ord för ord eftersom bloggen inte tillåter kopiera in saker. (Dryga blogg-jävel).


Resevillkor (Kryssning 2 nätter på båten) 3-dagar

Resevillkor (övernattningstur 2 nätter ombord 1 hotellnatt

VI VILL ÄVEN UPPLYSA OM ATT DET ÄR STRÄNGT FÖRBJUDET ATT:

1 MEDFÖRA OCH FÖRTÄRA ALKOHOLHALTIGA DRYCKER UNDER RESAN I SVERIGE

2 MEDFÖRA OCH NYTJA I LAG FÖRBJUDNA DROGER

2 RÖKA OMBORD PÅ BUSSEN

4 SKRÄPA NER OCH FÖRSTÖRA

4 STÖRA ELLER SKADA ANDRA RESENÄRER

ÖVERTRÄDELSE MEDFÖR KRAFTFULLA OCH OBEHAGLIGA ÅTGÄRDER FRÅN BESÄTTNINGENS SIDA

Slut citat. Man blir väldigt nyfiken på vad de där sjömännen hittar på för KRAFTFULLA och OBEHAGLIGA åtgärder! Hahahaha.. Och om man är lagd åt det hållet, då kanske det inte är så obehagligt? hahaha... Mycket roligt. Nej men allvarligt, man blir verkligen nyfiken när de använder spännande ord som obehagliga. Kan sådana åtgärder verkligen vara "i lag" tillåtna, eller? hehe. Nä men allvarligt. Jag tror på kölhalning. En gammal härlig old school-bestraffning som de säkert praktiserar än, de kätterska esterna.

Hela sidan är så spejsigt oseriös så ni får gärna klicka över själv och kolla.

nya Springsteen-försök

Ska tacka min namne Savela som också har en läsvärd och intressant blogg som ni bör titta till, för att han läxade upp mig angående Springsteen. Det var åthutningar av det slaget som var lite tanken med min provokativt hållna Springsteen-kommentar. Jag har haft svårt att ta till mig Springsteens musik. Men jäklar vad jag gillade den där "Adam raised a Cane" som jag blev tipsad om. Hela skivan "Darkness on the Edge of Town" var för övrigt klart lyssningsbar och kommer att få flera chanser.

Dylanreferenser man inte vill veta av.

Okej... Tänkte på en sak när jag var på jobbet idag. Det är det här med artister som flashar Dylan-referenser, men som man känner är lika fel som att låta en satanist hålla i en gudstjänst. Kom att tänka på det här när jag läste i Aftonbladet om Per Gessles nya skiva, som han märkligt nog ger ut under artistnamnet "Son of a Plumber".(What the fuck's that all about?) Här såg jag givetvis låten "Waltz for Woody". Det är en väldigt given Dylan-referens, som alla musikkunniga säkert ser. Men jag vill inte att Gessle ska vara där och kladda på Dylan och stjäla hans magi åt sin tuggummipopspersonlighet. Gessle är Dylans antites och ska givetvis inte hålla på och krångla till det. Fattar inte var han fick idén ifrån bara, måste ha varit nåt slags bisarrt skämt uttänkt i fyllan.

Ja, och Magnus Uggla. Ugglas hela person är som plockad ifrån nån slags vag allmän Dylan-bild. Hans mörka glasögon, svarta krulliga hår, besvärliga personlighet. Problemet med Uggla är att han är ett jävla skämt och han har gjort sig "folkkär" på att vara ett jävla skämt till låtskrivare. Uggla har ingen nyans i sina utbrott mot resten av musikkåren. Där Dylans poem öppnade upp medvetandet för frågor i helt nya banor nöjer sig Uggla med att raljera över andras brister och tillkortakommanden, gärna genom att namnge personerna i sina sånger, ja, ungefär som jag gör här på bloggen (jag är medveten om självironin här...) Han är en obstinat liten gläfsande hund som borde ha fått en spruta för tjugo år sen, men ingen orkade bry sig.

Dagens musik:

Idag lyssnar jag på en Dylan-inspirerad Lisa Ekdahl med nya skivan "Olyckssyster".

För stora för att dö...

Tänk, idag har jag gått och funderat på döden. Det låter kanske inte så himla muntert, men håll ut med mig ett litet tag så ska ni se att det inte är fullt så dystert som det låter. Somliga människor känns helt enkelt odödliga, för att man betraktar dem som så omänskligt enorma. Det är personer som jag givetvis har beundrat en hel del, och när de har gått och dött har det kännts ofattbart. Tror det är ett vanligt fenomen. När någon nära och kära som betytt väldigt mycket går bort, känns det säkert ofta just på det viset. Men här tänkte jag värka fram en liten kort lista på "kändisar" som jag inte känt som tyckts för stora för döden.

Jesus. Givet tips. Guds enfödde son. Inte skulle väl han kunna dö? Han som gjorde vin av vatten? Jo, fan. De spikade upp han och han dog. Att han återuppstod ju senare är ju en annan historia.

Cornelis Vreeswijk. Sveriges största rockstjärna genom tiderna. Rockstjärnors korta liv är väldokumenterat, men Cornelis kändes så genuin och enorm att det inte borde vara tillåtet för honom att dö. En hel nation vägrade låta honom dö. Men han dog. Sorgligt men sant. Fast hans ande lever kvar, stark som alltid.

Mohindas "Mahatma" Ghandi. Den lille taniga indiern som med blott sin moraliska överlägsenhet och humanistiska ickevåld krossade mänsklighetens kanske vidrigaste uppfinning: Kolonialismen. Han borde få ha varit kvar...

Steve McQueen. Coolaste filmstjärnan genom tiderna. En verklig ikon som av någon outgrundlig anledning drogs ifrån oss allt för tiden. Hollywood sörjer än genom att producera plastiga hjältar...

John C. Cash. Den senaste i raden på de där helt oförklarliga dödsfallen som inte borde ha KUNNAT ske. Johnny Cash var ju större än livet. Det finns de där fem elementen: Jord, vatten, luft, eld och Johnny Cash basstämma. Jag befinner mig nog i posttraumatisk stress-chock än av detta.

Nu tar jag och gråter en skvätt... Hej så länge.

skön helg..

Det har varit en riktig toppenhelg. Jag har varit i Stockholm och sovit på golv i lägenheter ägda av människor jag inte känner. Det har varit en strålande helg. Min forna ungdom talade till mig den här helgen. Jag kommer så väl ihåg hur det var: galet, festligt, utan tanke på morgondagen. Den här helgen kände jag det igen, och jag omfamnade den känslan. Det var underbart. Det känns rätt avslaget att komma hem till en tom lägenhet och veta att man ska upp 05:00 imorgon bitti, dock. Och ingen älskling att hålla om... Nåja. Den dagen kommer... Jag älskar dig min Moa. Du var juvelen i kronan på min sköna helg.

Bloggtoni gör en halv-pudel.

Det är dags att vara ärliga. Kanske överdrev jag lite vad gällde min Springsteen-kommentar. Jag hävdar fortfarande att han inte är för MIG, men jag tar tillbaka det där med slutkommentarerna. Jag kan tycka att somliga Springsteen-låtar är bra. Heck, jag har typ 10 album som jag laddat hem som bara väntar på att lyssnas till. Kanske måste man ta Springsteen på hans arbetarklass-villkor och tycka det är bra. Och sedan om man får smak så är Eddie Meduza härnäst. Nej, nu var jag elak igen. Dumma mig. Kan visst inte låta bli att skriva nåt spydigt varje gång Springsteen kommer på tal. Kanske ska sluta uttala mig om honom. Tror det blir bäst. Fast vem vet med mig och mina nycker...

haka på trender...

3 saker.

3 saker som jag gillar:
vin
kvinnor
sång

3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:
Människor som tycker motsatt det jag tycker
Ointelligenta fördomsfullda människor
Sveriges utveckling på 2000-talet

3 viktiga saker i mitt rum:
Datorn
Kylskåpet
Jag

3 slumpvisa fakta om mig:
Jag är håröm.
Jag har läst 60 poäng i Psykologi på universitet.
Jag blandar ihop höger och vänster.

3 saker jag vill göra innan jag dör:
Publicera en poesibok.
Få barn.
Se Dylan igen... (och igen och igen).

3 saker som jag kan göra:
äta gröt
hålla andan
plinka på en gitarr

3 saker som jag inte kan göra:
göra vatten av vin.
göra vin av vatten.
Blanda vatten med vin.

3 saker som jag säger mest:
hmm.
okej
aha.

3 kändisförälskelser:
eh. jag tror inte jag kommer på nån, ärligt talat.

Springsteen

Jag har gjort ett allvarligt försök att börja gilla Bruce Springsteen. Fick tips om att "Nebraska" skulle vara ett bra val för mig som Dylan-fan. Var rent av nyfiken när jag visste det där med seriemördarhistorien som var bakgrund till låten. Men funkade det? Nej. Det gjorde det inte. Inte ens när jag satt med texterna framför mig och kunde höra vad han sjöng (vilket man inte gör annars, och säg inte det om Dylan, för Springsteen är den man inte hör vad han mumlar om, Dylan hör jag glasklart). Springsteen har noll poetisk vision. En del låtar funkar musikaliskt, men börjar man granska dem innehållsmässigt faller det samman som ett gigantisk korthus. Så jag gav upp efter spår sju och satte på lite live Dylan anno 1966, den akustiska delen, som är den poetiska essäns jag byggt mitt egna diktande ifrån. Tack för den här gången Bruce. Vi kanske ses igen i nästa liv när jag är en människa befriad högre intelligens.

Lista: Världens värsta seriemördare!

Idag har jag funderat lite på det där runt seriemördare! Vem har varit den värsta seriemördaren genom tiderna? Jag har klurat ihop en lista på mina personliga favoriter. Posta gärna nåt motargument om ni har en egen favorit som ni hade velat se högre upp på listan!

Först en disclaimer: Jag är emot seriemord och anser det vara en ogudaktig gärning. Måtte inga barn inspireras till seriemord av detta blogginlägg. Så där, då var PK-juridiken avklarad, nu över till det smaskiga! : )

10. Hillside Strangler(s) kallades den mördare som härjade i Los Angeles runt 1977-78 och mördade och torterade unga flickor. Det visade sig senare vara två kusiner: Kenneth Bianchi och Angelo Bueno. De började med att skylla på varandra, men i USA gick inte den gubben och båda fälldes. Hillside Strangler är ju ett så skönt mediesmeknamn så man bara ser framför sig hur Hollywood borde skramla fram en manusidé.

9. Jeffrey Dahmer. Inga damer för herr Dahmer. Nej, män skulle det vara. Svarta män. Svarta döda män. Som han först dödade och sen förlustade sig på. En hillbilly själv, av bilderna att döma. En riktig sjuking som gärna förvarade likdelar av sina döda offer i kylskåpet. Blev själv mördad i fängelset 1994.

8. David Berkowitz aka Son of Sam. Härjade i New York under 76-77, vilket är briljant beskrivet i Spike Lees film "Summer of Sam". Sun of Sam skjöt sina offer, vilka var kvinnor och unga par. Angreppen skedde på öppna platser på kvällar. Det strålande i historien om Berkowitz var att han hävdade att hans hyresvärds labrador var den demon som krävde att han skulle skjuta sina offer.

7. Andrei Chikatilo. Sovjetisk seriemördare som var aktiv och mördade mellan 1978 och 1990 minst 52 barn och kvinnor. Hans öde beskrivs i filmen "Citizen X". Chikatilo är på så vis den icke-anglosaxiska seriemördare som fått mest uttrymme i media. Fick sexuell upphetsning/utlösning endast då han mördade. Chikatilo satt i en liten bur under hela sin rättegång, flinandes, bara för att sluta sina dagar med ett nackskott. Och vilket namn, det ger rysningar: Chikatilo. Grymmaste seriemördarnamnet nånsin.

6. Erzsébet Báthory. Ett sällsynt kvinnligt seriemördarämne med hur många hundratals unga oskuldskammarjungfruars blod på sitt samvete som helst. Ryktesvis höll hon sig ung, trodde hon ja, genom att bada i deras blod. Levde så tidigt som på 1600-talet i Ungern, så vad som är sant här och inte kan ifrågasättas.

5. Ted Bundy. En annorlunda seriemördare som var intelligent, hade utseendet för sig, och... var en fullfjädrad sociopat. Kallblodig som få, osäkert hur många offer han hann fälla. Verkade mellan 1974 och 1978. Greps, dömdes och flydde från fängelset och hann med och mörda lite till innan han hittades igen. Hjälpte polisen senare med att finna andra seriemördare, något som inspirerat till filmen "När lammen tystnar".

4. Charles Starkweather. En pojke blir kär i en flicka, men flickans föräldrar gillar det inte, så då mördar pojken föräldrarna, flyr med flickan och mördar i princip alla som kommer i deras väg. Låter det som en film? Ja, det är Natural Born Killers i ett nötskal. Men det är även historien om Charles Starkweather. En ung grabb på nitton bast som ger sig av på mördarturne i Nebraska (Som Bruce Springsteen romantiserar i låten med samma namn). En James Dean-wannabee som tog rock n' roll-rebellskapet till sin absoluta spets. Fullfjädrad psykopat som sköt först och frågade sen. Även romantiserat i filmen "Badlands" av Terrence Mallick.

3. John Wayne Gacy. En snäll farbror som lät unga pojkar bo hos honom och som agerade clown på barnkalas. Som rörde sig i höga kretsar av samhället. Bilden av clownen Gacy är riktigt obehaglig... troligen fick Stephen King sin bild av Clownen i "Det" härifrån. Vad Gacy gör mer än detta? Han mördar pojkarna. Sexuella mord. Gräver ner dem i sin källare. Hittar nya pojkar. Upprepar. Mycket omskriven och omsjungen för sina bestialiska mord. Flera filmer har gjorts.

2. Ed Gein. Egentligen kanske inte så mycket en seriemördare, men en riktigt sjuk jäkel. Har inspirerat till både Psycho och Motorsågsmassakern, såväl som mördaren i "När Lammen tystnar". Detta är klassisk skräck. Sjukare än de flesta. Brukade införskaffa fräscha kvinnolik genom att gräva upp nybegravda, så att han slapp mörda så mycket. Åt lite, sällskapade lite, och hade en klädkollektion som få kan visa upp. Vidrigare än Ed Gein blir det nästan inte.

1. Jack the Ripper. Förståss ohotad när det kommer till kritan. Mördade prostituerade i London under slutet av 1800-talet. Jack the Ripper var både bestialisk och gäckande. Skickade brev till polisen och hånade dem för deras inkompetens att inte finna honom. Aldrig funnen eller fälld. Spekulationerna i vem som var Jack the Ripper har fortsatt in på ett tredje århundrade, och det är väl en bedrift att ge Jack en varm applåd åt. Grattis till förstaplatsen!!

Och Iris Dement

Som är så fullkomligt okänd här i Sverige, men som jag funnit och tänker fly bort och gifta mig med. Jag älskar henne. (sorry, baby ; )) Hon har en helt UNIK ton i rösten som tar tag i mitt hjärta och vrider om, och vrider om tills det gör så ont. Det gör hon tills tårar kommer. Och de flödar. Och när hon är färdig är man så utmattad och urvriden att man inte vet vad man är för något. Och detta slår aldrig fel.

Fred Åkerströms storhet

Plockade fram Glimmande Nymf i en obeskrivbar tolkning av Fred Åkerström här och... wow. Åren flyr bort. Detta är Toni anno 1998, det definitiva Toni-året. Mycket hände då, och jag blev väl jag mer eller mindre. Det känns som jag föddes 1998, fast jag fysiskt föddes 20 år tidigare. Men som egen individ föddes jag 1998. Allt till tonerna av Glimmande nymf. Skulle vi göra film om mig 1998 så skulle Glimmande Nymf vara huvudspåret. Fred Åkerström i den ultimata Bellman-tolkningen av älskogslåten som bara är så gripande att man dör eller gråter. Både och ibland.

Fred Åkerström var en rockstjärna av den gamla stammen, fast han inte alls var rockstjärna, utan vissångare. Men han var jävligt mycket mer rock än dagens s.k. rockstjärnor. Fred levde det hårda livet, och gick bort alldeles för tidigt. Men för hans teatraliska och vansinniga tolkningar Bellmantolkningar som pendlade mellan det frenetiskt vilda och det spröda sårbara älskar vi honom för alltid.

Vad ska man göra?

Det är söndag, det är väldigt tråkigt väder ute. Det är lika tråkigt här inne. Jag har ingen aning vad jag ska ta mig för. Varför kan inte nån tv-kanals chef bara låta oss se nåt vettigt på tv åtminstone på söndagar? Varför varför varför är det söndagarna som är den sämsta tv-dagen av alla?! Det är ju då som det inte existerar nåt annat. Nu får jag sannolikt hyra film idag igen. Suck.

Rapport från en rättshaverist.

Så har dagen gått. Jag har konkluderat att det är nog jag som felat i Dylanfallet. Jag har nog ingen rätt till översättning utan tillåtelse. Har någon en annorlunda uppfattning, meddela mig. Jag har dessutom kört bil som varken är skattad, försäkrad eller tillåten att köra enligt bilbesiktningen. Jag har kört den i ett tillstånd som jag själv upplevde som tveksamt "környkter". Jag har laddat ner låtar med hjälp av dc++, utan att artisterna gjorde någon vinning på det. Ja... det var väl allt för denna dagen. Rapportera in till Gestapo nu som en snäll pojke/flicka.

Apråpå Dylanöversättningen. Jag har kommit fram som sagt att jag gjort fel. Jag har samtidigt kommit fram till att jag inte tänker göra något åt det. För det är som när kristna människor någon gång velat översätta Bibeln. För att göra detta måste de ju fråga gud om lov. Och det har de inte gjort: för de vet att han inte kommer svara.

hmmph...

Trots en hel del positiv kritik till min Dylanöversättning fick jag också kritik för att gå runt upphovsrättslagen lite. Eller rättare sagt: bryta mot den. Det var ju inte så roligt. Så jag överväger att ta bort den. Som jag har läst mig till det här... så uppfattar jag att lagen säger att min översättning är ett derivat av ett konstnärligt verk, och skall betraktas som ett eget konstnärligt verk. Det sägs dock också att jag ska ha tillstånd från den som har upphovsrätt till sången att göra denna översättning för att kunna publicera den. Har jag det Bob? Vänligen svara, så jag vet hur jag ska göra...

Oj vad kul jag har haft!

Ibland finner jag de mest strålande inspirationskrafter att skapa ur. Detta var en sådan kväll. Fick plötsligt för mig att skriva en svensk översättning av Dylans "Mr Tambourine Man". Och det gjorde jag. Resultatet var jag så nöjd med så jag publicerade dikten på min diktsida. För den språkligt intresserade eller Dylanintresserade eller vad vet jag vad ni har för intressen, men i vilket fall som helst här en länk för jämförelse. Tyckte jag fixade till det ganska rakt av översatt, utan att göra för stor avkall på att det rimmar någorlunda poetiskt. Kanske inte lika lättanpassat att sjunga, men det har jag inte provat mig fram med gitarr än. Kanske blir små reparationer här och där när jag kommer till skivbolaget.

Vid en anblick ser det plötsligt ut att vara märkligt likt, ja rent av konspirationsteoretiskt likt, Dan Anderssons "Omkring tiggarn från Luossa"... samma mystiska figur som musiscerar, samma längtan bort nånstans... hmm. Nån som tror Dylan har läst lite Dan Andersson, eller nåt? Haha...

Eva Dahlgren

Det där var en posttitel jag aldrig trodde jag skulle skriva... Iallafall. Idag har jag skaffat Eva Dahlgrens nya skiva "Snö", eh... så att säga. Jag måste säga jag diggar den rätt mycket. Har aldrig direkt hajat att hon var singer-songwriter-drottningen här i Sverige förrän nu. Underbart poetiska texter, givetvis, och sången är strålande. Vadan detta? Jo, jag hörde en låt på radion och var bara tvungen att ha hela skivan. Rekommenderar verkligen "Det som bär mig nu". Den är fan underbar.

Härnäst ger jag mig i kast med hennes tidigare skivor.

Bloggtoni är tillbaka...

Tillbaka i vardagen... väntandes på det där eviga regnet. Min älskling har åkt idag. Hon for i morse efter att jag åkt till jobbet. Det kändes jobbigt att stiga in i en lägenhet som varit fylld av liv och energi och märka att den energin var borta. Det var bara trötthet där. Och jag har gått som i ett töcken ända sedan dess. Jag vet inte om det kan vara enbart att hennes energi är kvar här som jag har kännt mig så trött. Kan vara att jag gick upp klockan 05: 00 för att gå till jobbet som en biorsak. Men jag vet inte.

Jag älskar min Moa. Jag lever upp när jag är tillsammans med henne. Jag känner en stark livskraft och upplever en förmåga att tänka längre än dagen sträcker sig... Och sedan faller vardagen på igen, och det blir som en skuggvärld. Jag drar mig undan folk, jag drar igen persienner, faller in i dåliga vanor... Jag behöver henne. Hon lyfter fram mitt skratt, mitt leende, får mig att försöka famla fram de där goda personlighetssidorna jag någon gång tror jag haft, men som jag spelat bort på ett schackparti för mycket med döden under årens lopp. Men likväl finns de där, och hon får mig hitta dem. Det är väldigt bra för mig att hon finns. Sällan har jag kännt sån gemenskap, trygghet och kärlek som när jag är med henne.

Min vän, min kamrat, min själsfrände och mitt hopp: den här blogganteckningen tycks bara vilja handla om dig. Så kan det vara ibland. Jag älskar dig, Moa.