Dylanreferenser man inte vill veta av.

Okej... Tänkte på en sak när jag var på jobbet idag. Det är det här med artister som flashar Dylan-referenser, men som man känner är lika fel som att låta en satanist hålla i en gudstjänst. Kom att tänka på det här när jag läste i Aftonbladet om Per Gessles nya skiva, som han märkligt nog ger ut under artistnamnet "Son of a Plumber".(What the fuck's that all about?) Här såg jag givetvis låten "Waltz for Woody". Det är en väldigt given Dylan-referens, som alla musikkunniga säkert ser. Men jag vill inte att Gessle ska vara där och kladda på Dylan och stjäla hans magi åt sin tuggummipopspersonlighet. Gessle är Dylans antites och ska givetvis inte hålla på och krångla till det. Fattar inte var han fick idén ifrån bara, måste ha varit nåt slags bisarrt skämt uttänkt i fyllan.

Ja, och Magnus Uggla. Ugglas hela person är som plockad ifrån nån slags vag allmän Dylan-bild. Hans mörka glasögon, svarta krulliga hår, besvärliga personlighet. Problemet med Uggla är att han är ett jävla skämt och han har gjort sig "folkkär" på att vara ett jävla skämt till låtskrivare. Uggla har ingen nyans i sina utbrott mot resten av musikkåren. Där Dylans poem öppnade upp medvetandet för frågor i helt nya banor nöjer sig Uggla med att raljera över andras brister och tillkortakommanden, gärna genom att namnge personerna i sina sånger, ja, ungefär som jag gör här på bloggen (jag är medveten om självironin här...) Han är en obstinat liten gläfsande hund som borde ha fått en spruta för tjugo år sen, men ingen orkade bry sig.