För stora för att dö...

Tänk, idag har jag gått och funderat på döden. Det låter kanske inte så himla muntert, men håll ut med mig ett litet tag så ska ni se att det inte är fullt så dystert som det låter. Somliga människor känns helt enkelt odödliga, för att man betraktar dem som så omänskligt enorma. Det är personer som jag givetvis har beundrat en hel del, och när de har gått och dött har det kännts ofattbart. Tror det är ett vanligt fenomen. När någon nära och kära som betytt väldigt mycket går bort, känns det säkert ofta just på det viset. Men här tänkte jag värka fram en liten kort lista på "kändisar" som jag inte känt som tyckts för stora för döden.

Jesus. Givet tips. Guds enfödde son. Inte skulle väl han kunna dö? Han som gjorde vin av vatten? Jo, fan. De spikade upp han och han dog. Att han återuppstod ju senare är ju en annan historia.

Cornelis Vreeswijk. Sveriges största rockstjärna genom tiderna. Rockstjärnors korta liv är väldokumenterat, men Cornelis kändes så genuin och enorm att det inte borde vara tillåtet för honom att dö. En hel nation vägrade låta honom dö. Men han dog. Sorgligt men sant. Fast hans ande lever kvar, stark som alltid.

Mohindas "Mahatma" Ghandi. Den lille taniga indiern som med blott sin moraliska överlägsenhet och humanistiska ickevåld krossade mänsklighetens kanske vidrigaste uppfinning: Kolonialismen. Han borde få ha varit kvar...

Steve McQueen. Coolaste filmstjärnan genom tiderna. En verklig ikon som av någon outgrundlig anledning drogs ifrån oss allt för tiden. Hollywood sörjer än genom att producera plastiga hjältar...

John C. Cash. Den senaste i raden på de där helt oförklarliga dödsfallen som inte borde ha KUNNAT ske. Johnny Cash var ju större än livet. Det finns de där fem elementen: Jord, vatten, luft, eld och Johnny Cash basstämma. Jag befinner mig nog i posttraumatisk stress-chock än av detta.

Nu tar jag och gråter en skvätt... Hej så länge.