Ny bok: I huvudet på John McEnroe

Jag har för närvarande släppt både Caesar och Dylan. Fokus för mitt intresse nu är John McEnroe, den amerikanske tennisspelaren. Boken jag läser är våldsamt intressant, ett slags idrottsjournalistik man bara kan sukta efter i dagens Sverige. Författaren drar paralleller till kultur, musik, historia, ja allt. Våldsamt lärorikt. Så ska idrottsjournalistik se ut i mina ögon. Men där är vi inte. Vi är nere på nåt slags Nazi-Tysklandsnivå i det här landet.

Okej. McEnroe är jag egentligen nästan lite för ung för. Jag minns honom vagt från min ungdom som en karaktär som gjorde så som man inte fick göra. Jag var intresserad av tennis som litet barn, troligen tack vare McEnroes vildsinta stil. Som sex-sju-åttaåring satt jag och förde statistik över Tennisrankingarna. VAr det någon som sa Aspergers? McEnroes alla utbrott påminde mig själv om mitt eget hetsiga temperement. Inte gjorde det saken sämre att han spelade den vackraste tennisen i världshistorien. Parallellerna till Snooker är rätt givna, och jag har redan utsett Ronnie O'Sullivan till dagens McEnroe. Likheterna är slående.

Lost

Ja, det är en serie man inte vill ge upp på hur förvirrande den än blir. Och om man inte trodde att man förvirrats nog så har manusförfattarna några ess kvar i rockärmarna. Jag vet inte om jag nånsin stött på nåt liknande. Att de lyckas förvilla i så många år. Det är ju ofattbart. Och jag fortsätter kolla...

"En besvikelsens dag"

Dagens helt klart roligaste: på jobbet hade en chefsperson varit och sprungit när vi hade kafferast vid tio igår kväll. Han blev bestört över att ingen var ute och jobbade. Idag kom mycket riktigt ett mail angående ärendet, rubricerat enligt ovan klatschiga och nästan pretantiösa uttryck. En besvikelsens dag. Jotack. Varför inte gå hela vägen och kalla det "En sorgens dag"? Men för oss knegare är varje dag av krångel och saker som inte åtgärdas som de ska en besvikelses dagar, det vill säga varje dag man kliver upp och går till jobbet. Lite att tänka på.

Privatlivet lite kort

Bortsett från det intressanta med Dylanfilmen händer inte mycket just nu. Idag hade jag en dag när jag skulle kunna ha fått mycket gjort på jobbet, var sjukt laddad, som inför en VM-final, men ödet ville annorlunda: det började med att jag fick skrota närmare 1,5 ton. Över fem timmar tog det företaget så efter det var arbetslusten nere på noll. För övrigt ser jag fram emot helgen. Ska bli kinamat på fredag. Det blir gott det.

I'm not there

Ju mer jag läser om den här filmen desto ivrigare vill jag se den. Vad som till en början lät så skogstokigt och Dylannördiskt att det kändes som något för de närmast sörjande (mig medräknad) dylanologerna, har ändrats helt och hållet. Filmen har unisont, ja unisont, hyllats av i stort sett kreti och pleti. Helt otroligt. Det är ingen liten bedrift han rott i land med Todd Haynes, som jag enbart är bekant med genom "50-talsfilmen" "Far from heaven", som var skickligt gjort och verkligen kändes gjort på femtiotalet, bortsett från temat som känns som att det fastnat rätt fett i filmcensuren då.

"I'm not there", titeln anspelar på en Dylanlåt som aldrig getts ut, skapad i samma tidevarv som Basement tapes, dvs 1967, verkar vara något så unikt som en de facto nyskapande film. Haynes hela mål med filmen är att totalt omdana biografifilmen, ett inte så litet mål. Han ror, om man ska döma efter den samlade kritikerkårens omdömen, i hamn projektet med råge. Grejen med filmen är ju som bekant att sex olika skådisar gestaltar Dylans sidor och identiteter. En mångfasetterad artist som Dylan räckte det inte med en skådis för. Haynes skaffade sex, bla en liten svart pojke och Cate Blanchett, en kvinna. Hur går detta ihop? Ja namnet Dylan nämns inte. Alla karaktärerna är Dylan men de bär olika namn, t.ex. dyker poeten Rimbaude upp i Ben Whishaws gestalt, men missförstå inte: Rimbaude är Dylan. Lika mycket är Richard Geres Billy the Kid som åldrad (eh? jo) revolverman Dylan. Verkar svårt att förstå? Ja jag har inte sett filmen så jag kan inte förklara. Men jag längtar efter att sätta tänderna i detta hopkok som liknar en Dylanlåt av de mest episka proportioner, tänk gärna Desolation Row eller varför inte Tangled up in Blue. Vad som är mest förvånande nu är att Haynes inte fått någon regissörsoscarsnominering för sitt märkliga verk. Vi får återkomma i ämnet känner jag.

Melodifestival

Ja ikväll var det dags igen: inför en snitslad bana lyckades Carola och Andreas Johnson gå på en mina. Helt otroligt. Jag glädjs ungefär så som en Toni glädjs när Sverige förlorar i valfri idrottsgren. Det var patetiskt. Deras låt var ändå inte superbra. VArför i hela helvete har de blivit så uppskrivna? Jag förstår det inte. Schlagerbevakaren Markus LArsson på Aftonbladet bevisade att han inget kunde om musik och skrev en stor hyllning till låtens ära. Kanske kunde det vara årtiondets schlager om man fick tro Larsson. Jag var inte så lättlurad. Jag lyssnade istället. Ganska halvkass deltävling även om den hade sina höjdare. Kebabpizza har man ju blivit sugen på . Och så. Mest för att det var kul. Däremot är jag glad att Sanna Nielsen gick vidare. Hon var överlägsen ikväll..

Porr

Jag hörde ett radioprogram idag. Det gick ut på att förhöra diverse människor i en del frågor för att programlederna skulle lista ut vilken partitillhörighet de hade.

Den avgörande frågan handlade om huruvida de tillfrågade tittade på porr. En enda person sa ja. Och jag hade redan förutspått det. Det var patetiskt. Ingen av männen erkännde sig till porrtittarna, men när första kvinnan dök upp så var det givet att hon skulle vara en engagerad. Programledarna till och med jublade.

Jag är inte alls övertygad om att de gjort detsamma om en man erkänt att han var en porrare. Jag är ju en liderlig person och ständigt får man höra hur man gjort fel, men det är ju åt helvete till. Fast mest arg är jag ju på vårt land så som det är. Kvinnor uppmuntras i sin sexualitet så att de applåderas när de erkänner sin porrkonsumtion. Män däremot? Ja ni kan gissa vad som händer dem. Stening och korsfästning är ju gamla straff, men vem vet att man inte utmäter dem? Det märkligaste är att kvinnor som ser på porr ses som föregångare och tilllgångar för staten medan män bara ses som pissmyror som äter av staten. Jag tycker det finns en sån sexism i detta att jag inte orkar med det. Och för övrigt tänker jag fortsätta med min ovana att se på porr,.-

Lite Dylan för första gången på länge.

När jag startade den här bloggen handlade vartannat inlägg om inte rent av varje om Dylan. Jag var då inne i min mest febriga Dylan-period. Det var kanske inte så bra att locka nya skaror av besökare hit såvida de inte redan var Dylanfrälsta, men nån sån analytiker har jag aldrig varit och kommer aldrig bli. Sedan dess har intressefokus skiftats en smula, och även om Dylan aldrig kommer att bli ointressant för mig är det väl kanske inte honom jag tänker på 24 timmar om dygnet längre. Jag har ju faktiskt en flickvän också!

Fast nu måste jag ägna Dylan lite uppmärksamhet igen. Har noterat att jag hade dåligt med Dylan på mp3-spelaren så jag laddade över en massa. Jätteblandat: senaste skivorna, åttiotalsbravader, lite outtakes här och därifrån, lite från Masked and Anonymous. Den filmen har jag nog inte uppmärksammat överdrivet. Det är ju en fantastisk film på sätt och vis... iaf för oss dylanfans. Så proppad med allegori att man nästan inte kan andas. Och låtarna Dylan kör: har suttit och gnolat på Dixie i flera dagar. "I wish I was in Dixie, away, away!" En sån liten sak?! Märkvärdigt och stort.

Dagens musik:

...idag har jag fastnat för Alicia Keys (ja visst, vet ni) låt "No one". Våldsamt medryckande. Dylan pointade det på förra skivan så varför ska jag vara sen att höra?

Super tuesday

Jaha, då var det här med amerikanska primärvalen en het fråga igen... I skrivande stund sitter de väl och räknar röster, om de rent av har slutat rösta. Några klara besked har jag inte att utgå ifrån hur som helst.

Demokraternas val verkar omöjligt att spå. Ena stund är Hillary i knapp ledning, i andra är Obama ikapp. Jag har svängt i min preferens och fått en släng av Obamania, som de kallar det "over there". Det känns verkligen som en historisk presidentkandidat, där hudfärgen är det minst historiska i vad han skulle kunna åstadkomma. Just nu känns Hillary som ett traditionellt och fegt val.

Republikanernas val däremot tycks leda fram åldringen John McCain till presidentkandidatur. Det skulle bli fyra tråkiga år, för jag misstänker att McCain inte skulle vara tokig nog att söka om ämbetet som 76-åring?! Hans framfart har varit märklig. Det var väldigt otippat för nån månad sedan. Jag såg inte McCain som ett allvarligt hot förrän häromdagen. Det känns som han är det sundaste alternativet på den republikanska sidan, om sunda alternativ finns där. Han tycks tilltala många i mittfållan, och ska ses som ett allvarligt hot mot en demokratisk presidentseger oavsett Clinton eller Obama vinner. Det är inte bra. Hur det än blir så är en demokrat att föredra på presidentposten. Inte minst ur ett miljö- och fredsperspektiv. Både Clinton och Obama har bättre program för miljön och freden än McCain.

Personligen hade man ju hoppats att republikanerna skulle rösta fram någon av nut-jobsen Mitt Romney eller Mike Huckabee. Den ene mormon med väldigt diffusa åsikter, den andra tokkonservativ av Ulf Ekman-klass. Då skulle presidentvalet bli en formaliasak och på min 28 födelsedag nästa år skulle antingen Obama eller Clinton svära eden. Nu får vi vänta in resultaten och ladda om inför november...

Planeterna

Ja, det var ett jävligt otippat ämne, förstår jag. Men jag har i detta nu slagits av ett märkligt faktum som jag egentligen aldrig hört dristas så mycket att jag fått en fullödig redogörelse för det, nämligen detta: Hur sjutton kommer det sig att planeterna är döpta efter romerska gudar bortsett från en planet?

Vi tar dem en efter en:

Merkurius: köpmännens och handelns gud.
Venus: Kärlekens gudinna.
Tellus: En variant av Gaia, det vill säga jordens gudinna.
Mars: Krigets gud.
Jupiter: Den högste guden
Saturnus: Jordbrukets gud.
Uranus: En grekisk gud för himlen!
Neptunus: Havsguden.
Pluto: Underjordens gud. Låt er inte misstros av att Pluto är döpt av en elvaårig flicka att det skulle röra sig om en fabläs för Disneys hund. Flickan var extremt intresserad av antiken och plockade motsvarigheten för Hades som favoritnamn för den mörka och okända planeten.

Ja, vilken är katten bland hermelinerna här då? Uranus givetvis. Mig veterligen har inte Uranus dyrkats i Rom, jag kan givetvis ha fel, och då verkar det mycket rimligare givetvis. Hoppas jag rent av har fel. Ofta orkade ju inte ens romarna byta namn på de grekiska gudomarna när de införlivade dem i sin egen mytologi, så det kan mycket väl vara fallet med kära uranus.

Finsk idrott just nu

Jag vet inte riktigt med finsk idrott just nu. Tycks befinna sig i nåt slags märkligt ingenmansland där de mest bizarra företeelserna går för sig. Är det bristen på större framgångar som gjort det? Finland har inte haft så mycket framgångar i skidsporterna som föregående år, och ishockeyn har gått utför den med. Helt plötsligt dyker det upp företeelser som är så märkliga att de tåls att skrivas några rader om:

Kaisa Varis testas positivt för doping ännu en gång, givetvis Sveriges sportjournalisters favoritrubrik. Hon vann ett VC-lopp i januari och inte långt senare kom det fram att hon var dopad IGEN! Bedrövligt. Varför ska människan ledas av sin dumhet?

Teemu Selänne går på is igen. Efter ett sommarlov som höll i sig 7-8 månader har Selänne bestämt sig att fortsätta ishockeykarriären. Det ante mig. Men jag kunde ju aldrig tro att det skulle dröja in i februari innan han fattade beslutet. Väl det, eftersom NHL-finskarna inte rosat marknaden den senaste tiden.

Matti Nykänen börjar hoppa backe igen. Jovisst, karln är 45 bast och helt igenom alkoholiserad och internerad i olika omgångar, men det hindrar ju inte karln att sadla om till backhoppare igen? I finska veteranmästerskapen blev han 5:a efter hopp runt 45 meter. Inte illa.

Raimo Helminen väljs att representera finska landslaget igen. Ja, vad fan ska man säga. Karln är 43 år. Raipe har gjort 330 landskamper redan och är därmed den klart mest erfarna landslagsspelaren genom tiderna men just nu finns det väl fler ungdomar som vore aktuella? Kanske ska man se det som ett sätt att avtacka legendaren. Som han själv uttryckte det: "Jag blev väl uttagen som rundningsmärke".