Rocking Jerry Lee

Jag abdikerar fullständigt, skiter totalt i att Jerry Lee Lewis är en rasistisk bondlurk med ego stort som Hitlers. Jag skiter vidare i att han inte direkt befunnit sig i rockens finrum sedan han gifte sig med sin trettonåriga kusin 1958 och satte ribban på rockskandaler framöver. Jerry Lee rockar helt enkelt fett just nu. Jag som trodde jag hade min årets bästa lista klar får nu sätta mig vid ritbordet igen.

"Last man standing" är helt enkelt makalöst bra. Det bästa sedan... ja jag vete fan. Det bästa nånsin. Jag lägger mig ner på mina knän och bugar mig. Ett mästarprov från den sista i sin SUN-generation. Elvis är borta, Carl Perkins likaså, Roy Orbison, och även den store Johnny Cash. Nu är han den sista kvar. Och han rockar så fett att de säkert vaknar upp hela gänget igen.

Skivan är en mix av alla stilar Jerry Lee brukat sig av genom åren, lite blandade låtar i ny komposition. Medverkar gör som nämnt några av rockhistoriens viktigaste namn och de får hela bunten spela sidofiolen för det här är Jerry Lees show. Från början till slut. Allt är nästan i världsklass, från de rockiga bitarna till de mer stillsamma countrynumren. Några favoriter som jag funnit: "Rock and roll (with Jimmy Page)", "Travelin Band (with Neil Young)", "Twilight (with Robbie Robertson)", "Honky tonk woman (with Kid Rock)", "What's made Millwaukee famous (with Rod Stewart)" och"The Pilgrim (with Kris Kristofferson)". Kanske min favorit på hela skivan är ändå "A couple of more years (with Willie Nelson)". Fantastisk uppvisning.

Tack Moa

Så äntligen... Jag får uttrycka mig nu igen. Den jag tackar är min käresta, livsbringare, Moa. Hon har all mmin skuld och rätt i min triumf. Äntligen får jag väl säga. Äntligen segrar stammarna härom Donau, äntligen är vi starka. Utan henne hade vi varit inget. Skål, Moa.

På finkulturens andra sida

Har suttit och funderat på lite såna där artister, skådisar, människor som man på nåt vis beundrar även om de står utanför ens personliga finkultursgräns. Har ni nån sån?

Jerry Lee Lewis: Äntligen har jag lyssnat på "Last man standing", och vilken fantastisk resa tillbaka det var. Jerry Lee låter så vital som han gjorde på mitten av sjuttiotalet, och alla hans fantastiska gäster (Otroligt! Kris Kristofferson, Eric Clapton, Kid Rock, Mick Jagger, Ringo Starr, Robbie Robertson, Neil Young, John Fogerty bla. Bara Dylan fattas.) bidrar till att levandegöra detta verk i klassisk maneer. Checka in. Jerry Lee är kungen av boogiewoogie.

Bruce Willis: Ja, jag är väldigt förtjust i Bruce Willis i all hemlighet. Han är en fantastisk skådespelare i att förmedla hårdhet. Hehe. Det är en sällsynt bragd i dag. Det för tankarna tillbaka till gamla hjältar som Clintan i sina unga dar, eller Lee Marvin för all del. Jag köper inga andra actionhjältar. Det ska vara av det gamla hårda virket. Och då är Bruce det närmaste vi har idag.

Christina Aguilera: Okej. Mina kinder är röda. Rödgråtna. Christian Aguilera öppnade tårkanalerna ordentligt för andra gången. Alltså ska hon ha nån slags cred. Jag kan inte förstå det, någon med så plastigt utseende, så plastig personlighet kan fortfarande sjunga med sån själ om att vara ensam, utstött och sårad? Jag begriper inte. Normalt skulle jag rådissat. Aguilera har all världens respekt. "Hurt" och "Beautiful" griper tag och skakar om.

Ishockey

Jag ska erkänna att jag följt ishockeyn alltför närgånget alltför länge. Det har blivit mindre de sista åren, men så sent som för några år sedan satt jag och förde in all tänkbar statistik i databaser. Givetvis finska hockeyspelare. Resten intresserade jag mig inte ett dyft för. Och nu när jag lagt av med denna vana, någorlunda iaf, så verkar det som de finska spelarna i NHL går mot något av ett rekordår. Aldrig aldrig någonsin har jag varit med om att det gått så bra för så många.

Teemu Selänne går mot en supersäsong. Trea i poängligan.
Mikka Kiprusoff grundmurar uppfattningen om honom som världens bästa målvakt.
Olli Jokinen och Saku Koivu leder sina lag, såväl utanför som på isen, framgångsrikt med mycket poäng.

Målvakterna firar för övrigt stora triumfer: Vesa Toskala rankas bland NHL:s bästa i flera olika statistik, likaså Fredrik Norrena, Kari LEhtonen ligger i topp på nollor, Niklas Bäckström har spelat för få matcher men ligger statistiskt bland de bästa, och så fort han spelar fler matcher är han med där han med. De finska målvakterna är bäst i NHL.

Mikko Koivu och Tuomo Ruutu börjar växa ut till ledargestalter i sina respektive NHL-lag vilket är lovande för framtiden. Jussi Jokinen har en medelsäsong i Dallas dock, han hade jag räknat med fler poäng från.

Istid dessutom för mängder av nya potentiella stjärnor: Jarkko Immonen i Rangers, Mikko Lehtonen i Nashville, Valtteri Filppula i DEtroit, Jussi Timonen i Philadelphia, Tony SAlmelainen och Lasse Kukkonen i Chicago.

Nej det är i sanning strålande tider nu, bara passa på att njuta av det.
Enda

Dagens låt:

Ja, det får nästan bli Håkan Hellström och Pluras duett-cover på "Fairytale in New York". Finns på Håkan Hellströms "Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått". Fantastiskt skönt speedad-version, särskilt kryddad av Håkan Hellströms kreativa sång. Fantastisk låt dessutom. Fokusera på texten och håll med. Originalet av The Pogues. Har inte hört den, dock, åtminstone vad jag kan erinra mig.

Ronnie O'Sullivan var det ja.

Hittade en alldeles fantastisk intervju med snooker-stjärnan Ronnie O'Sullivan. Adressen är:
http://observer.guardian.co.uk/osm/story/0,,1337061,00.html

Tyvärr funkar inte direktlänkande på den här datorn. Men kika in för all del ändå, det är väldigt väl värd läsning (om än ganska lång). O'Sullivan berättar öppenhjärtigt om sitt liv med porrbutiker, morddömda föräldrar, depressioner och narkotika. Och vägen tillbaka mot ljuset därefter. Ett fantastiskt levnadsöde, och spektakulär historia, som förtjänar bli film.

Orsaker till extas

*Dylan till Sverige! Till våren kommer Bob Dylan och gör spelningar i Sverige. 28 mars i Stockholm och 1 april i Göteborg. Däremellan i Oslo. Inget Karlstad den här gången. Och hur bekvämt det än skulle vara så måste jag säga att det har fanimej Karlstadborna förtjänat. Skamligt att inte dyka upp man-ur-huse. Salen var ju inte fullsatt sist så varför skulle en sån världsartist vilja bemöda sig om att åka dit igen? Nej, precis. Ingen anledning alls.

Den stora frågan är bara var jag ska försöka se honom. För försöka kommer jag verkligen göra. Nej, fel. Jag kommer att se honom. Globen känns lite illavarslande. Har en känsla att det inte blir riktigt bra där, med ljudbilden som sabbas av den alltför stora arenan. Göteborg en söndag? Hmm. Vi får fundera lite.

*Snooker i tv igen! Jag bara älskar denna sköna sport. Och jag bara älskar att se Ronnie O'Sullivan spela. Vilken mästare. Så underbart stressad! Haha. Domaren hinner knappt lägga ner svart boll innan Ronnie ska skjuta i en röd. Hehe. DEt är helt knäppt. Har han bråttom nånstans?

Nog för att det finns många spelare som har något utöver det vanliga. John Higgins tycks vara i stort slag: han bara går ner bland de röda bollarna och duttar sig fram och så har ännu en hundraserie skapats. Peter Ebdon körde över Bingham så det rykte med effektivt försvarsspel som främsta tillgång. Regerande världsmästaren Graeme Dott krossade Finlands Robin Hull med sin defensivsnooker. Lite synd. Hade gärna sett Hull på tv. Men det är svårt att komma ifrån O'Sullivans spektakulära spel. Flackande stressade blick, ivrig att avgöra hela tiden. Ingen tvekan. Bara pang på. Sportvärldens största konstnär.

*Teemu Selänne. Fantastiskt att en ishockeyspelare kan blomma så vackert även om hösten. Finlands kanske bästa någonsin, törs man säga det nu? Nyligen gjorde han sitt 500:e NHL-mål och han är på väg mot 1000 poäng. Jari Kurri har strax över 1400 om jag inte minns fel. Det blir svårt att slå, men Selänne har ändå gjort något Kurri inte lyckades med: att blomstra upp i sina åldringsår.

Såg en match nyligen där Selänne var helt magisk. Jag förstår att han ligger trea i poängligan, så som han spelade. Det skulle inte överraskat om nån sa att den spelaren var 22 år snarare än 36. Otroligt starkt.

Idag har jag och sambon varit duktiga!

Vi skrapade ihop hela nio (9!) duktighetspoäng idag (söndag). Söndag brukar vara de nyttigaste dagarna. Mest för att de samtidigt är de tråkigaste dagarna. Låt mig demonstrera:

Städning av hela lägenheten: 4 poäng.
Diskning två gånger: 2 poäng.
Tvätt: 2 poäng.
Byte av lakan: 1 poäng.

Summa: 9 poäng.

Sverige har rymdfeber

Aldrig har man väl hört så mycket om rymdfarande och raketer som de senaste dagarna. Hysteri! Och för vad? Sveriges första astronaut flög upp igår i rymden. Känns inte det lite 60-tal? Jag menar, grejen har faktiskt redan gjorts, ganska länge dessutom. Men det är som om människan först nu uppfunnit rymdresan. Nåja. Nationalchauvinistiska svenskar får man lätt nog av.

Fast jag tyckte det var lite fräckt av Fugelsang att försöka slå rekordet i längst svävande fresbee i rymden. Hehe. Lite småkul grej.

Finlands självständighetsdag...

...firas idag, den 6 december till minne av: ja precis, självständigheten från Ryssland 1917. Härtill har jag skrivit en liten dikt, som publiceras på diktbloggen. Titta gärna där och minnes fäderneslandet samtidigt.

Idol

Ja, jag medger helt ärligt att jag har tittat på det dekadenta programmet Idol. Hela hösten. Och inte bara årets omgång. Det är något kittlande i momentet att tävla i musik, samtidigt som det är vidrigt i grunden.

Marcus vann till slut nyss, och det cementerar det faktumet att årets omgång varit den klart tråkigaste någonsin. Att Erik tog sig till final får väl ses som den största överraskningen programmet bjudit på. Positiva överraskningen, vill säga. Mycket negativa överraskningar har programmet desto frikostigare bjudit på. Linda, en tänkt självklar finalist fick packa resväskorna redan flera omgångar innan.

Lite omdömen då:

Linda: Klart lysande stjärnan. Ögon som man drunknar i. Scenutstrålning, personlighet, hela kittet. Åkte ut gången då hon var överlägset bäst. Bottenbetyg till fjortisfolket i landet Svea.

Cissi: Största personligheten i tävlingen, och gick väl ungefär så långt som rösten tillät. Katastrof mot slutet vad gällde uttal och tonprecision.

Erik: Jag blev chockad när juryn tog med honom som reserv, men fan vad han har utvecklats. Särklart bästa ögonblick covern på Dylans "Knocking on heavens door". Bara den goda smaken att välja Dylanlåt höjer omdömet sju snäpp. Kändes ändå som en lättviktare i final. Årets light-Sebastian.

Danny: Jätteblandat intryck. Blandade och gav. Versionen av Tommy Nilssons "Öppna din dörr" så var det helt underbart. Resten av framträdandena... inte underbara.

MArcus: Mycket kompetent. SKicklig. Bra falsett. Tråkig. Daniel Lindströms självklara efterträdare som folkets tråkiga val. Kommer inte kommas ihåg länge.

Felicia: Ser ut som Agnes, men är tråkigare. Dock mer vältalig. Levererade rätt bra mot slutet trots att röstresursbrist märktes tydligt. Kom så långt som hon förtjänade ungefär, även om jag trott att tråkighetsfaktorn skulle ta henne länge i en idolsk snedvridenhet.

Johan: Katastrof. Det skar i öronen när han sjöng och man ville bara sjunka bort nånstans. Ja, de sämre gångerna var det så jävla illa. Ett under och mirakel eller snarare helgerån att han kom så långt han gjorde.

Överlag har programmet varit kul att följa, men som sagt mycket trist att man kunde sia vinnaren efter omgång ett. Detta visar nackdelarna i att tävla i musik. Det är alltid fel som vinner. Eller rätt. Den här gången var det fel. Jag har nu gissat rätt på tidigt stadium i två musiktävlingar i rad: Eurovisionsschlagern och Idol. Nåt slags pris till mig. Apråpå Eurovisionen: Jag sa till min älskling att jag skulle satsa allt jag ägde och hade på Lordi. Hon sa att det verkade dumt så jag gjorde det inte. Och jag är inte miljonär nu heller. Kanske borde jag bara följa mitt musiköra eller min intuition. Eller på att jag kan tänka som en fjortistjej. Fantastisk gåva, egentligen... Haha.