Helt sjukt!

75 av dem skulle jag spara nu när jag gått igenom alla! Helt sjukt!

Diktbloggen måste få besök!

Ja bortsett från det uppenbara faktum att besöksprocenten på den här bloggen har närmat sig noll och Poetica på lunarstorm typ har lagt ner så vill jag ändå slå ett slag för min diktsida som nog inte kan nämnas tillräckligt ofta. Jag ogillar egentligen självskryt, men om jag ska vara helt ärlig så är det där som de bästa texter av mig som ni hittar snarare än här, möjligen med konkurrens från Dylanbloggen.

Jag skulle rent av säga att det är ett krav att de blir utgivna nån gång snart innan de förlorat i sin styrka. Många av de där dikterna är så jävla bra, utan att bli för självgod, att det är en förlust för mänskligheten om den inte får höra dem. Titta igenom, gå tillbaka några månader, nåt år. Det finns så mycket godbitar där. Tematiken är någorlunda konsistent, den rör sig mellan kärlek och hat, undergångstematiken är stark, apokalypsen och människans ensamhet är det centrala. Ofta men inte alltid är den subtila humorn tydlig, och ofta ställer jag mig på den sida som inte är god eller förlåtande. Jag hävdar att jag i den serie jag har här, 88 dikter är det väl nu, säkert har runt hälften som jag skulle publicera om jag gav ut en diktsamling. Minst. Kvaliten är hög på diktbloggen. Somliga rader är så jävla bra att jag inte kan förstå att jag skapat dem. Och detta säger jag inte för att förhärliga mig själv utan som rent vetenskaplig sanning. Slutklämmarna på somliga dikter skrämmer mig i sin briljans. Jag förtjänar sällskap som Arthur Rimbaude, Dylan Thomas och John Keats.

Regissör nr 9...

9. Roman Polanski. Äntligen dags för en stor personlig favorit. I mina ögon är han min favoritregissör alla gånger. Få regissörer balanserar en privat humor med total kontroll över mediet i sig och temat därutöver. Roman Polanski hör till undantagen. Han får ses som Hitchcocks självklara efterträdare inom thrillergenren, det är ju där han gjort sig mest känd, även om han gjort andra filmer också. Men till 90 procent är det thrillers han gjort. Nästan samma totala kännedom om genren som Hitchcock hade bär han också med sig. Det är svårt att inte imponeras över det Polanski gjort.

En stor mästare som behärskar foto, ljud och manus perfekt, och inte sällan agerar i sina egna filmer. Sitt öde fick han utmätt i USA, om inte när Charles Mansons gäng hade ihjäl hans gravida hustru Sharon Tate 1969 så när han anklagades för att ha haft sex med en trettonåring. Sedan 1978 bor Polanski i Frankrike.

Till filmerna: Givetvis skall de stora mästerverken nämnas: Chinatown, Repulsion, Rosemarys baby, Cul-de-sac (hans kanske bästa film och en av världens bästa filmer), Fearless vampire killers (komiken är obetalbar!), The Tenant, Tess och inte minst den han till slut vann sin oscar för "Pianisten". Många mästerverk är det och resten av gänget är inte dåliga heller: i synnerhet debuten "Kniven i vattnet" håller hög klass. "Frantic" är väl sådär och "Pirates" är rätt medelmåttig. Men Polanski ska vi hylla!

Årets skiva?

Intressant ämne, men först detta: den gamla datorn jag sitter vid verkar släppa in mig hit till bloggen varannan dag ungefär. Igår felmeddelanden och sedan utslängd. Idag gick det fint på första försöket. Märkligt.

Ja, årets skiva då? Jag ska säga att jag inte direkt är någon storkonsument i cd-affären, vem är det sen internet dök upp? Hehe. Jag har bekantat mig med flera av årets skivor dock, och även om mycket kan ha undgått mitt öga så vet jag vad jag gillar och vad jag inte gillar. Och av det som varit intressant och det jag gillat så är det rätt otippat en svensk skiva som jag måste nominera till förstapriset. Eldkvarns "Svart blogg" är den skiva jag har fått störst respekt för under året som gått. Det är ett ganska skralt skivår i mitt tycke. Springsteen har släppt nytt, likaså Winnerbäck men ingen övertygade mig totalt. Sen har vi det här Allison Krauss/Robert Plant-projektet som hade sina ljusa stunder men nog inte kan kravla upp på förstaplatsen ändå, även om många säkert kommer hävda det. På det stora hela ett sämre skivår än både 2006 och 2005.

Läsbart

Så är det lite nya böcker att beta igenom: som ett fan av historiska romaner så har jag nu spårat fram vad jag kan hitta på mitt bibliotek om antikens Rom: Steven Saylors deckarromaner i antikens Rom. Än så länge verkar de helt okej.

Vidare har jag hittat nånting av Jolos dotter Vibeke Olsson. Om antikens Rom. Ska bli intressant.

Och till slut fick jag ge Arnböckerna en chans. Jag är egentligen inte så förtjust i Guillous stil, men bitvis var jag ganska inne i det jag läste i Vägen till Jerusalem som är den första i serien.

Vidare måste jag även slå ett slag för Manfredis "Drakarnas imperium" där antikens Rom möter antikens Kina i ett fiktivt men högst intressant möte. Den var mycket bra.

Idolchock

Vem hade trott att Daniel skulle åka ut?! Det var ju helt sjukt... Jag tror aldrig jag sett så mycket dramatik i det programet. Han hade ju redan vunnit. Guldmedaljen var tryckt med hans namn och alla övade in gratulationer. Helt sjukt att sånt kan ändras. Synd och skam, visst. Men hellre han än Amanda om jag ska döma. Nu hoppas jag hon vinner, men börjar tro mer och mer på Marie Picassos felfria stämma.

Regissör nr 10...

10. Martin Scorsese. Ja, vad ska man säga, den amerikanska filmindustrins egna höna som lagt guldägg efter guldägg. Sin italiensk-amerikanska bakgrund har han behandlat och berört i många filmer. Till skillnad från sina generationskamrater gick han inte ner sig helt i kokainet utan fortsatte skapa sevärda filmer. Sin efterlängtade regissörsoscar fick han till slut ifjol med The Departed.

Scorsese hade till dess haft en filmkarriär som regissörer bara kan drömma om: "Taxi driver", "The Bronx bull", "Goodfellas", "Casino", "Gangs of New York" är bara några av Scorseses verk. Fantastiska skapelser, där ändå Taxi driver sticker ut som kronjuvelen. Han har också haft den goda smaken att regissera två av de bästa musikdokumentärer som skapats: "The last waltz" och "No direction home" om The band respektive Dylan. Scorsese förtjänar sin höga plats på denna lista.

Nystart!

Imorgon skall jag jobba igen. Det ska bli lite skönt. Man blir så himla sunkig av att vara hemma länge, i synnerhet som man inte är sjuk. Jag har repat mig hyfsat, bytte bandage ikväll och det såg ut att ha läkt på bra, även om det inte var helt friskt än.

Nåja, imorgon skall jag jobba, och jag lär dyka upp och skriva blogg efter jag kommer hem på natten. Nu har jag förresten läst första boken i Arn-trilogin och den var väl helt okej, även om jag har svårt att förstå hysterin.

Brännskadad

Jag är sjukskriven pga av brännskada. Det var lite otippat va? Låt mig bara säga såhär: Låt er inte underskatta pulvermos förmåga att göra ont vid kontakt vid mänsklig hud.

Diktsidan

Jag bara ber er: läs diktsidan. Jag tror jag har skapat en av de bästa dikter jag någonsin lagt ett finger på!!!

Regissör nr 11...

11. John Ford. Något bortglömd är detta temat, men vi närmar oss slutet. Redan halvvägs och bara de största och bästa och vackraste namnen är kvar. John Ford hör till de bästa av de bästa, en regissör av gamla stammen som mest är känd för sina västerntolkningar från 20, 30, 40, 50 och 60-talen. Till sin fördel kan han räkna inte mindre än fyra (4!) oscarsstatyetter för bästa regi, något ingen efter eller före honom kunde producera fram. Ej heller namnen ovanför honom i den här listan. Till de inspirerades skara hörde förutom vår egna Bergman, Akira Kurosawa, Martin Scorsese, Steven Spielberg, Orson Welles mfl mfl. Säg den som har gjort film och inte inspirerats av John Ford och du vinner en chokladask.

Sin stilistiska specialitet var den långa tagningen. Ford drev också fram mer actiondrivna scener och pushade framåt Hollywood i en mer stuntberoende riktning. Tänker inte minst på scenen i hästvagnen i The Stagecoach. Till hans filmer hörde också The searchers, The informers, How green was my valley, The grapes of wrath, The man who shot Liberty Valance och The quiet man. Inte sällan samarbetade han med John Wayne. Classic americana.

Nästa Dylananalys blir:

Slow Train coming. Presenteras på bloggen i december månad som tidig julklapp till alla Dylannördar där ute. Kanske finns det mer än en? Jag är halvvägs på texten nu och tror att det blir en av de kortare analyserna. De brukar bli ganska långa så jättekort blir den ju inte, men den blir ju inte som Street Legal-bidraget där jag säkerligen gjorde av med 8 A4. En vacker dag skall jag samla alla dessa, ringa upp ett bokförlag och ge ut dem.

Årets roligaste tv-ögonblick?

Det brukar ju när tv-året sammanfattas utses ett roligaste tv-ögonblick. Och jag har ett par favoriter som jag tycker är väldigt svåra att bortse ifrån när det vankas kandidatröstning. Lite otippat kanske är båda mina favoriter från de här äktenskapssökarprogrammen: det ena från Bonde söker fru och det andra från Ensam mamma söker. Otippat av den anledningen att jag dristat mig att se ens så mycket av det och otippat av anledningen att de åtminstone i teorin inte borde utmynna i så mycket komik att jag gick i taket. Men det har de gjort!

Ofrvillig sådan, skall sägas. Det ena och mindre spektakulära exemplet är från Bonde söker fru. Det är inte så roligt återberättat men jävlar i min låda hur mycket det skrattats hemma hos oss åt när Fredrik (töntkille-bonden) träffar sina bondmora-pretendater för första gången. Som jag minns det: Kille sitter på ena sidan bordet. Tjej på andra. Lång pinsam tystnad. Kille nervös nog att implodera. Hans kommentar: ett gällt och skärande "OKEEEEEJ....." Fan vad vi skrattat åt det, sambon och jag. Lyteskomik till sin renaste form. Jag vet att jag har en ond ådra, men att även hon kunde vara så grym verkade bekymra henne när jag påtalade det häromdagen. Det har för övrigt blivit något av en catch-phrase för oss. Säger den ena det börjar den andra skratta. Vansinnigt kul.

Nåja, det var lite långdraget om det ena. Ska försöka vara mer ordfattig i det andra exemplet taget från Ensam mamma söker. Det här utspelades när mammorna bjudit in ett fåtal utvalda killar att bo hos sig och barnen. Susanne som synts i alla möjliga sammanhang iförd minimalt med kläder sedan dess (en parentes), hade bjudit in en kille från Vadstena tror jag det var. Susanne jobbar ju samtidigt och står i så killarna får ju lite ansvar för barnen och så (hur sjukt låter inte det konceptet förresten i en allt mer pedofilrädd värld?). I vilket fall som helst är barnen plötsligt en dag försvunna. Killen (som jag inte minns vad han hette) letar och letar och hittar dem inte. Som tittare inser man ju hur hårt paniken måste drabba honom. Han förstår att han kommer att få så mycket fan för att han slarvat bort hennes ungar när hon kommer hem. Här är det roliga: Hur mycket man än kan ana hans ångest, sätter sig killen och visslar och hummar när han letar som om detta inte skulle vara några problem alls. Asgarv. Liksom för att markera inför tv-kamerorna. Verkligen störtskönt. Man bara vet att hans hjärna smälter inombords och han vill vara så långt därifrån han kan, men inför tv-kamerorna kan han bara gå och nynna någon melodi. Jag röstar för detta som årets om inte århundradets roligaste tv-händelse. Barnen hade jävlats med honom och gått iväg ut i skogen, och scenen när han hittar dem och försöker vara vuxen och pedagogisk mot dem hör fan imig till samma höga humorklass.

Toni reder ut begreppen: Pärlor för svin vs. Pärlor åt svin.

Språkfascisten i mig har retat upp sig på Magnus Ugglas nya "hit" eller vad man ska kalla det, där den adlige sångaren helt uppenbart missat nån lektion i språk och kallar det "Pärlor ÅT svin". "Pärlor FÖR svin" ska det vara och inget annat.

Ty som det heter i den goda boken och mer specifikt Bergspredikan: "Given icke hundarna vad heligt är och kasta icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder".

Detta mer gammeldags för och gamla bibeltolkningar har sedan omvandlats till mer moderna åt, vlket Uggla så klumpigt sjunger om. Vidare misstolkning av den egentliga innebörden ligger i att det i Ugglas version är en kvinna som är pärlan och de män hon kastar sig för de facto är svinen, medan den bokstavstroende bibeltolkningen (den riktiga) är att det rör sig om en metafor för att inte bemöda sig om att anstränga sig å någons vägnar som inte har förmåga att uppskatta det. Hur den något kluriga liknelsen blev till känner jag inte till, men den känns inte helt självklar även om inget tyder på att bibelöversättningen är fel som i fallet med kamelen och nålsögat.

Rekord!

Äntligen kunde jag ståta med en utmaning på jobbet! Såna där dagar ger sig själva, man måste anta dem med sant hjärta eller bara bortse från dem. De flesta gör säkert det senare. Jag gör det förstnämnda. Jag antar utmaningen. Så som en elitidrottsman skulle anta OS som utmaning. I sågen låg tio ton order. Jag hade bestämt mig att klämma dessa tio ton. För att få vår bonus så ska vi producera 383 kg per timme. Jag hade nästan tio timmar på mig.

Tyvärr bristade materialet så att efter mina åtta ton på sex timmar så tog materialet slut. Jag fick övergå till annat material. Allting sket sig och jag gav upp efter åtta timmar när jag insåg att jag inte skulle ha en suck att klara detta mäktiga rekord. Istället hamnade jag på 9,3 ton eller nästan 3 gånger så mycket vi borde producera för att få bonus. Jag kikade igenom det övriga sällskapets skiftrapporter och fann att jag hade producerat betydligt mer än de tre andra gjort sammantaget. Det är beklämmande och sorgligt på ett sätt. Men rekord är det för min del. Jag tror mitt tidigare rekord var någonstans i storleksordningen 8,5 ton. Med tanke på vilken maskin jag står vid är det inget mindre än en styrkedemonstration. Jag lade skiftrapporten överst så att chefen skulle få något trevligt att läsa först på morgonen åtminstone.

Artister att lyssna på i veckan:

Lars Winnerbäcks skiva Daugava får några chanser till.

Kent försöker beröra mig inför konserten.

Bruce Springsteens Magic har inte sålt in sig som något märkvärdigt än men gör ett nytt försök. Tre plus max hittills.

Dylan finns givetvis där, med bidrag från Modern Times, Love & Theft, Nashville Skyline, Planet Waves och Good as I been to you.

Coldplay är ju sköna så de fick med lite nya låtar, några jag inte hört alls, några favoriter som The Scientist. (den är fan bra...)

Eva Cassidy fortsätter hänga med med några av sina bästa tolkningar.

Och samma gäller för Iris Dement.

Dixie Chicks var jag sugen på igen för första gången på några månader och la in ett gäng låtar från två-tre cd:ar. Det är en fröjd med deras harmoniska stämmor.

Fairport convention kom lite oväntat in med några låtar. Måste ju försöka bredda det hela.

Sen har jag gett mig på Allison Krauss och Robert Plants projekt som fått så storartade kritikeromdömen. Hittills tycker jag det verkar helt okej.

Det hade snöat... snöbollar..!

När jag skulle åka hem från jobbet ikväll möttes jag av en märklig syn. Snön hade börjat komma, men det var inget mot vad som tydligen tidigare ägt rum. På marken låg vita stora klumpar, nästan som hagel, fast modell större. De största var väl en tre centimeter i diameter, om inte större. Jag plockade upp ett, övertygad om att det handlade om hagel. Men det hade mycket låg densitet och föll samman mellan mina fingrar, ungefär som en mycket mjukt kramad snöboll. Det var snöbollar. Överallt låg dessa snöbollar. Ingen av oss förstod det hela, och som en kille uttryckte det: "Hur fan kan det bli så här?" Ja, jag kan ju säga att jag aldrig upplevt något liknande i snöväg. Har någon en förklaring på detta? Hur fan kan det bli så här?

Kent

Nästa helg blir det Kent. Jag har ännu inte lyssnat in mig ordentligt. Det är lite ångest. Jag vill gärna kunna de låtar de skulle kunna tänkas spela när man ska på koncert. förståeligt antar jag. Grrejen är är Kent aldrig kommer bli jag. Jag uppskattar deras låtar på nåt plan, visst, men på ett annat plan så sabbar Jocke Bergs sång hela upplevelsen för mig. Jag orkar inte med karlns svengelska... Jag gör inte det. Men förhoppningsvis kommer detta bli befriat från de tendenserna....Jag ser fram emot det, men kanske inte lika mycket som ett fan skulle se fram emot det.

diverse

förresten, måste bara nämna torsdagens stora tv-händelse: Ronnie O'Sullivans triumf mot Carter. Fem hundraserier, varav en 147. Världsrekord. Skulle någon börja så snooker just då skulle den personene fastna... Ikväll åkte dock Ronnie ut överraskande mot Fergal O´Brien... Men å andra sidan skulle han ha åkt ut redan i första matchen mot Tom Ford. Ja vi får väl glädjas åt stunderna här i livet och i snoookern gissar jag...

Sen var det idol, som jag nu kan erkänna att jag röstat på, inte nu men förra veckan. Ikväll åkte Christoffer ut, till mitt beklagande. Min favorit Amanda satt däremot säkert. Det kändes bra... Förra veckan, för att reducera potentialen till sexism så röstade jag på Amanda.... Ville ju inte att fler tjejer skulle åka.. I synnerhet hon.

Yippie!

Bilen gick igenom besiktningen!

Spiderman 3

...såg vi härom helgen och till min stora besvikelse levde den inte upp till föregångarna. Visst, den var helt okej, därom skall intet sägas. Men den kvarvarande känslan är ändå besvikelse. Kanske var det där nånstans mellan Tobey Maguires halvkassa skådespel när han blev dumpad och filmens alltigenom röriga intrig som de första orosmolnen bildades. Men orsaken att jag sitter här med fadd smak i munnen måste ändå tillskrivas Topher Grace.

Skådisnamnet kanske inte får er minnas. Låt oss hellre säga Eric Foreman. Killen från That 70-s show. Huvudpersonen där. Jag gillade den serien. Tyckte verkligen om Eric Foreman. Men fan alltså: Spiderman 3 förstör han kapitalt. Hans närvaro sabbar hela filmen. Någonting går förlorat. Hans blonderade frisyr gör inte dagen ljusare precis. Och noll trovärdighet. Ska man vara med som skurk i en superhjältefilm måste man ha trovärdighet. Topher Grace äger inget av det. Tyvärr. Fel kille på fel plats vid fel tidpunkt kan man säga. Topher Grace får söka ny karriär inom filmmediet, kanske hittar man en bra roll för honom, vem vet.