Plura regerar.

Har kanske inte riktigt insett det här tidigare, men jag måste nog ge Plura Jonsson kreds för att vara den kanske coolaste människan som lever i Sverige idag. Har efter Eldkvarnspelningen haft en riktigt Eldkvarnig period. Med sina senaste skivor har Eldkvarn gjort något riktigt stort. Det är nästan Dylannivå på Pluratexterna, samt Plurasången. Och han håller ändå en måttlig profil inför sitt stordåd. Det är coolt.

En ny favorit hittade jag i "27", Pluras epos om Norrköping från skivan Limbo. Det finns nåt av Highlands även i den låten. Den måste ni bara höra. "Det är inte min stad längre" skall återhöras länge.

Inlägg 400

Här är det 400:e inlägget på min standardblogg. Ihop med dikterna och Dylananalyserna närmar vi oss väldigt snabbt 500. Det känns bra. När jag startade trodde jag inte att det skulle överleva första veckan. Nu är vi snart inne på tredje året. Det ska bli spännande. Har hittat min nisch (men tyvärr inte mina läsare).

Markus Larsson åker på pälsen.

Haha. Vansinnigt kul. Keith Richards lacka ur efter en tvåplusrecension av Markus Larsson (som satt heder och ära och karriär till att ge stora namn dåliga recensioner) och kontrade med ett brev till pressen. Stackars Markus Larsson blev tvungen att åka till mamma och få i sig lite modersmjölk innan han vågade sätta sig vid skrivmaskinen igen och skriva ett svarsbrev. Vad han högst av allt önskade var att slippa möta Keith i en mörk gränd.

Ja det är väl så det är. Recensenter är bittra människor och sämst av dem alla är de som försöker göra karriär på att dela ut elakheter till större människor. Och på den trappstegen har Markus Larsson avancerat snabbt. Apråpå mörka gränder ska nog Herr Larsson akta sig för att gå i de, ty många minns fortfarande minusrecensionen av Dylans spelning i Stockholm -05. På det stora hela har Markus Larssons recensioner sedan länge hamnat en bra bit under nästan godkänt-gränsen och en pensionering av honom är att vänta långt innan Rolling Stones checkar in. Klättra upp i en palm vet jag, Markus.

Vårtbitaräventyret... länk.

Ja det här hände rätt nyligen. Jag blev bara tvungen att länka en fantastisk text skriven av min sambo om massakern här hemmavid. Håll till godo.

Regissör nr 18...

18. David Lynch.

Kanske ett otippat namn på listan, men har inte Lynch lyckats med något i biovärlden. Han har satt ett helt eget signum som få andra regissörer med sin mörka och mystiska känsla. I yngre år var jag fullständigt besatt av Lynch teknik och känsla. Han var en stor inspirationskälla. Många har blivit inspirerade av Lynch och försökt gå i hans fotspår, dömda att misslyckas. Flera av Lynch filmer tillhör fortfarande till mina favoritfilmer: Elephant man, Eraserhead och Mullholland drive i synnerhet. Även The Straight story och Lost Highway är värda en titt. Och jag höll ju nästan på att glömma bort Blue Velvet. Och tv-serien Twin Peaks. Intressant i sammanhanget är att filmerna fördelar sig till olika spektran: Eraserhead med kompani för sin totalt surrealistiska karaktär, ljud, foto och mening smälter samman till något vackert. The straight story närmare för sin fullständiga realism, och enkla vackerhet.

En fantastisk thrillerregissör som har ett djup och en mysticism, ett slags högre-än-livet känsla som ingen annan. Måste alltså bara få vara med på denna lista, även om han på långa vägar inte är den mest säljande eller oscarsvinnande regissören.

Dagen då Sverige fick vad det förtjänade

Så äntligen kom dagen som Sverige så länge gått och väntat in! Stolpe-ut-dagen. Fjärdeplatser för guldfavoriterna Stefan Holm och Susanna Kallur. Lägg därtill en mer väntad fjärdeplats för Mostafa Mohammed. Fantastiskt skönt att detta land med sin hybris äntligen får komma ner på jorden lite. Tro mig, detta mår sportsverige bara bra av.

Det här är ingen jantelagsmissunsamhet som riktar sig mot enstaka individer, min jantelagsmentalitet sträcker sig till att hela detta land ska sluta tro att det är nåt. Märklig psykologisk reaktion va? För en svår ungdom, för retsamma ord om finnar? Vad? Ja nåt har fått mig tycka väldigt illa om svenska idrottare iaf. Kanske är det spaltmetrarna i kvällspressen, de upptrissade förväntningarna och negligeringen av all annan idrott värd namnet som har retat mig till mitt jihad mot sportsverige. Det där kan bara en välbetald psykolog ge svaret på. Men jag är lite extra glad att Stefan Holm nu kommer bli en bitter gammal man som skriver blogg om hur allt kunde gått annorlunda om det och det stämt in. Och sen vill jag gärna att dopingpolisen tar en extra titt på Johan Wissman och det rätt snart. Det var fridrotts-VM för idag det, folks.

Finns nån plats för mig?

Ibland undrar man om man borde säga upp sig och försöka slå sig in skrivarkretsarna istället. Det suger att sitta här och försöka fila på nån tråd och veta att det blir ca 1,5- 2 personer som kommer att läsa det. Nånstans anser jag att jag borde bli läst av betydligt fler. Lägg på några nollor. Tror dock inte att jag skulle nå några stora läsarmassor ens om jag försökte skriva om det jag kan bäst om: Dylan. Om jag skulle försöka ge ut en bok om Dylan skulle inget förlag vara intresserat. Skulle jag vilja ge ut dikter skulle jag få bekosta det själv. En roman? Ja det är möjligt, om jag skulle ge mig på deckargenren... Det är fördjävligt.

Vad ska man behöva göra? Ända sen jag växte upp har jag varit medveten om att det var vid skrivmaskinen jag hörde hemma. Istället står jag och slavar på ett industrigolv. Det är så fel. Om någon har ett karriärsråd till mig så är det välkommet.

Regissör nr 19...

19. Steven Spielberg.

Oundvikligt måste detta namn in på denna lista som jag har så kär. Jag är absolut ingen fan av Steven Spielberg. Tvärtom har jag ofta haft långa raseriutbrott och utläggningar om hur han har förstört filmen som konstform. Och jag anser nog att han har det. På 1970-talet var regissörens makt fortfarande stor att skapa konst. Men Hollywood lurade runt hörnet. Producenterna hade inga garantier på att regissörernas konstnärliga sinne skulle garantera vinst. Ibland gjorde de det, ibland inte.

Problemets lösning var Steven Spielberg, en skicklig regissör, men minst lika skicklig på att läsa av vad som sålde, och hur man skulle sälja det ännu bättre. Han firade stora triumfer med "Hajen" och utmärkte sig som en icke-krånglig regissör, en motpol till alla Peckinpahs. Spielbergs magnum opus blev ET, då han en gång för alla förändrade spelreglerna för filmen: det skulle finnas nåt för alla, varje biobesökare var uttänkt. Familjen, barnen, lite spänning, lite kärlek. Lite av allt. Alla skulle få sitt för att gå på bio. Receptet har upprepats och upprepats till leda. Spielbergs format har blivit norm i Hollywood, vilket tyvärr producerar 80 procent skräp. Men trots att Spielberg förstörde en hel konstform bör han ändå finnas med på listan med tanke på hur mycket han påverkat.

Regissör nr 20...

20. DW Griffith.

Vi tar oss tillbaka till stumfilmens tid igen. Det är svårt att föreställa sig de landvinningar med fotot som DW Griffith gjorde åt filmen. Sina cinematiska grepp bidrog till att fånga essänsen och det levande i det Griffith sökte skildra. Även så här långt senare kan man beröras av hans verk.

Även som producent var Griffith viktig. Tillsammans med bl.a. Charlie Chaplin och Douglas Fairbanks bildade han United Artists. Bland de viktigaste filmerna han regisserade hörde "En nations födelse" samt "Intolerance". Det är intressant att se "En nations födelse" inte minst för hans idealisering av Ku klux klan, vilket senare kritiker klandrat honom för. DW Griffith som hade lyckats med så mycket nytt när stumfilmen var marknadsledande förlorade hela sin ställning iom ljudfilmens uppkomst. Han blev snart bortglömd och förlorade sin ställning. Men här på listan finns han med än.

Friidrotts-VM

De senaste dagarna har det mest blivit friidrotts-VM... För hela slanten. Carolina Klyft vann VM-guld som väntat. Jag orkar inte med henne. Men hennes ungdomliga livlighet har iaf försvunnit. Det är ju lite skönt. Bäst hittills ur min synpunkt måste vara Janne Holmens nionde plats i maraton. Synd att Finland inte har några starka medaljhopp bortsett från Spjut. Möjligen kan Karjalainen vara med och utmana i slägga. Trodde lite på diskusmedalj innan iom importen Frantz Kruger, men det sprack redan i kvalet. Vilket antiklimax.

Synd att Jukka Keskisalo blev skadad och att Tommi Evilä inte hann få formen. Nu får vi bara sitta och genomlida en massa svenska medaljer och bravader. Det gör ont i själen.

Regissör nr 21:

21. Pedro Almodovar.

En av de mer kontroversiella regissörerna på listan, med sitt ofta uttalat sexuellt provokativa fokus i sina filmer har han utmanat kyrkan och staten hårt. Almodovar är samtidigt en av de viktigaste regissörerna som politisk kraft där han som homosexuell i ett strikt katolskt land har haft en oerhörd betydelse för moderniseringen vad gäller värderingar.

Almodovars filmer är egentligen inga jag tilltalas av, men jag kan inte bortse från hans betydelse i Spanien från Francos diktatur till en modernare välfärdsstat. Penelope Cruz är en skådespelare som ofta anlitats av Almodovar i nyckelroller. Bland hans filmer märks "Allt om min mamma", "Kvinnor på gränsen till nervöst sammanbrott", "Tala med henne", "Bind mig, älska mig" och "Kika".

Kass bloggare

Har misskött bloggen rätt rejält den sista tiden. Har haft en del semester, vilket tydligen har gjort sitt avtryck även vad blogganteckningar gäller. Det har varit en bra sommar, men nu är den snart slut. Jag och sambon har roat oss, vi har varit och rest runt i södra Sverige: Småland, Öland, Östergötland... En biltur på 120 mil ca. Därefter Tallinn via kryssning, en mycket trevlig resa. God mat, goda svalkande öl... Sista på semestern var som nämnt Eldkvarn, som var bra och spelade mycket låtar som man kände igen. Nu har jag jobbat en vecka, och kan meddela att framledes kanske det blir lite mindre bloggskrivande. Om jag känner mig själv rätt. Har nämligen börjat jobba treskift, och jag vet med mig att det blir mest skrivet när jag jobbar Em. Nu går jag på eftermiddagsveckan. Så räkna med en hel del blogganteckningar nu. Ha det bra gott folk!

Eldkvarn!

Vi var som slutet på semestern iväg och såg Eldkvarn i Khamn. Det var väldigt trevligt. Tyvärr funkade inte mitt: "MS Alkohol!!!!"- rop.

Men vi fick ju rätt bra underhållning ändå. Blues för Bodil Malmsten. Svart blogg. Därutöver: Pojkar, pojkar... Plura var fantastik. Resten av bandet höll ganska låg standard. Det är bara tack vara plura de får tre starka plus.

Hoppas få se dem lika nära igen i en inte förspillen framtid....

Regissör nr 22:

22. Carl Theodor Dreyer.

Jag ska genast medge att jag känner regissören enbart till namnet. Någon film av denne dansk har jag inte sett. Dock är danskens status bland historiens viktigaste regissörer osvuket. En tidig konstnärssjäl inom filmen, som helt gick in i sina verk, vilket bidrog att han blev kvar i dem länge, vilket vidare bidrog till få verk. Dreyer verkade från -10-talet och framåt, det vill säga redan från stumfilmens era, och in i talfilmen, och han räknas således till de tidiga föregångarna och brobyggarna över skiftet mellan stumfilm och talfilm. Bland hans verk märks "Vampyr" och "The Passion of Joan of Arc". Sin sista film slutförde han aldrig, ett verk om Jesus. Han var känd för sina precisa scener, sina långa tagningar. Han kunde gå in i en film i åratal utan att kunna slutföra den på grund av sin konstnärliga karta. Han dog 1968, 79 år gammal.

Regissör nr 23:

23. Werner Herzog.

En av flera kandidater in på listan av tyska sjuttiotalsregissörer, den tyska nya vågen, men Werner Herzog slår ändå högst när man jämför meriter. Fassbinder hade kunnat vara inne på listan, men personligen känner jag mig närmast Herzog, vilket ger honom fördel... Werner Herzog beskrev att det var när han såg Klaus Kinski i någon film som han bestämde sig att bli regissör och regissera Kinski. Flera lyckade drabbningar mellan de både tyska giganterna blev det genom åren, tänker då närmast på Fitzcarraldo, Aguirre: Guds vrede, Nosferatu och Woychech. Herzogs fascination för Kinski gav sig uttryck i dokumentärfilmen Mein liebster feind (Min mest älskade fiende) om det knepiga förhållandet mellan de tu. Herzogs fascination för svåra personligheter är annars ett centralt tema i hans filmatisering. Inte sällan har protagonisterna omöjliga mål och ideal som de följer med hårdnackad envishet trots verklighetens motstånd.

Herzog har ett bra öga för foto, något som jag ofta fascinerats av i hans filmer. Stämningen flyter in direkt. Bland hans senare filmer måste noteras "The Grizzly man", från 2006, en dokumentärfilm om Tim Treadvell, en självutnämnd naturfotograf som levde med grizzlybjörnar i Alaska och betalade det yttersta priset. Med denna film visade Herzog att hans regissörsmeriter inte enbart skulle noteras från sjuttiotalet.

Regissör nr 24:

24. Andrej Tarkovskij.

En av Ingmar Bergmans lärjungar som lyckades bemästra konsten. Han höll sig på Bergmans tempo. Långsamt, djupt, psykologiskt. Långa tagningar. Tarkovskij tog som få andra in psykologins roll i filmen. Han överträffade rent av Bergman i det avseendet, även om hans filmer inte fick lika stor betydelse för eftervärlden. Tarkovskij räknas därmed med rätta som Ryssland/Sovjets främsta regissör efter andra världskriget. Bland hans filmer tål att nämnas "Solaris", "Andrei Rublev" och "Spegeln". Tarkovskij dog 1986, blott 54 år gammal.

Regissör nr 25:

25. Sam Peckinpah.

Ett klassiskt konstnärsgeni som brände ljuset i båda ändar. Hade inte kunnat fungera i någon annan tidsålder än sjuttiotalet då han var huvudsakligen verksam. En fantastisk skildrare av vilda västern och i synnerhet dess baksida och nedgång och fall. Naturalistisk och skitig. Filmer som "The wild bunch", "Straw dogs" och varför inte "Pat Garrett & Billy the Kid" med Dylan i en sällsynt spelroll måste nämnas i detta sammanhang. Peckinpah gjorde inte så många filmer, men han gjorde ett avbrott mot vilda västerns mytologi och idealisering, något som fick en naturlig efterföljd i Clint Eastwoods "De skoningslösa", denna dock helt utan Peckinpahs livlighet och realistiska skärpa. Peckinpah dog 1981, 59 år gammal.

Comhem suger kuk.

Jävla Comhem tycks ha bestämt sig för att ta bort Eurosport från sitt utbud. Det är fruktansvärt upprörande. I synnerhet med tanke på den långa bindningstiden jag sitter på... Hur ska jag nu kunna se snooker?! Vilken annan kanal som helst, men inte Eurosport. Inte min snooker! Jag uppmanar alla intelligenta människor att skriva på protestlistan för Eurosports bevarande i kanalutbudet.