Åh!

Jag glömde Rötter på min lista! Det var inte bra. Förhoppn ingsvis förlåtligt. Den är på andra halvan de tio men ändå med bland de tio.

Svenska folket fortsätter rösta galet...

Ser på Aftonbladet där man har kunnat rösta på tidernas bästa tv-serie. Det blev Simpsons som vann, vilket jag inte har några protester emot. I alla dessa år har Simpsons varit som en oas att ta sin tillflykt till när dumheterna man möts av har blivit alltför outhärdliga att stå emot. Men sedan? Vänner som tvåa? Bah. Skitserie, sällan rolig och väldigt väldigt repetativ. Man körde slut på idéer nån gång halvvägs men fortsatte pumpa ut pengar till skådisarna som aldrig lyckades få en ordentlig roll efter serien. Konstigt? Nej. Och trea på lista sen? Prison break?! Nog för att Prison break är bra, jag gillar serien skarpt, men att den ska hamna så högt som på tredje plats genom tiderna beror nog bara på allt för dåligt minne/dålig kunskap hos herr och fru tv-tittare.

Ska vi göra en lista, baserat på vad jag kallar vetenskapliga kriterier och på serier som gått på svensk tv så ser den ut så här:

1. Simpsons - Banbrytande satir som aldrig tappat spetsen. Helt outstanding.
2. Twin Peaks - Historiens märkligaste regissör får göra historiens märkligaste tv-serie. Allt kommer i lä.
3. Jag, Claudius - Helt enkelt fantastisk brittisk kvalitetserie som tyvärr helt kom i skymundan.
4. Familjen Macahan - Klassisk västernserie som blivit så kult som en serie kan bli. Repriserad otaliga gånger.
5. Herremän och tjänstefolk - Åter en fantastisk brittisk serie, den överlägset bästa "såpa" som gjorts.
6. Dallas - "Såpan" framför alla. Motivation överflödig.
7. Frasier - Intelligent sitcom. Så mycket bättre än vänner. Så mycket roligare. För oss med lite högre IQ.
8. Lost - Den bästa serien på senare år. Twin Peaks naturliga efterföljare, men mer traditionell i berättarstilen.
9. SPanarna på Hill street - Den bästa polisserien som gått trots otaliga efterföljare.
10. Seinfeld - Klassisk sitcom som egentligen revolutionerade genren och därmed förtjänar en plats.

Bubblare bland moderna serier: Rome, Prison break, Scrubs.

Märklig sömn

Jag jobbar förmiddagsskift den här veckan vilket resulterar i att jag är tvungen att gå upp klockan 05:00, vilket ni säkert vet vid det här laget. Märkligt nog har jag vaknat två nätter den här veckan och trott att det är dags att jobba; i förrgår natt vaknade jag halv tolv, d.v.s. innan det hunnit gå över på nästa dygn, och igår natt (eller rättare sagt i morse) så vaknade jag vid halv tre. Det har gått så långt att jag börjat sätta på mig kläderna och först efter lång granskning av väckarklockan, som inte ringt, kunnat begripa att jag har flera timmars sovning kvar. Det här är mycket märkligt. Är det nerverna, månne?

Sverigedemokraterna går framåt i valet

De två jag umgås med mest på jobbet visade sig ha röstat på Sverigedemokraterna i valet. Jag har ju hört dem prata tidigare, men jag hade naturligtvis trott att det bara rörde sig om snack och att sen i själva valet skulle de rösta mer förnuftigt. Men icke. Vad göra? Folk får naturligtvis rösta på vad fan de vill, men Sverigedemokraterna?

En annan tog striden och undrade hur de resonerat, men jag höll tyst. Varför skulle jag ta en sådan konflikt? Jag anser ju att småpartierna bör få utökat utrymme. Jag är en av de främsta kritikerna till att de traditionella partierna inte tar i frågan om integration eller bristen på den. Klart som fan ett parti bestående av halv- och helrasister går bra då.

Jag läste att Sverigedemokraterna fick närmare 3% av rösterna. Och det ska ni veta är med noll (0) medieutrymme. De har vuxit som ogräs växer i en trädgård. Helt ohämmat och helt oönskat. Det här betyder att det troligen inte kommer dröja mer än till valet till EU-parlamentet innan de kommer in. Och det garanterar jag: till riksdagsvalet 2010 är de också inne. Jag tror till och med att de kan vara riksdagens tredje största parti 2010.

Detta är naturligtvis en utveckling som känns olustig. Hur partiet än har försökt tona ned de rasistiska elementen så finns ju naturligtvis denna botten. Problemet är dock inte förankrat i partiet som sådant utan i politiken som lett fram till deras framgång. En invandringspolitik som varit så naiv och blåögd inför de problem som tvunget uppstår förtjänar inget annat. Sverige har gått från att ha varit ett homogent samhälle av lika värderingar och etnicitet till ett multikulturellt samhälle. Detta har man trott skulle gå utan problem. Integrationen har inte fungerat och vi har hamnat i en situation som är riktigt dålig, såväl för svenskar som invandrare. Det svenska politiska systemet har inte kunnat hantera det. Politiska system är känsliga för stora förändringar. I synnerhet så konservativa som det svenska. Ett system som fostrats i arisk tanke, fått den i modersmjölken. De gamla banden till nazi-tyskland finns än, i ett kollektivt medvetande. Svenskar är svenskar och invandrare är invandrare. Nu står vi snart där med brunskjortorna i riksdagen. Välkommen till Sverige!

Radiohat

Lustigt det här med lokalradio. På jobbet har vi radio på maxvolym så att alla ska kunna höra, även om man kanske inte är så sugen på att höra allt som erbjuds på Karlskogaradion. Om min åsikt delades av majoriteten av svenskar så skulle det partiet som stod för att åka ut till landets alla kommersiella radiokanaler och kopplade ur apparaterna och brände ner ställena segra i valet.

Förra veckan var det dessa lokalpolitiker som gjorde reklam. Värst var moderaten och folkpartisten. Moderaten för hans ihärdighet och förmåga att dyka upp och babbla sitt jävla "ordning och reda" minst 32134 gånger på en dag. Folkpartisten för att hon hade en röst som fick mig att tröttna på livet och såga av mig huvudet i kapsågen.

Den här veckan befann vi oss plötsligt i år 2005. Mycket märkligt. De låtar som spelades om och om var inte nya låtar. Det var Madonnas "Hung up", det var Dixie Chicks "Not ready to make nicke" och Shakiras "Hips don't lie". Dessa tre låtar hörde jag flera flera gånger om dagen och har gjort det hela veckan. Jag kan inte tolka det som nåt annat än att jag vaknat upp och hamnat ett år bakåt i tiden.

Men allvarligt: hur funkar sådana där radiostationer vad gäller vilken musik de ska spela? Är det helt upp till vilken radiopratare som är inne och vilken musik han eller hon har hemma i skivhyllan? Jag trodde att de åtminstone hade lite musik som var ny tillgänglig på stationen. Eller gammal. Så de inte körde samma sak hela tiden.

Detta är en av anledningarna till att kommersiell radio bör slopas och alla som jobbar med det bör skickas till Gulag. Radio ska vara bred och oförutsägbar. Inte vara kapitalismens slav utan ta tillvara alla de fantastiska musikformer som kommit fram under åren. En lärare, inte en jävla reklammaskin.

Mer P1, P2, P3 och P4 åt folket.

Dagens musik:

Jag har faktiskt snöat in lite på Dixie Chicks den sista tiden. Det var i samband med kritiken av George W. Bush som jag först blev medveten om countrygruppen. Först för nån månad sedan lyssnade jag första gången och blev mäktigt tagen av den sköna trions sång. Fantastiska melodier och låtar som går lite djupare än country generellt gör. Ta gärna en titt på senaste skivan som är den jag bekantat mig mest med. "Not ready to make nice" är inget annat än briljant.

Vad i helvete var det som gick fel?

Frågar ni er kanske. Borgarna vann valet igår, även om det var jämnt långa stunder av valvakan igår. Det var ingen tydlig majoritet, men det var likaväl en majoritet av svenska folket som tyckte det blåa alternativet var bättre än det röda. Vad var det då som gjorde att det blev på det här viset? Det känns nästan som min plikt som gammal statsvetare att förklara detta för er mindre insatta. Politices magister Bloggtoni tar er genom valet 2006.

Hela förtakten till valrörelsen har borgarna legat bättre till, ska först tilläggas. Först mot slutet har det dykt upp opinionsmätningar där vänsterblocket har haft majoriteten på sin sida. Skulle vi ta och samla ihop alla opinionsmätningar som gjorts under det senaste året skulle det vara en solklar övervikt för borgarmajoritet. Så på så vis är det ingen stor överraskning. Att övervikten inte blev större än den blev är egentligen det som är mer anmärkningsvärt. Sossarna har mobiliserat bra i slutet (vilket garanterat bidragit till högt valdeltagande) och lägg därtill att vänsterpartiet och miljöpartiet gör bättre val (i synnerhet vp) än vad som kunnat misstänkas för bara ett halvår sen.

Det har varit skandal efter skandal som har drabbat socialdemokraterna under de gångna åren. Detta har naggat förtroendet för makthavarna ordentligt i kanten. I valrörelsen har man dessutom nedprioriterat arbetslösheten. Göran Persson har stått fast i att den kommer minska: "jobben kommer". Detta är något som lett till att många väljare sökt sig efter andra, i deras ögon, mer trovärdiga alternativ. Och ibland är den som aldrig behövt prestera, mer trovärdig än den som underpresterar ständigt och hävdar att prestationen är bra.

Man ska naturligtvis inte underskatta ledarstilar. Jag tror detta är det val där partiledarna haft störst betydelse för valets utgång. Göran Persson, hur god talare han än är (och han är den bäste), så är han inte världens smidigaste politiker. Detta har man skymtat i några slutdebatter där hans s.k. härskartekniker som var vanligare för om åren återkommit. Det har fått folk att uppleva honom som arrogant och bufflig. Denna bild av Göran Persson är en bild som väldigt många har och som väldigt många kommit att tröttna hjärtligt på.

Fredrik Reinfeldt å andra sidan, uppfattas som en god lyssnare, eftertänksam, villig att ändra sig om någon kommer med en bra idé. Hur riktig denna bilden är ska låtas vara osagt. I mina ögon kan det mycket väl vara en medietaktisk strategi att låta Reinfeldt spela den mjuka rollen. Framförallt kvinnor har lockats av denna sida hos de "nya" moderaterna. Otaliga kvinnor har stirrat in i Reinfeldts golden retriever-ögon och sett något väldigt lockande. Fjärran från Perssons manliga härskartekniker och uråldriga patriarkala ledning har de uppfattat en mjuk modern man.

Maud Olofsson har också gjort ett bra val, och det tycks helt enkelt som hon har en del fans. Det är något jag inte har någon bra förklaring på (men å andra sidan förstår jag inte hur Tomas Ledin kan vara populär heller), men tydligen tycks många människor gilla att hon talar till bönder på bönders vis och till vise män på latin.

Nu har vi fyra år att se fram emot som inte känns så roliga. Borgarna har en god förutsättning att lyckas med sin politik, såvida att de kan hålla ihop. De går till ett dukat bord. Ekonomin går bra, arbetslösheten är på väg ner och Sverige har högkonjunktur. Det borde inte gå att sabba allt det här på fyra år, men å andra sidan, sist tog det dem inte mer än tre år innan räntorna låg på 500%. Vi får se hur det blir.

Sverige vandrar ner i helvetet

Ja, det gick som väntat. Hade hoppats på att det inte skulle bli så, men nu blev det så iaf. Satt och tittade på filmen "Hostel" här för övrigt. Det utlovades att det skulle vara min "värsta mardröm". Och visst, den var jäkligt bra. Mardrömar ska vara fiction och inte verklighet. Det är de verkliga mardrömarna som är värst. Den borgerliga valsegern som nu tycks vara bokad och klar är den största mardrömen. Det onda har segrat. Och vi kommer inte vakna upp förrän fyra år.

Val

Har varit lite dålig på att uppdatera min blogg på sistone. Det ber vi om ursäkt för. Har för övrigt varit iväg och röstat idag. Det var ett lätt beslut. Jag ska nu avvakta och se hur det blir. Det verkar inte speciellt bra det här, men man får väl hoppas att folk har orkat kravla sig iväg. Högt valdeltagande borde gynna socialdemokraterna, så det är upp till folket att fixa det här nu. Valvakan blir grymt spännande.

Modern times, en första reflektion

Fy fan vad skönt med en Dylanskiva igen! Och att den är så pass bra som den är gör allt bara bättre. Jag hade hoppats på det bästa, men egentligen kanske fruktat att det skulle vara en svagare skiva. Dylan har haft perioder där han svarat på höga förväntningar med att släppa skivor som inte var de bästa direkt. Modern Times, däremot, det är en riktigt skön skiva.

Som en förlängning på "Love and Theft", men på något vis mer mjuk och melodiös, så tar Dylan upp ganska bekanta teman. Det är kärleken och det är grubbleriet och kampen mot det som inte kan besegras. Dylans låtar antar ofta en reflektion från botten, där berättarrösten hör till outsidern. Det är på inget vis nytt med "modern times".

Musikaliskt handlar det om Rock n' roll innan den uppfanns. Man tänker fyrtiotal och femtiotal. Dylan har förändrat historien här genom att lyfta fram det svarta och komplexa in i denna historieskrivning. Den äldre bluesen innehöll ofta komplexa känslor, men det var en tradition som inte fördes in i rockmusiken på något påtagligt sätt före Dylan. Och nu får han det att låta som att det visst skett och att hans betydelse i musikhistoriskt syfte borde avdramatiseras. En slags sluten cirkel.

Låtarna då? Jo, de är sköna. Thunder on the mountain är inledningen, och jag gillar verkligen hur den börjar.Halvsnabb, med Dylan i toppform rent röstmässigt. Man hör allt. Alicia Keys? Vart dök hon upp ifrån? Dagens citat är ändå: "Gonna raise me an army, some tough son's and bitches, I'll recruit my army from the orphanages". Lämna in mig på ett barnhem med en gång, mor och far!

Spirit on the water är inte dålig egentligen. Jag sitter och lyssnar och tänker Willie Nelson av nån anledning. Hm. Märkligt. Ingen favorit direkt.

Rollin' and Tumblin är kanske en av de mindre låtarna. Likaväl gillar jag den här snabba tolvtaktsbluesen. Fart och fläkt. Men det är inget jag minns textmässigt dagen efter.

When the deal goes down är en låt jag inte riktigt kommit in i än. Samtidigt så känns det som om den har potential att växa en hel del. Jag har i nuläget ingen aning om vad den kan tänkas beröra för teman och kommenterar såvida inte så mycket mer just nu. Får återkomma i ämnet.

Someday baby är också en liten låt i sammanhanget, men det är en rätt skön rockig låt. Skivans kortaste låt är en blues i gammalt snitt, om en tänkt ganska besvärlig och dominerande kvinna, men i Dylans värld kan det lika gärna beakta en gammal besvärlig Dylanolog...

Workingman's blues #2 är den första låten jag hörde mer än en gång i streck och den första jag föll för på riktigt allvar. Det är en fruktansvärt skön låt, med en Dylan på mycket bra humör röstmässigt. Melodin är enkel och genial. Det fallande partiet är storartat. Sen kommer texten som är inget annat än briljant. Dylan besjunger proletariatet! Det mest politiska sedan... ja jag kommer inte på. Det här är nästan som Das Kapital på Dylänska. Den här blir svår att glömma... En riktig klassiker.

Beyond the Horizon tar mig tillbaka till den där Willie Nelson-känslan jag hade och jag har lika svårt för det nu. Det här har inte fastnat.

Nettie Moore har däremot fastnat! Jag har haft den här låten på hjärnan hela de två dagarna jag ägt skivan... Den är helt enkelt sjukt bra, utan att jag kan peka på varför jag tycker det. Det var väl ungefär så här jag såg att Modern times skulle vara innan jag hade någon aning om hur den skulle vara. Mycket artonhundratalsfärgad, subtila rader om händelser som sker i stillhet bortom textraderna. Det här är så storartat att jag nästan får panik.

The Levee gonna break är nog min absoluta favorit av de snabba låtarna på albumet. En tolvtakts igen. Den här har ju tydliga konnotationer med Dylans egan Down in the Flood, men lika tydligt refereras New Orleans. Det finns egentligen lika lite sympati här som på Down in the Flood och jag tycker låten är storartad. Fantastisk skön distans: "If it keep on rainin, the levee gonna break"-..

Ain't talkin tror jag att jag kommer att ha mycket att säga om. Den känns evig på något vis. Så jag väljer att anta parollen än så länge. Däremot gillar jag den skarpt redan nu, baserat på melodier och några få ord jag snappat upp och tror det kommer vara den här låten och Nettie Moore som är mina favoriter inom ett års tid.

Ett mycket starkt album, som ändå kanske inte är den där fullpoängaren som Rolling Stone gett den. Kul dock, med bra kritik till Dylan. Lika kul att Dylan nått försäljningslistans topp för första gången på 30 år i USA. Jag ska låta den här skivan mogna ett litet tag i min skivspelare nu.

Ha det gott, vänner!

Moderna tider kan vara de Gyllene tiderna

Folk verkar ha förstått nu. Dylan är den bäst säljande artisten i världen just nu, verkar det som. Etta på USA-listan för första gången på trettio år, plus flera andra länder. Sverige hade gått halvbra. Här var Dylan bara tvåa. Ska det till eoner innan folk förstår? Jag räknar mig gladelligen till dem som förstått fenomenet Dylan innan han blev allemansgods. Ibland kan den bäst säljaande artisten också vara den mest givande artisten...

Äntligen har jag fått "Modern Times"!

Skivan hade kommit hem idag, så nu sitter jag och lyssnar för fullt. Spännande. Men jag tror det kommer att dröja till slutet av helgen innan jag lyssnat tillräckligt för att skriva något första inledande omdöme. Det vore inte mer än rättvist. Ännu längre kommer det att ta innan jag skriver någon fulländad skivanalys. Skivor måste få växa och utvecklas. Love and Theft tog tid på sig. Först verkade det som en trea, som en halvblek insats efter mästerverket Time out of Mind. Men med åren har Love and Theft växt och klär nu alldeles utmärkt i sin kostym som en stark fyra, och topp-tio bland Dylan-skivor.

Krångel

Ja, detta är något jag inte uppskattar. Saker ska flyta smidigt. Allt ska rulla på. Saker som inte gör det bemöts av hat från mig. Senaste tiden så känns det som allt bara krånglar:

* Dylan-skivan Modern Times var restnoterad och jag vet inte när Ginza-folket tänker skicka den...

* När jag skulle beställe cigaretter till mor från cigarettbutiken.se så visade det sig att jag har min gamla adress kvar i deras register. Efter jag gjort beställningen, vill säga. Så det vet jag inte vad som händer med nu.

* Mitt nya körkort låter vänta på sig, trots inbetalning och inskickning av foto. Snart har mitt gamla körkort gått ut och jag kör olovligt.

* Min Mp3-spelare gav upp igår. Mitt i lyssningen på Dylans "Abandoned love". Trodde batteriet tog slut så jag bytte. Samma sak. Fanskapet skickade ett felmeddelande om felaktigt format, omformatera spelaren... Visste inte ens att sånt kunde hända...

Två dagar kvar av jobb, sedan blir det skön helg för mig...

Blandade intryck

*Helt otroligt... Jag såg Fredrik Reinfeldt pressas och svettas i tv, och lik förbannat anser svenska folket att han tydligen gjort bra ifrån sig. Intelligenskvoten är nere på bottennivå i det här landet, tror jag... Allt tyder på att vi får en ny regering. Vad ni än gör gott folk, se till att inte bli arbetslösa eller förtidspensionerade. Då är det nästan revolvern som är det bästa alternativet.*

*Andre Agassi spelade sin sista tennismatch idag. Han förlorade. Men det var mäktigt att se efteråt när hela stadion gav Agassi en lång stående ovation. En stor idrottsman. En profil i en sport som blivit så profillös att den är helt ointressant nuförtiden. Annat var det på McEnroes tid.*

*Äntligen beställt "Modern Times"! Det lilla smolket var att jag fick bekräftelse som bekräftade att skivan inte var leveransklar. Vad fan betyder det?! Är den slut överallt?! Visst att recensionerna har varit idel bra, men helt plötsligt blir väl inte Dylan allas kopp te? Jättekonstigt. Har för övrigt suttit och lyssnat på "Workingman's blues #2" säkert tio gånger nu och den är så sjukt skön. Det lovar gott. *

*Rome är slut på fredagar nu och det känns faktiskt som fantomsmärtorna redan kommer att sätta in fredagen som kommer. Har suttit och pluggat romersk historia i kompensation.*

*Imorgon är det jobb igen och det blir Eftermiddag. Så jag lär dyka upp och skriva blogg om datorn hos mina föräldrar tillåter. MSN på nätterna.*