Modern times, en första reflektion

Fy fan vad skönt med en Dylanskiva igen! Och att den är så pass bra som den är gör allt bara bättre. Jag hade hoppats på det bästa, men egentligen kanske fruktat att det skulle vara en svagare skiva. Dylan har haft perioder där han svarat på höga förväntningar med att släppa skivor som inte var de bästa direkt. Modern Times, däremot, det är en riktigt skön skiva.

Som en förlängning på "Love and Theft", men på något vis mer mjuk och melodiös, så tar Dylan upp ganska bekanta teman. Det är kärleken och det är grubbleriet och kampen mot det som inte kan besegras. Dylans låtar antar ofta en reflektion från botten, där berättarrösten hör till outsidern. Det är på inget vis nytt med "modern times".

Musikaliskt handlar det om Rock n' roll innan den uppfanns. Man tänker fyrtiotal och femtiotal. Dylan har förändrat historien här genom att lyfta fram det svarta och komplexa in i denna historieskrivning. Den äldre bluesen innehöll ofta komplexa känslor, men det var en tradition som inte fördes in i rockmusiken på något påtagligt sätt före Dylan. Och nu får han det att låta som att det visst skett och att hans betydelse i musikhistoriskt syfte borde avdramatiseras. En slags sluten cirkel.

Låtarna då? Jo, de är sköna. Thunder on the mountain är inledningen, och jag gillar verkligen hur den börjar.Halvsnabb, med Dylan i toppform rent röstmässigt. Man hör allt. Alicia Keys? Vart dök hon upp ifrån? Dagens citat är ändå: "Gonna raise me an army, some tough son's and bitches, I'll recruit my army from the orphanages". Lämna in mig på ett barnhem med en gång, mor och far!

Spirit on the water är inte dålig egentligen. Jag sitter och lyssnar och tänker Willie Nelson av nån anledning. Hm. Märkligt. Ingen favorit direkt.

Rollin' and Tumblin är kanske en av de mindre låtarna. Likaväl gillar jag den här snabba tolvtaktsbluesen. Fart och fläkt. Men det är inget jag minns textmässigt dagen efter.

When the deal goes down är en låt jag inte riktigt kommit in i än. Samtidigt så känns det som om den har potential att växa en hel del. Jag har i nuläget ingen aning om vad den kan tänkas beröra för teman och kommenterar såvida inte så mycket mer just nu. Får återkomma i ämnet.

Someday baby är också en liten låt i sammanhanget, men det är en rätt skön rockig låt. Skivans kortaste låt är en blues i gammalt snitt, om en tänkt ganska besvärlig och dominerande kvinna, men i Dylans värld kan det lika gärna beakta en gammal besvärlig Dylanolog...

Workingman's blues #2 är den första låten jag hörde mer än en gång i streck och den första jag föll för på riktigt allvar. Det är en fruktansvärt skön låt, med en Dylan på mycket bra humör röstmässigt. Melodin är enkel och genial. Det fallande partiet är storartat. Sen kommer texten som är inget annat än briljant. Dylan besjunger proletariatet! Det mest politiska sedan... ja jag kommer inte på. Det här är nästan som Das Kapital på Dylänska. Den här blir svår att glömma... En riktig klassiker.

Beyond the Horizon tar mig tillbaka till den där Willie Nelson-känslan jag hade och jag har lika svårt för det nu. Det här har inte fastnat.

Nettie Moore har däremot fastnat! Jag har haft den här låten på hjärnan hela de två dagarna jag ägt skivan... Den är helt enkelt sjukt bra, utan att jag kan peka på varför jag tycker det. Det var väl ungefär så här jag såg att Modern times skulle vara innan jag hade någon aning om hur den skulle vara. Mycket artonhundratalsfärgad, subtila rader om händelser som sker i stillhet bortom textraderna. Det här är så storartat att jag nästan får panik.

The Levee gonna break är nog min absoluta favorit av de snabba låtarna på albumet. En tolvtakts igen. Den här har ju tydliga konnotationer med Dylans egan Down in the Flood, men lika tydligt refereras New Orleans. Det finns egentligen lika lite sympati här som på Down in the Flood och jag tycker låten är storartad. Fantastisk skön distans: "If it keep on rainin, the levee gonna break"-..

Ain't talkin tror jag att jag kommer att ha mycket att säga om. Den känns evig på något vis. Så jag väljer att anta parollen än så länge. Däremot gillar jag den skarpt redan nu, baserat på melodier och några få ord jag snappat upp och tror det kommer vara den här låten och Nettie Moore som är mina favoriter inom ett års tid.

Ett mycket starkt album, som ändå kanske inte är den där fullpoängaren som Rolling Stone gett den. Kul dock, med bra kritik till Dylan. Lika kul att Dylan nått försäljningslistans topp för första gången på 30 år i USA. Jag ska låta den här skivan mogna ett litet tag i min skivspelare nu.

Ha det gott, vänner!