Plats nummer 20...

20. Jacob Hellman

Kan tyckas vara ett märkligt val till så högt som en 20:e plats, men Jacob Hellman lyckades med sin enda skiva "...Och stora havet" flytta fram positionerna för svensk popmusik på ett sätt som ingen Tomas Ledin, Anders Glenmark eller Orup någonsin gjorde. Hellman dök upp på den svenska musikscenen i slutet av 80-talet, gjorde sin enda skiva och försvann nästan lika fort som han dykt upp. Efter sig lämnade han en kultstatus och en förväntan om återkomst. Än idag har Jacob Hellmans enda skiva en rejäl fanskara. Den utsågs dessutom av tidningen Nöjesguidens läsare till Bästa svenska skiva genom tiderna.

En enda turné har Hellman gett sig av på efter sin sorti från popscenen och det var år 2003. Ingenting tyder fortfarande på att han ska följa upp sin skiva från 1989. En på sätt och vis gäckande artist som aldrig slutat att fascinera musiksverige, något man inte kan säga om alla medelmåttor till popartister.

Scorsese fick sin Oskar!

Titta på fan. De gav äntligen en Oscarsstatyett till Martin Scorsese! Det var inte illa. Fast det är väl lite av en hedersoskar känns det som. Nog borde han ha vunnit långt tidigare? Det blir så där ibland, när någon så prominent inte fått sin välförtjänta Oskar i tidigare år så slumpas de bort till senare verk som kanske inte håller samma nivå som de tidigare. Henry Fonda fick ju inte sin Oskarsstyett förrän han i praktiken låg för döden; 1981 för rollen i filmen "Sista Sommaren". Men nog borde han ha fått en redan över 40 år tidigare för rollen som Tom Joad i "Vredens druvor"? Eller allra senast för rollen som Frank i "Harmonica - En hämnare" (för övrigt den allra bästa av Sergio Leones västerns). Nåja. Till slut så.

Och samma sak för Scorsese. Nog borde Taxi driver ha rönt en Oskar. Eller Raging Bull. Eller för all del dokumentären "No direction Home" om Dylan. Eller Maffiabröder? Nej. Och nu fick till slut Scorsese sin Oskar och vi bugar och lyfter på hatten för USA:s bästa regissör!

Plats nummer 21...

21. Fred Åkerström

Har det någonsin funnit en rockstjärna i Sverige? En som levde rockmyten; levde hårt och dog ung? Bortsett från Cornelis finns det bara en. Fastän han spelade och sjöng vismusik så var han en av Sveriges enda rockstjärnor. Fred Åkerström levde hårt och dog ung (nåja, för ung iaf). Han är den svenska visan personifierad.

Att visan dyker upp här på listan är inget konstigt. Jag har förkärlek för den. Fred Åkerström lärde mig älska visan. Fred Åkerström var en renläring. Han kunde sin Bellman, sin Dagerman, sin Ruben Nilsson. Han kunde också sjunga. Han sjöng skjortan av dem alla. Den som satt sig ner och njutit av barytonstämman Åkerström inför en "Glimmande nymf" eller "Jag ger dig min morgon" har aldrig ångrat sig.

Åkerström etablerade sig som vistolkare, utan direkta egna skrivartalanger. Men i sitt framförande var han flambojant, en ren naturkraft. I alla avseende är han en svensk Jerry Lee Lewis. Turnén med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hansson år 1964 hör till de mest beryktade svenska turnéerna genom tiderna. Alkholintaget lär ha varit på internationell nivå. Sin svåra och pretantiösa personlighet är Åkerström till tillgång i en sån här listplacering: han såg sin konst som bättre och svårare än alla andras. Cornelis betraktade han med respekt, men han ansåg samtidigt att hans egna tolkningar av Bellman var de renaste och bästa. Historien kommer att frikänna honom. Och listan välkomnar honom: Sveriges rockstjärna: Fred Åkerström. Sedan han dog har en "rungande tystnad" rått.

Plats nummer 22...

22. The Cardigans

Här är ytterligare en placering jag knappt har någon relation till. Klart man har lyssnat på The Cardigans, om än i skval på radion. Den enda relationen jag har att det var en Cardiganslåt som jag och min gamla och bästa vän Hannes hade som bakgrundmusik till kortfilmen vi skickade in till Film i Värmland. Året kan ha varit 1996? Filmens namn tycks jag ha glömt. Nåt med Röd. Hm. Får ringa och höra tror jag.

The Cardigans har gjort sig populära utomlands, inte minst antar jag för sin lysande symbios som existerat mellan instrumenten och Nina Perssons onekligen vackra stämma. The Cardigans står därmed för en av de bästa och mest hjärtvärmande exporter Sverige stått för, till skillnad för diskkrängare som Roxette eller Ace of Base. Därmed förtjänar de en plats på listan!

Plats nummer 23...

23. Tomas DiLeva

Är det nåt den här listan gillar så är det konstigheter. Knepiga karikatyrer. Folk som står ut över mängden och massan. Och är det något positivt man kan säga om Gävlebarnet i fråga så är det väl just det. DiLeva har levt på sin Jesus/Buddha/Allah/ta till vilken gudom ni vill/Gandhi-mytbild så långt att den slutat vara en parodi och blivit honom själv.

Personligen har jag svårt för Tomas DiLeva, det ska jag medge. Men jag kan inte bortse från hur han framstått, hur färgstark han blivit. Många gillar hans flumsånger: det är okej. Jag är inte så lättköpt. En annan viktig ingrediens att DiLeva dyker upp här är att han inte gjort sig till affischnamn för någon rörelse, sekt, religion. Han är bara DiLeva. Sig själv. Sånt måste respekteras.

Jag anser mycket av det lättviktigt, men det är ändå betydande för det är så unikt i den svenska musikhistorien. Till skillnad från andra medelskickliga låtskrivare som Niklas Strömstedt och Anders Glenmark är faktiskt Tomas DiLeva ett unikum i svensk musik. Han gör något helt eget. Och en eloge och en listplacering förtjänar han därvidlag.

Plats nummer 24...

24. Latin Kings

Efter att Just D introducerat begreppet hiphop i Sverige, om än i så bizarra sammanhang att det inte var klart att genren egentligen blivit introducerad dök sådana som Latin Kings och Petter upp. Latin Kings debutskiva "Välkommen till förorten" introducerade Svensson för ord som Guzz och fick hela svenska folket i yngre tonår att intressera sig för multi-kulti och häftiga ghetton. Dogge Doggelito blev var kids favoritnigga!

Naturligtvis var det en stor sminkning. Några gangsta-rappare var inte Latin Kings, även om det verkade kittlande att tänka så just då, året var 1994. Det verkade så då. I och med att åren gick insåg de flesta att de svenska s.k. genuina rapparna inte var mycket till gangsta. Inte jämfört med USA iaf. Men bluffen hade tuggats och svalts och svenskarna hade iaf fått en helt ny insyn i ett Sverige som höll på att förändras från homogent till heterogent. Och SAOL fick byggas ut med massa nya ord. Så något lyckades de med Latin Kings.

Plats nummer 25....

25. Philemon Arthur and The Dung

Ni kanske känner dem mest för den märkliga "In kommer Gösta". En liten knall, kanske, för etablerade musiksverige. Nåja. Dessa herrar var nyskapande så det räckte! Någonstans i gränslandet av proggen och galenskapen föddes Philemon Arthur & The Dung. Två galna skåningar, aldrig identifierade, skapade år 1971 musik som aldrig tidigare fått värma sig inne i glittret på grammisgalan. De vann grammis för bästa album det året. Utklädda med tomtemasker tog de emot priset, och deras identitet är än idag okänd.

Själva utmärkelsen var det definitiva beviset på att musik kunde låta precis hur som helst. Philemon Arthur & The Dung tog verkligen fasta på proggrörelsens budskap om att musik var till för alla. Men till skillnad från grupper som Träd, gräs och stenar och artister som Turid gjorde de en skillnad. Vad fan: tack vare dem lades ju åtminstone Grammisgalan i graven i femton år.

Och deras bizarra musik och texter inspirerade bl.a. Bob Hund. Och deras undergrävande av musikindustrin drog hela proggrörelsen till sin andliga spets: musik kan göras av vem som helst, och låta precis hur som helst.

För detta är de värda en eloge och plats på listan över Sveriges viktigaste artister.

Tidernas viktigaste svenska artister!

Japp. Då var det nyheter på gång här i bloggen. Av någon anledning som jag just nu inte minns hittade jag en gammal lista gjord av Aftonbladets Puls-redaktion (på den tiden Nöjestidningen i Aftonbladet på fredagar), som listade tidernas viktigaste svenska artister. Fokus låg på populärmusik, inte musikartister överlag. Vad som var grejen då var att lista 1900-talets viktigaste gestalter inför det annalkande millenieskiftet.

Det slog mig idag att detta borde följas upp lite. Vi har nu klarat av mer än halva 2000-talet. Det vill säga 00-talet iaf. Vilka artister har klättrat upp bland de förnämsta i den svenska pop- och rockhistorien?

Med min egen expertis som hjälp ska jag den närmaste tiden lotsa er stackars läsare genom de viktigaste och mest betydelsefulla artisterna som Sverige har frambringat.

Vi fokuserar alltså på pop och rockmusik: populärmusik. Allt detta startade med rock n' roll på femtiotalet, då ungdomskulturen växte fram och fick köpkraft. All jazz, jitterbugg och folkdans är alltså bortsorterat ur listorna. Evert Taube kommer inte dyka upp, inte heller Carl Michael Bellman. Och så vidare. Jazzen räknar jag också bort; det var väldigt länge sen den var poppis i annat än schizofrena hjärnor. Alltså inga Alice Babs eller Monica Zetterlund. Fokus ligger på popmusik. Jag hoppas reglerna är klara och det inte blir nåt jävla tjafs om varför inte Tore Skogman är med på listan hädanefter. För nu blir det kontrovers på bloggen: är det nåt folk orkar bry sig om är det ju såna här meningslösa listor. Räknar därför kallt med kommentarer. Men om det inte passar: varför inte göra er egna lista?

Min lista kommer inte vara perfekt: den är subjektiv som alla andra listor. Jag kommer lyfta egna favoriter högre än andra skulle ha gjort- till mitt försvar måste jag säga att jag även kommer lyfta fram artister jag inte har något förhållande till. Min urvalsprincip bygger på följande: popularitet, betydelse för framtida generationer, betydelse för musikgenren samt utveckling av musiken. Det jag avser göra är att lista de 25 största artisterna genom tiderna. Grupper och soloartister. Välkommen att läsa och kommentera!

Snooker-VM närmar sig...

...Och därmed sportårets höjdpunkt! Håller ni inte med kära bloggläsare? (Jag vet att mina arbetskamrater inte håller med, för deras del har sportårets höjdpunkt varit iom Svenska Rallyt. Men alla kan inte vara så förfinade att uppskatta den brittiska överklassporten.)

Jag har ju glömt att avhandla Welsh open av någon märklig anledning, och tänkte här göra det, samt lite försök till analys av läget inför VM i april.

Welsh open blev en rätt märklig historia, som så många turneringar nuförtiden. Finalisterna Andrew Higginson - Neil Robertson var det nog inte många som hade tippat rätt. Nej, ärligt talat, INGEN i hela världshistorien hade nog spikat den kombinationen.

Annars såg det lovande ut. O'Sullivan öste på. Det såg länge ut som om han hämtat sig från sitt debakel i Malta och var på väg mot ännu en krona. Men Robertson är en svår motståndare och för dagen hade han flytet i deras möte i kvartsfinalen. Att Robertson tog sig till final är annars ingen chock. Av den nya generationen är han den som har min stora gunst. Maken till köföring och effekt får man leta efter. Näste O'Sullivan? Redan vinnare av en titel i år var han ändå ingen jättehögoddsare som finalist.

Andrew Higginson däremot, det var en märklig historia. Det dök upp en spelare som hette Andrew Higginson i förra turneringen. Han hade hankat sig fram i tillvarons ytterkant många år, jag hade möjligen läst namnet nån gång, längst nere i nån ranking. Aldrig hade jag sett skymten av hans spel. Men han spelade magnifikt nu. Totalt befriat från nerv. Maximum break i mitten av turneringen. Men det räckte inte. Higginson slog Fu, slog Higgins, slog Carter. Slog sig ända fram till final.

Där såg det länge ut att vara Robertson för hela slanten. Det såg ut som en repris av finalen Robertson-Cope från i höstas. Nykomlingen med sitt maximum break hade nåt final och skulle sedan ut på slakt. MEn den här finalen vände. Helt plötsligt hade Higginson vänt underläge 6-2 till överläge 6-8. Men Robertson visade sin styrka i svåra situationer. Han vände tillbaka och vann, rättvist får man anta. Higginson tvivlar jag att vi får se igen. Han är ingen ung uppkomling, och han har även i framtiden mängder av kval att haspla sig genom. Toppform denna gång, men den kan man inte vara i hela livet. Robertson däremot. Honom får vi passa upp för.

Jag ser Neil Robertson från Australien som en av nio legetima aspiranter på mästartiteln framme i vår. Han hör till snookers absoluta elit nu, tillsammans med namn som Ronnie O'Sullivan, Stephen Hendry, Ding Junhui, John Higgins, Stephen Maguire, Shaun Murphy, Peter Ebdon och Ken Dougherty.

När det närmar sig VM får man heller inte glömma bort spelare som Matthew Stevens, även om han haft ett totalt katastrofår. MEn till VM brukar Stevens vara i form, även om han brukar falla i finaler. Graeme Dott vann i fjol och är en aktad defensivexpert. Han ska inte heller underskattas. Steve Davis har aldrig släppt greppet om en topp-16 plats i världen. Marco Fu gjorde sitt bästa VM i fjol. Möjligen blir det svårt att upprepa, men han har stort spel i sig. Ryan Day som etablerat sig som näste Walesare kan göra bra i från sig men det är tveksamt om han har kapaciteten att nå ända fram. Jamie Cope är ännu en i den nya generationen som har förmåga att nå långt. Mark Williams betraktar jag som passé, men bara därför så rycker han säkert upp sig lagom till VM. Vore också roligt att se Jimmy White göra en bra insats, även om det redan för tio år sedan stod klart att han aldrig skulle ha kulorna för att vinna ett VM. Och givetvis hoppas vi att Finlands Robin Hull tar sig igenom kvalen och får vara med och spela. För så länge han slipper Dott så verkar han ju ta sig långt. Ja, det var väl det mesta om årets sporthändelse. Var med från början du med!

CSN?

Är det någon som vet om man kan betala in en stor frivillig klumpsumma återbetalning till CSN? Jag har ingen koll på den där byråkratin, så vore tacksam för svar.

sorry folks.

Jag har varit lite dålig sista tiden. Nä, det var förminskning. Jag har varit usel bloggare. Jag har inte skrivit på över elva dagar. Det är det längsta frivilliga bloggavhållandet sedan bloggen startades! Är det ett tecken på att allt är slut, eller börjar göra det? Nej, jag tror inte det. Jag har många intressanta åsikter kvar att stipulera. Exempel:

*Melodifestivalen idag kom inte upp i förra veckans standard (föga förvånande), men det var bättre än första deltävlingen. Sebastian var klart bäst men slår inte The Ark från förra lördagen. Måns bidrag var patetiskt ointressant. En femte plats hade den förtjänat högst. Balladen som någon okänd framförde gillade jag. Nanne var inte helt bortkommen och borde gått till final direkt.

* Peter Forsberg är en hora. Han säljer sig till högstbjudande. Patetiskt. Den sista uns respekt som kan ha funnits för en av tidernas bästa ishockeyspelare i Svedala försvann som i ett huj. Kaptenen som lämnade skutan före kvinnor och barn. Vad är det för något? Vi kan kalla det Peter Forsberg-klass. Tacka vet jag Sundin om man ska tacka några svenska hockeystjärnor.

* Märkligt det där med tre. Siffran tre och död, alltså. Först Anna Nicole Smith. Sen Johanna Sällström och nu Lars Orup. Den sista köper jag, men de två andra? Mysterier! Märkligt märkligt.... Allt ont kommer i tre.

Sålunda lydande. Idag har jag sett hålan Hällefors. För övrigt leker livet.

Gabriellas sång

Hmm. Märkligt att fastna för en textrad i något så här udda. Men men. Jag är en sucker för självklar och pur poesi. Så enkelt det kan vara:

"Jag vill leva lycklig
för att jag är jag"

Självklart! Hela FN:s deklaration om mänskliga rättigheter sitter inpräntad i orden. Så fåordigt, så mäktigt, så stort. Allt innefattas av dessa få ord. Allt. Sån ordekonomi är sällsynt idag.

Py Bäckman, hatten av till dig. Riktig tårdrypare till sång också.

Uppseendeväckande

Anna Nicole Smith har tydligen gått och tagit sig en överdos. Och dött. Det var väl det mest uppseendeväckande den här dagen kunde frambringa. För övrigt blev bilverkstan klar med min bil för betydligt billigare penning än de hotat om. Fast då halvfuskade de sig ju igenom jobbet. Också en smula uppseendeväckande. Men körbar iaf! Och angående Smith: är det inte rätt fascinerande att hennes förebild var Marilyn Monroe på nåt vis? Och så dör hon i samma ålder, på liknande sätt. Tragiskt, men uppseendeväckande.

Länge sen folk var här?

Jag skriver min exakt 360:e post här på bloggen idag. Det är många ämnen som avhandlats. Till en början handlade mycket om Dylan, det medger jag, men jag har breddat ordentligt sen dess. Det måste folk ge mig iaf. Men var är läsarna? Gör jag för dålig reklam? Skriver jag för tråkigt? Jag tror inte det varit 30 individuella läsare här under alla dessa poster. Inte vad jag kunnat utläsa av respons iaf. Inte ens rena provokationer garanterar tydligen läsargensvar nuförtiden. Vad sjutton gör man? Ger upp?

Bil- och pengabekymmer

Jag har kommit in i en riktigt dålig period. Det bara krånglar och spökar. Bilen gick som sagt inte igenom besiktningen och lagningen visar sig kosta 6000 till 7000 kronor. Fantastiskt fin summa. Dessutom vill CSN ha 4000+ nästa månad. Hur i helvete ska det gå runt?! Jag förstår verkligen inte. Nån kanske kan tala om det för mig?

Jag ska inte kalla mig fattig. Folk har det sämre än jag. Det blev jag påmind om så sent som i helgen. Men jag har varit fattig. Jag har levt på sparpengar och arbetslöshetsersättning samtidigt som jag varit tvungen att betala tillbaka skulder. Det är ett hemskt liv. Jag vill aldrig dit igen. Aldrig aldrig. Och oron att hamna där går aldrig över. Den gnager och biter i själen. Även om man är långt från ruinens brant. Tankar om ekonomi leder en bara till ångest och depression.

Hur går det då? Ja, vad fan. Jag har ju sparat sen den dagen jag blev anställd och har en nätt summa på sparkontot, så jag får väl ta av den och pröjsa. Enda vettiga. Men visst känns det surt. Jag hade precis kommit in i en skön trend där jag hela tiden tycktes bli rikare och förmögnare, och så kommer en sån här smäll. Nåja. Det är bara bilar som kan få mig bli fattigare. Inget annat. Jag har inte speldjävulen, jag har inte konsumtionsdjävulen. Jag är sparsam och sund till det konsumistiska.. Så jag ska nog komma över den här smällen med.

Melodifestival

Förresten: Jag glömde nästan bort det, men melodifestivalsschabraket har ju dragit igång! Jag måste säga jag är ganska besviken på kvalitén. Det måste ha varit en av de sämsta delfinaler som presenterats.

Så en liten kort genomgång av mina åsikter: Tommy Nilsson: ok. Anna Book: Nja. Elin Lanto: tyckte först den var överdrivet fånig och töntig, men i efterhand så ser jag att det nog var bästa låten. Uno Svenningson och Irma Schultz (vem är Irma och vem är Idde egentligen? Förklara nån som kan de där systrarna!): Mycket märklig låt. Växte så smått men nådde inga höjder. Resten då? Från uselt till ointressant. Ingenting stack ut. Allt var väldigt taffligt. Hm. Kristian Luuk var nog bäst tror jag.

Castro på Axess

Såg en intressant fransk dokumentär om Fidel Castro på den obskyra kanalen "Axess" här i kväll. Mycket jag inte tidigare visste... Castro antog tydligen inte kommunismen förrän långt efter att 'Batista besegrats. Dessutom var han i USA och intervjuades på amerikansk tv och många i USA såg honom som en hjälte. Det var då det. 1961 ändrades saker och ting.. Intressant dokumentär. Jag älskar våra faktakanaler: Discovery Civilisation, Viasat History, Tv 4 Fakta. Och så otippat: Axess. Man får lära sig saker. Kunskap är kul.

Farväl "Farväl Falkenberg"

Dagens film så att säga. Vi slår till med en filmrecension här. Enda orsaken att jag skriver är att jag inte fick igenom mina ord tidigare. "Farväl Falkenberg" är en film med höga pretationer, som man misslyckas med inte på ytan utan i grunden. Därför förstår jag inte riktigt hypen bakom den här filmen.

Om ni sett den förstår ni kanske: Filmen drivs inte av en handling utan är bara en massa lösryckta scener med kamrater som tumlar runt och filosoferar halvfilosofiskt om livet och framtiden. Ordet kvasi-filosofiskt dyker upp titt som tätt i ens tankevärld medan man tittar.

Pretantiöst. Det är ett annat ord som dyker upp. Pretantiöst kvasifilosofiskt skit. Ja, en hel mening som tittar in i hjärnan efter c:a en timmes tittande. Filmen saknar hela sitt driv. Jag är förvånad om någon som såg den på bion satt kvar och orkade se eländet. Vad jag menar är det som får publiken och tittaren att engagera sig i filmen. Den har ingen ramhandling, alltså måste den hitta sitt driv någon annanstans. Den söker igenom krystade småfilosofiska dialoger, bizarra aktiviteter, ungdomar som slöar än här än där. Den blir aldrig intressant. Den blir aldrig rolig. Rolig hade varit bästa räddningen för en sån här film. Den här försöker vara allvarlig, men blir bara pretto. Usch.

Inte för att filmen är utan kvalitéer. Musiken och fotot är enligt mig högsta Sverige-klass, vad nu det kan innebära. Skådespeleriet är det inte, men det förväntades heller inte, och även om inga Oscars delas ut för bästa skådespelare så gör ingen egentligen bort sig. Problemet är nog hela idén. Tron att den ska bära. Jag tycker inte den gör det. Svenska folket höll inte med. Föga förvånande.

Betyg: 4/10