Plats nummer 23...

23. Tomas DiLeva

Är det nåt den här listan gillar så är det konstigheter. Knepiga karikatyrer. Folk som står ut över mängden och massan. Och är det något positivt man kan säga om Gävlebarnet i fråga så är det väl just det. DiLeva har levt på sin Jesus/Buddha/Allah/ta till vilken gudom ni vill/Gandhi-mytbild så långt att den slutat vara en parodi och blivit honom själv.

Personligen har jag svårt för Tomas DiLeva, det ska jag medge. Men jag kan inte bortse från hur han framstått, hur färgstark han blivit. Många gillar hans flumsånger: det är okej. Jag är inte så lättköpt. En annan viktig ingrediens att DiLeva dyker upp här är att han inte gjort sig till affischnamn för någon rörelse, sekt, religion. Han är bara DiLeva. Sig själv. Sånt måste respekteras.

Jag anser mycket av det lättviktigt, men det är ändå betydande för det är så unikt i den svenska musikhistorien. Till skillnad från andra medelskickliga låtskrivare som Niklas Strömstedt och Anders Glenmark är faktiskt Tomas DiLeva ett unikum i svensk musik. Han gör något helt eget. Och en eloge och en listplacering förtjänar han därvidlag.