Snooker-VM närmar sig...
...Och därmed sportårets höjdpunkt! Håller ni inte med kära bloggläsare? (Jag vet att mina arbetskamrater inte håller med, för deras del har sportårets höjdpunkt varit iom Svenska Rallyt. Men alla kan inte vara så förfinade att uppskatta den brittiska överklassporten.)
Jag har ju glömt att avhandla Welsh open av någon märklig anledning, och tänkte här göra det, samt lite försök till analys av läget inför VM i april.
Welsh open blev en rätt märklig historia, som så många turneringar nuförtiden. Finalisterna Andrew Higginson - Neil Robertson var det nog inte många som hade tippat rätt. Nej, ärligt talat, INGEN i hela världshistorien hade nog spikat den kombinationen.
Annars såg det lovande ut. O'Sullivan öste på. Det såg länge ut som om han hämtat sig från sitt debakel i Malta och var på väg mot ännu en krona. Men Robertson är en svår motståndare och för dagen hade han flytet i deras möte i kvartsfinalen. Att Robertson tog sig till final är annars ingen chock. Av den nya generationen är han den som har min stora gunst. Maken till köföring och effekt får man leta efter. Näste O'Sullivan? Redan vinnare av en titel i år var han ändå ingen jättehögoddsare som finalist.
Andrew Higginson däremot, det var en märklig historia. Det dök upp en spelare som hette Andrew Higginson i förra turneringen. Han hade hankat sig fram i tillvarons ytterkant många år, jag hade möjligen läst namnet nån gång, längst nere i nån ranking. Aldrig hade jag sett skymten av hans spel. Men han spelade magnifikt nu. Totalt befriat från nerv. Maximum break i mitten av turneringen. Men det räckte inte. Higginson slog Fu, slog Higgins, slog Carter. Slog sig ända fram till final.
Där såg det länge ut att vara Robertson för hela slanten. Det såg ut som en repris av finalen Robertson-Cope från i höstas. Nykomlingen med sitt maximum break hade nåt final och skulle sedan ut på slakt. MEn den här finalen vände. Helt plötsligt hade Higginson vänt underläge 6-2 till överläge 6-8. Men Robertson visade sin styrka i svåra situationer. Han vände tillbaka och vann, rättvist får man anta. Higginson tvivlar jag att vi får se igen. Han är ingen ung uppkomling, och han har även i framtiden mängder av kval att haspla sig genom. Toppform denna gång, men den kan man inte vara i hela livet. Robertson däremot. Honom får vi passa upp för.
Jag ser Neil Robertson från Australien som en av nio legetima aspiranter på mästartiteln framme i vår. Han hör till snookers absoluta elit nu, tillsammans med namn som Ronnie O'Sullivan, Stephen Hendry, Ding Junhui, John Higgins, Stephen Maguire, Shaun Murphy, Peter Ebdon och Ken Dougherty.
När det närmar sig VM får man heller inte glömma bort spelare som Matthew Stevens, även om han haft ett totalt katastrofår. MEn till VM brukar Stevens vara i form, även om han brukar falla i finaler. Graeme Dott vann i fjol och är en aktad defensivexpert. Han ska inte heller underskattas. Steve Davis har aldrig släppt greppet om en topp-16 plats i världen. Marco Fu gjorde sitt bästa VM i fjol. Möjligen blir det svårt att upprepa, men han har stort spel i sig. Ryan Day som etablerat sig som näste Walesare kan göra bra i från sig men det är tveksamt om han har kapaciteten att nå ända fram. Jamie Cope är ännu en i den nya generationen som har förmåga att nå långt. Mark Williams betraktar jag som passé, men bara därför så rycker han säkert upp sig lagom till VM. Vore också roligt att se Jimmy White göra en bra insats, även om det redan för tio år sedan stod klart att han aldrig skulle ha kulorna för att vinna ett VM. Och givetvis hoppas vi att Finlands Robin Hull tar sig igenom kvalen och får vara med och spela. För så länge han slipper Dott så verkar han ju ta sig långt. Ja, det var väl det mesta om årets sporthändelse. Var med från början du med!
Jag har ju glömt att avhandla Welsh open av någon märklig anledning, och tänkte här göra det, samt lite försök till analys av läget inför VM i april.
Welsh open blev en rätt märklig historia, som så många turneringar nuförtiden. Finalisterna Andrew Higginson - Neil Robertson var det nog inte många som hade tippat rätt. Nej, ärligt talat, INGEN i hela världshistorien hade nog spikat den kombinationen.
Annars såg det lovande ut. O'Sullivan öste på. Det såg länge ut som om han hämtat sig från sitt debakel i Malta och var på väg mot ännu en krona. Men Robertson är en svår motståndare och för dagen hade han flytet i deras möte i kvartsfinalen. Att Robertson tog sig till final är annars ingen chock. Av den nya generationen är han den som har min stora gunst. Maken till köföring och effekt får man leta efter. Näste O'Sullivan? Redan vinnare av en titel i år var han ändå ingen jättehögoddsare som finalist.
Andrew Higginson däremot, det var en märklig historia. Det dök upp en spelare som hette Andrew Higginson i förra turneringen. Han hade hankat sig fram i tillvarons ytterkant många år, jag hade möjligen läst namnet nån gång, längst nere i nån ranking. Aldrig hade jag sett skymten av hans spel. Men han spelade magnifikt nu. Totalt befriat från nerv. Maximum break i mitten av turneringen. Men det räckte inte. Higginson slog Fu, slog Higgins, slog Carter. Slog sig ända fram till final.
Där såg det länge ut att vara Robertson för hela slanten. Det såg ut som en repris av finalen Robertson-Cope från i höstas. Nykomlingen med sitt maximum break hade nåt final och skulle sedan ut på slakt. MEn den här finalen vände. Helt plötsligt hade Higginson vänt underläge 6-2 till överläge 6-8. Men Robertson visade sin styrka i svåra situationer. Han vände tillbaka och vann, rättvist får man anta. Higginson tvivlar jag att vi får se igen. Han är ingen ung uppkomling, och han har även i framtiden mängder av kval att haspla sig genom. Toppform denna gång, men den kan man inte vara i hela livet. Robertson däremot. Honom får vi passa upp för.
Jag ser Neil Robertson från Australien som en av nio legetima aspiranter på mästartiteln framme i vår. Han hör till snookers absoluta elit nu, tillsammans med namn som Ronnie O'Sullivan, Stephen Hendry, Ding Junhui, John Higgins, Stephen Maguire, Shaun Murphy, Peter Ebdon och Ken Dougherty.
När det närmar sig VM får man heller inte glömma bort spelare som Matthew Stevens, även om han haft ett totalt katastrofår. MEn till VM brukar Stevens vara i form, även om han brukar falla i finaler. Graeme Dott vann i fjol och är en aktad defensivexpert. Han ska inte heller underskattas. Steve Davis har aldrig släppt greppet om en topp-16 plats i världen. Marco Fu gjorde sitt bästa VM i fjol. Möjligen blir det svårt att upprepa, men han har stort spel i sig. Ryan Day som etablerat sig som näste Walesare kan göra bra i från sig men det är tveksamt om han har kapaciteten att nå ända fram. Jamie Cope är ännu en i den nya generationen som har förmåga att nå långt. Mark Williams betraktar jag som passé, men bara därför så rycker han säkert upp sig lagom till VM. Vore också roligt att se Jimmy White göra en bra insats, även om det redan för tio år sedan stod klart att han aldrig skulle ha kulorna för att vinna ett VM. Och givetvis hoppas vi att Finlands Robin Hull tar sig igenom kvalen och får vara med och spela. För så länge han slipper Dott så verkar han ju ta sig långt. Ja, det var väl det mesta om årets sporthändelse. Var med från början du med!
posted by Toni at 6:30 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home