Farväl "Farväl Falkenberg"

Dagens film så att säga. Vi slår till med en filmrecension här. Enda orsaken att jag skriver är att jag inte fick igenom mina ord tidigare. "Farväl Falkenberg" är en film med höga pretationer, som man misslyckas med inte på ytan utan i grunden. Därför förstår jag inte riktigt hypen bakom den här filmen.

Om ni sett den förstår ni kanske: Filmen drivs inte av en handling utan är bara en massa lösryckta scener med kamrater som tumlar runt och filosoferar halvfilosofiskt om livet och framtiden. Ordet kvasi-filosofiskt dyker upp titt som tätt i ens tankevärld medan man tittar.

Pretantiöst. Det är ett annat ord som dyker upp. Pretantiöst kvasifilosofiskt skit. Ja, en hel mening som tittar in i hjärnan efter c:a en timmes tittande. Filmen saknar hela sitt driv. Jag är förvånad om någon som såg den på bion satt kvar och orkade se eländet. Vad jag menar är det som får publiken och tittaren att engagera sig i filmen. Den har ingen ramhandling, alltså måste den hitta sitt driv någon annanstans. Den söker igenom krystade småfilosofiska dialoger, bizarra aktiviteter, ungdomar som slöar än här än där. Den blir aldrig intressant. Den blir aldrig rolig. Rolig hade varit bästa räddningen för en sån här film. Den här försöker vara allvarlig, men blir bara pretto. Usch.

Inte för att filmen är utan kvalitéer. Musiken och fotot är enligt mig högsta Sverige-klass, vad nu det kan innebära. Skådespeleriet är det inte, men det förväntades heller inte, och även om inga Oscars delas ut för bästa skådespelare så gör ingen egentligen bort sig. Problemet är nog hela idén. Tron att den ska bära. Jag tycker inte den gör det. Svenska folket höll inte med. Föga förvånande.

Betyg: 4/10