Lite tankar om sitcoms och karaktärer

Satt och filosofierade fram lite tankar om sitcom-genren i allmänhet och karaktärer i tv-serier i synnerhet som jag inte gärna kunde undhålla er bloggen-läsare.

TV-genren sit com måste ju vara ordentligt på dekis nu. Det har inte funnits en ordentlig sit com sedan "Frasier" lade ner för några år sedan. Ingen ny serie har självklart tagit sig upp på tronen som tidigare delades av just "Vänner" och "Frasier". Är inte det märkligt? Amerikansk tv (och ja, det är amerikansk tv det här handlar om. Svenska sit coms vill jag inte uppleva igen) tycks ha slutat bry sig om att klura ut en sit com värd namnet.

Annat tycktes det på nittiotalet som måste sägas vara det gyllene årtiondet för genren. De kanske tre största publikmässiga succeerna föddes: Seinfeld, Vänner och Frasier. Efter det: nada. Här i Sverige sitter vi fortfarande och genomlider trötta repriser av "Dharma och Greg" eller nyare, men minst lika trötta, "Två och en halv män". Vad är det som har hänt?

Sedan var jag ju bara tvungen att ge mig in på karaktärer i sit coms. Däri ligger nyckeln till en series framgång: trovärdiga och gärna riktigt skruvade karaktärer. Alltför många karaktärer faller in i samma mallar och mönster som tjogtals tidigare föregångare. Till och med geniala Homer Simpson är ju i mångt och mycket en karikatyr. Det gäller att skapa karaktärer som är så färgstarka att de ensamt kan få folk att bänkas vid tv-apparaterna. Det är enormt svårt att komma på många av det slaget. Visst finns det skruvade karaktärer. Vissa hatar man ju bara. Tänker omedelbart på Steve Urquel i den där komediserien som gick i många år men som jag tappat svenska namnet på. Ni minns honom: lång tanig svart kille, stora nördiga glasögon, byxorna uppdragna till bröstvårtorna, enormt pipig röst. Man ville bara hämta salongsgeväret. Förstörde hela tv-serien.

Sedan finns ju genidragen, ofta ett resultat av skådespelarens fantastiska prestation att bli sin karaktär: att de känns så äkta att det är omöjligt att inte falla. De är få. David Hyde Pierce som gjorde Niles Crane i Frasier gjorde en sådan prestation. Men främst av dem alla måste jag ändå hålla Jason Alexanders George Costanza i Seinfeld. Vilken lirare. Woody Allen verkade balanserad i jämförelse. Den frustration, den bitterhet och neurotism som fanns i den tunnhårige mannen. Det räddade min ungdom. Inte för att jag var nån större Seinfeld-fan direkt. Ofta blev intrigerna alltför skruvade, tyckte jag. Men George Costanza. No way. Han var ett unikum. En nödvändighet. Somliga gillade Cramer. Men de som verkligen fattat det inser att det är George Costanza som är den huvudsakliga skälet till att Seinfeld räknas till de stora serierna.

Ett av GEorge motton har jag tagit med mig i livet nämligen det att om man ser väldigt stressad och irriterad ut så tror folk att man jobbar hårt. Haha. Vilken lirare. Hatten av.