På finkulturens andra sida

Har suttit och funderat på lite såna där artister, skådisar, människor som man på nåt vis beundrar även om de står utanför ens personliga finkultursgräns. Har ni nån sån?

Jerry Lee Lewis: Äntligen har jag lyssnat på "Last man standing", och vilken fantastisk resa tillbaka det var. Jerry Lee låter så vital som han gjorde på mitten av sjuttiotalet, och alla hans fantastiska gäster (Otroligt! Kris Kristofferson, Eric Clapton, Kid Rock, Mick Jagger, Ringo Starr, Robbie Robertson, Neil Young, John Fogerty bla. Bara Dylan fattas.) bidrar till att levandegöra detta verk i klassisk maneer. Checka in. Jerry Lee är kungen av boogiewoogie.

Bruce Willis: Ja, jag är väldigt förtjust i Bruce Willis i all hemlighet. Han är en fantastisk skådespelare i att förmedla hårdhet. Hehe. Det är en sällsynt bragd i dag. Det för tankarna tillbaka till gamla hjältar som Clintan i sina unga dar, eller Lee Marvin för all del. Jag köper inga andra actionhjältar. Det ska vara av det gamla hårda virket. Och då är Bruce det närmaste vi har idag.

Christina Aguilera: Okej. Mina kinder är röda. Rödgråtna. Christian Aguilera öppnade tårkanalerna ordentligt för andra gången. Alltså ska hon ha nån slags cred. Jag kan inte förstå det, någon med så plastigt utseende, så plastig personlighet kan fortfarande sjunga med sån själ om att vara ensam, utstött och sårad? Jag begriper inte. Normalt skulle jag rådissat. Aguilera har all världens respekt. "Hurt" och "Beautiful" griper tag och skakar om.