Rocking Jerry Lee

Jag abdikerar fullständigt, skiter totalt i att Jerry Lee Lewis är en rasistisk bondlurk med ego stort som Hitlers. Jag skiter vidare i att han inte direkt befunnit sig i rockens finrum sedan han gifte sig med sin trettonåriga kusin 1958 och satte ribban på rockskandaler framöver. Jerry Lee rockar helt enkelt fett just nu. Jag som trodde jag hade min årets bästa lista klar får nu sätta mig vid ritbordet igen.

"Last man standing" är helt enkelt makalöst bra. Det bästa sedan... ja jag vete fan. Det bästa nånsin. Jag lägger mig ner på mina knän och bugar mig. Ett mästarprov från den sista i sin SUN-generation. Elvis är borta, Carl Perkins likaså, Roy Orbison, och även den store Johnny Cash. Nu är han den sista kvar. Och han rockar så fett att de säkert vaknar upp hela gänget igen.

Skivan är en mix av alla stilar Jerry Lee brukat sig av genom åren, lite blandade låtar i ny komposition. Medverkar gör som nämnt några av rockhistoriens viktigaste namn och de får hela bunten spela sidofiolen för det här är Jerry Lees show. Från början till slut. Allt är nästan i världsklass, från de rockiga bitarna till de mer stillsamma countrynumren. Några favoriter som jag funnit: "Rock and roll (with Jimmy Page)", "Travelin Band (with Neil Young)", "Twilight (with Robbie Robertson)", "Honky tonk woman (with Kid Rock)", "What's made Millwaukee famous (with Rod Stewart)" och"The Pilgrim (with Kris Kristofferson)". Kanske min favorit på hela skivan är ändå "A couple of more years (with Willie Nelson)". Fantastisk uppvisning.