Dagens musik:

Idag lyssnar jag på Ulf Lundell, den skickligaste svenska låtskrivare som äntrat scenen efter Bellman. Och då räknar jag honom faktiskt som bättre än Cornelis, i just det avseendet.

Har väl egentligen varit lite för ung för att hamn i Lundellträsket, där sextiotalisterna håller hemma inom svensk musik. Dock har han alltid funnits där som intressant bakgrundsbrus. Jag ska medge att jag inte har nån koll på mycket av vad Lundell gjort. Känner givetvis till mästerverken "Vargmåne" och "Kär och galen" väl, liksom ytterligare kanske fem skivor till, men karln har ju gjort så mycket. Lite väl i överkant produktiv har han varit käre Ulf, vilket gjort att allt kanske inte hållit lika jämn och intressant kvalité.

Men det som är bra är grundstenarna inom svensk rock, att ta den till en lyrisk nivå som motsvarar eller åtminstone närmar sig Dylans revolution av rockmusiken i mitten av sextiotalet är en bedrift som inte går att upprepa. Ta bara valfritt spår från debuten "Vargmåne" och skärskåda dem: det finns inte motsvarighet till lyrisk skicklighet inom svensk musik idag. Jag gillar i synnerhet, vilket jag redan nämnt nån gång, "Bente", "67-67" (århundradets svenska låt om jag ska rösta), "Jag går på promenaden", "Stockholm city"... Ojoj. Och för att inte nämna alla de där kärlekslåtarna där Lundell lyckas uppnå helt ny komplexitet och ett så rent språk att man blir salig: "Jag hade en älskling en gång" hörde jag på radio idag och rös av lycka. En timme senare spelade radion lustigt nog en annan av hans bästa: "Kärleken förde oss samman". Kul att få höra. Jag tror jag ska snöa in mer på Lundell vid nåt annat tillfälle. Det här gav mersmak.

Tullen, den statliga stöldmyndigheten

Jag är rätt förbannad. Häromveckan beställde jag cigaretter från nätet. Cigaretterna dök inte upp och vi började ju alla undra varför det kom sig. Vi blev oroliga att posten slarvat bort något. Jag röker inte själv, så dessa cigaretter var till för mina nära och kära, men likaväl oroad var jag.

Alla frågade efter sina cigaretter för jämnan och jag befann mig i mitten och kände mig som boven i dramat. Jag mejlade min leverantör och frågade varför det dröjde. De visste inte. Försökte spåra paketet och fann att det låg kvar i Malmö. Tänkte inte så mycket på det.

Nu visar det sig dock att svenska tullen, den myndighet staten har utsett att stjäla folks egendom, har "beslagtagit" paketet. Aldrig har jag väl hört sånt vansinne. Hur kan man beslagta någons egendom som är betald och leveransklar?! Vilka tror den här Tullen att de är egentligen? Nu går jag officiellt i inbördeskrig mot de svenska myndigheterna!

Att jobba natt...

Jag har ju inte presenterat hur det gick för mig att jobba natt, inser jag. Nå då ska ni få höra:
Det sög faktiskt. Hårt.

Jag gick in första natten och hade glömt bort koden till porten och kom inte in. Stod och väntade på att några skulle komma ut. Provade ca 12312 olika fyrasiffrorskoder men inget var rätt. Tjugo minuter senare åkte någon ut och jag försökte få denne att stanna genom att tuta och vifta. Personen i fråga trodde tydligen jag var en stråtrövare och ställde sig på gasen och drog förbi. Så jag blev kvar väntande. Cirka en tre kvart senare fick jag komma in. Det var ingen höjdare där innanför heller.

Man blir sunkig av att jobba natt. Man gör massa konstiga saker man aldrig skulle göra under dagtid. Så mycket misstag har jag väl aldrig gjort på jobbet.... För att undvika framtida lidande beslöt vi oss att jobba in sista nattskiftet redan på dagen innan iom att det fattades några på eftermiddagslaget. Det var helt rätt beslut även om man är bra mör efter 14 timmars arbete. Det tror jag inte jag är så sugen på att göra om. Men blir det treskift så har jag nog inget val. Nåja. Vi får se...

Dagens musik:

Från Eldkvarns senaste: Fulla för kärlekens skull. Blir det mer romantiskt än så? Ser verkligen fram emot att se dem här i Kristinehamn!

Nya dikter

Helt fräscha från en poets hjärna, finns att beskåda på min diktblogg. Och ja, poeten är jag. Så läs och njut gott folk.

Jobba natt...

Sitter och vakar här nu, inför denna mitt livs första nattjobbsvecka. Måste komma in i nattrytmen. Så jag tänkte sitta uppe till en fyra iaf, iofs inget ovanligt, men till saken hör att jag gick upp klockan fem idag.

Har funderat lite över det här med bästa låtarna och jag har totalt tappat inspirationen angående det projektet. Kanske blev det ändå lite besvärligt. Vad skulle man skriva om varje enskild låt? Ja, som sagt, det kändes som om det blev lite övermäktigt. Trist. Jag hoppas återfå den inspirationen. Nu är det mycket krångel på jobbet som tar tid och energi, så bloggen blir dessvärre inte så uppmärksammad som den kanske förtjänar.

Sveriges bästa låtar?

Okej, här är en ny idé jag fick på jobbet idag. Jag får ofta bra idéer till blogginlägg just där, i pauserna mellan korsordet och dagstidningen. Jo så här tänkte jag: Nu när jag har listat de svenska artister som jag ansett som viktigast så borde jag väl rimligtvis också lista de viktigaste eller bästa låtarna med dessa artister?

Tänkte presentera en låt med varje artist, så att ingen artist fick flera låtar på listan. Vem vet: det kan ju rent av bli en riktigt skön brännskiva? Och kanske skulle man satsa inte på den låt man kanske tycker är BÄST i den betydelsen av ordet, utan snarare satsa på att finna en låt som definierar artisten. Någonstans kommer det ju bli väldigt mycket vilka hitlåtar artisterna som jag inte har någon relation till, men det får vi leva med. Jag tror det här kan bli skoj, om än inte lika långdraget skoj. Ett par låtar per tillfälle borde jag klara av.

Uppsala på torsdag.

På Torsdag åker jag till Uppsala för att närvara vid en hemkomstfest för min Moas kompis Tor som kommit hem från Kina. Det kan bli kul.

Jag är en pissig globetrotter. Hittills har jag bara sett våra grannländer till öster, väster och söder. Men till sommaren ska det bli ändring på det. Tallinn är planerat, likaså Rom ett halvår senare. Måste se Rom. Att gå i Julius Caesars fotspår...

Knepig typ

Jag är medveten om många av mina karaktärsdrag, och denna medvetenhet sträcker sig rent av till att beklaga somliga av dessa karaktärsdrag och betrakta dem i annat än en skön lyster. Med ålderns rätt, får man väl säga. Somliga drag tycks finnas där hos oss, omöjliga att sudda ut.

Jag är till exempel en ganska tystlåten person, ovillig att konversera med människor. Enligt Jungs diagram skulle jag beskrivas som en tänkande introvert typ. Jag är först och främst en lyssnare, vars största syfte i samtal är att passa ihop information jag får till en mer helhetsöverstämmande bild över skeenden. Därför blir aldrig mitt fokus själva konversationen.

Idag hade vi en utbildning på jobbet där utbildningsledaren var en glad och pratig person, som hela tiden försökte konversera med oss i gruppen, som dessvärre hade råkat bli sex av de mest tystlåtna människorna som Storfors kommun producerat. Det gick väl så där. Mycket nickningar, jakande svar osv, men inte mycket konversation. Ibland kan jag önska att jag hade äkta intresse i att föra ett samtal med främmande människor. Men det finns aldrig för mig. Med de nära och kära jag har kan jag uppskatta det mycket, men inte när det är människor jag aldrig träffat eller känner ytligt. Då bara försöker jag bearbeta information och passa in det nånstans. Är det nån inre osäkerhet som lagt grunden till detta? Knepig typ man är, iaf.

Dagens musik:

En gammal goding: The Bands "Ain't no more cane" från Basement Tapes. Vilken goding.

Nåja, det rör på sig.

Kanske blir det en Dylananalys innan korna kommer hem, trots allt. Har påbörjat själva skrivprocessen, som föregicks av en lång och mödosam läse- och faktainsamlingsprocess. Hav tålamod med mig gott folk. Det kommer före sommaren. Eller före korna, iaf.

Dålig uppdatering+ lite nytt

Ja, jag vet, jag har varit skitdålig på att uppdatera bloggen. Även om det har funnits tid så har jag varit dålig. Efter listan har inspirationen slokat lite. Försökte sätta mig in i Dylan för att skriva en ny Dylananalys, men den där riktiga gnistan fanns inte där. Vi får se när den infinner sig. Såna här saker är väldigt svåra att tvinga fram.

Eurovisionen var ju häromkvällen, och sällan har väl nepotismen varit så tydlig som då? Herregud... Det var en skrämmande syn. Östeuropa håller verkligen ihop måste man säga. The Ark hamnade på en fiaskoartad 18:e plats. Inte att säga att de förtjänat vinna: men nog hade de förtjänat bättre. Liksom nästan varje västeuropeisk låt bortsett från England. Det var illa. Rätt vad det är så är den här tävlingen stendöd i väst. Sverige kanske blir det sista landet att inse det. Naiva dårar.

För övrigt har jag varit lite dålig. Jag har varit hemma tre dagar från jobbet förra veckan. Det vet jag inte om jag någonsin har varit, i streck alltså. Magkatarr, tror vi. Fruktansvärd smärta, totalt handlingsförlamande. Jag kunde inte jobba och röra mig ordentligt och beslöt att satsa på medicin och rekreation. Det har fungerat bra, för nu mår jag bättre, känner inte av symptomen alls nästan. Hoppas det håller i sig, ty den Toni jag vill vara är inte en krympling.

Denna vecka som kommer är en eftermiddagsvecka och jag hoppas uppdatera bloggen en hel del under den knappt tre dagar långa arbetsveckan. På torsdag åker jag till Uppsala. Ha det bra!

Vad tomt det blev

Helt plötsligt utan en given tråd på bloggen kändes det väldigt tomt. Sånt där behöver man för att fortsätta. Tror rent av jag ska skriva en Dylananalys... Det kan ju ta en vecka eller två...

Och listan är äntligen avslutad.

Ja tack för mig och den här listan. Det har varit ett stort sömntagande problem att sortera alla artister. Jag har länge funderat på sjukskriva mig, men det har inte funnits utrymme.

Hoppas alla har känt sig nöjda med listan, och sett rättviseaspekten på den. Hoppas därtill att alla har upplevt någon liten överraskning, någon liten chock: nåt namn som känns överraskande. Det vore glädjande att få bidra med nånting innan man försvinner.

Fast under resans gång har jag blivit smärtsamt påmind om de som inte går in på listan, de som varit så sjukt nära att det varit skamligt. Jag måste bara nämna 25 artister till som har varit på gränsen att tillhöra denna förutnämnda skara av betydelsefulla svenska pop- och rockmusiker. Här nedan följer denna lista av de 25 som nästan kom in på listan, utan inbördes ordning:

* Bob Hund
* Broder Daniel
* Lisa Ekdahl
* Leila K
* Petter
* Ola Magnell
* Orup
* Magnus Uggla
* The Ark
* Mauro Scocco
* Louise Hoffsten
* Europe
* Lisa Nilsson
* Sahara Hotnights
* The Hives
* Tityo
* Peter Lemarc
* Eric Gadd
* Marie FRedriksson
* Christian Falk
* Loop Troop

Och äntligen...Första plats.

1. Cornelis Vreeswijk.

Och givetvis är det Cornelis som tar hem den här lilla listan. Var någon chockad eller ens lite förvånad? Om så var fallet: Låt då detta försvarstal inför Sveriges viktigaste artist de senaste två århundradena:

Cornelis Vreeswijk föddes i Nederländerna 1937 men ett tiotal år senare flyttade hans familj till sverige. Cornelis lärde sig svenska rätt bra. Han visade sig ha en fallenhet för språk överhuvudtaget. Dessutom hade han läshuvud. Cornelis läste sina filosofer, sina romaner, sin musikhistoria. På detta viset är Vreeswijk en svensk Dylan, hans oerhörda kunskap om det han skildrar är oerhörd. Referenser i Vreeswijks musik går till väldigt skilda platser som det kräver sitt musiköra för att finna ursprungskällan. Bluesen är viktig, likaså den franska Chanson.

1964 blev han upptäckt av Polaren Fred. Som hade tänkt sjunga Cornelis på sin nästa skiva. Istället blev det Cornelis som fick sjunga Cornelis och lika bra var nog det. Sverige behövde en sådan avslappad och cool röst som Cornelis. Och därefter var musiksagan sann.

Allt från "Hönan Agda" till "Polaren Pär", alla Cornelis låtar är i stort sett guldkorn idag. OCh vidare: "Saskia", "Veronica", "Ångbåtsblues", "Brev från kolonien", "Turistens klagan", "Personlige Person", "Till Jack", "Jag hade en gång en båt", "Balladen om FRedrik Åkare och Cecilia Lind", "Till FAtumeh", "Somliga går med trasiga skor", "Felicia Adjö", "Sportiga Marie", "Dekadens", "Grimasch om morgonen", "Inatt jag drömde", "Lill-systerns undelat är död", "Ågren", "Deirdres samba", "ÅGren", "Cool water - På den gyldene FReden", "Från en vän i viken" och den underbara "Sommarkort (En stund på jorden)". Listan kan fortsätta tills Blogger skickar en anmälan till mig om att jag använder för mycket textrad. Så stor är Cornelis. Ställ denna låtlista intill vem du vill i Sverige. Och Cornelis vinner med hysterisk marginal.

Men Cornelis var inte bara en låtskrivare, och en jävligt duktigt sådan var han. Han var också en enormt skicklig uttolkare av andras musik, Bellmantolkare gjorde han sig känd som, bara nummer två efter Fred Åkerström. Lars Forsells musik tolkades av Vreeswijk, liksom Taubes.

Vreeswijk var kanske inte guds bästa barn, vilket han var medveten om. Han sökte sig alltid till de undre kretsarna, sympatiserade alltid med de utslagna, tiggarna, hororna, knarkarna. Det var ett sympatiskt drag. Mindre sympatiskt, men väldigt karaktäristiskt var hans sämre sidor: hans svartsjuka, fylla, slagsmål, misshandel och fängelsedomar. Som exemplet när Cornelis tog hem tvenne damer och fann att tvenne damer var inga damer alls. De var herrar. Och Cornelis tog sin lilla kniv och skar lite på dessa falska damer. Klassisk Cornelis. Fängelsedom givetvis, men en ännu bättre legend.

Cornelis var den eviga outsidern i svensk musik. Han var en inflyttad, en icke-svensk, vilket han förblev hela sitt liv (sverige krävde ett språk-test för att han skulle få bli medborgare, den största svenska låtskrivaren genom tiderna efter BEllman.) Han var en utstötting. Han söp hela sitt liv och dukade slutligen under för leverproblem. Cornelis var en krånglig person. Hela sitt liv stred han mot musiketablissemanget. Sveriges radio bråkade länge med honom angående hans burleska visor och vägrade spela dem. 20 år och så efter sin död är han en del av det. Inte för att det gjorde honom gladare. Men han är och förblir den största och mest inflytelserika artist som har funnits inom svensk popmusik. OCh detta faktum flyttar man inte på.

Nytt bloggnamn + Sporten idag.

Som ni kan se om ni kikar har min blogg bytt namn. Hoppas det duger. Jag kände för ett litet byte. För övrigt har hela helgen mest handlat om slappande. Utgång i Karlstad på lördag följdes av latande på söndag, måndag, tisdag. Inte mycket vettigt har hänt. Men jag har kollat en del på snooker.

Å andra sidan har ju hockey-VM börjat. Det är inte så intressant än, känns det som. Jag kanske får återkomma i ämnet. Fotbollen har sin Champions League-semifinaler nu och rätt vad det är så gick mitt favoritlag Liverpool och vann över köpelaget Chelsea. Fan vad bra. Poetisk rättvisa i universum är den bästa sortens rättvisa. Kanske tar Liverpool en ny titel. Fan vad det skulle kännas bra.

Snooker-VM håller givetvis på, vi ska inte förglömma den viktigaste sporten. Såg lite halvhjärtat på O'Sullivan mot Higgins idag. Jag klarar inte av att se jobbiga matcher för mina favoriter. Higgins är en jobbig match, ändå kan jag inte låta bli att gilla honom. Men O'Sullivan borde nånstans ändå ta det. Sen såg jag väldigt mycket av Stevens match mot 2005 års världsmästare Murphy. Stevens var bättre från första stöt. Jag har aldrig gillat Shaun Murphy. Han känns osympatisk, hal som en ål. Men ändå hängde han med. Han stal frames. Men nånstans halvvägs var det slut. Stevens hade snookrat ut Murphy. All självförtroende hade försvunnit. Murphy klarade inte ens närspelet längre. Dessutom hade han förlorat defensivspelet. Stevens tog fem raka frame och är i en fin ledning med 11-5 inför imorgon. Jag tror Stevens kan se fram emot en tredje final. Och är det O'Sullivan han möter: en tredje raka finalförlust.