Seriemördarfilm

Igår såg jag psykopatfilm och idag såg jag seriemördarfilm. Igår om en påhittad psykopat som gasade ihjäl sin mamma som typ 10-åring och sedan försökte pussla ihop bitarna på äldre dar. Den hette "Spider" och var riktigt intressant. Idag såg jag på filmen "Dahmer" om verklige seriemördaren Jeffrey Dahmer, som jag nämnt här på bloggen tidigare. Den var väl... intressant. Hmm. Är det en sjuklig fascination för psykopater och seriemördare..? Något jag inte berättat för er? Haha. Lite hemligheter ska man väl få behålla. Allt privat ska inte ut på en blogg. Muhahahaha!

Allvarligt: Psykopater och seriemördare är ju väldigt fascinerande! Filmer om seriemördare är ju så bra skräckfilmer och rysare som de kan bli, i synnerhet de verklighetsbaserade. Det ger skräckfilmsgenren en kontext och en trovärdighet och ofta är det dessa filmer som gör sig bäst. Då försöker filmskaparna inte utgå från billiga effekter och skrämseleffekter utan måste vara någorlunda trogna originalet. Och verkligheten är ofta mer skrämmande än dikten. En av de bästa filmer jag sett på temat är "Deranged", en film från slutet av sjuttio eller början av åttiotalet som behandlar Ed Geins sjuka öde. Mycket trovärdigt och sjukt skrämmande stämning. Filmen "Ed Gein" har jag ännu inte lagt vantarna på men jag räknar med att den också kan vara lovande. Ed Gein rules!

Bloggeriet slokar...

Jag har varit bedrövlig på att uppdatera min blogg med någon regelbundenhet de sista dagarna. Massa annat som kommit emellan. Julen t.ex. Dessvärre ser det inte ljusare ut att läsa nya blogganteckningar här de närmaste dagarna heller. Imorgon kommer min baby och på lördag är det nyårsafton. Kanske hinner jag hoppa in här lite ikväll och skriva, men det förutsätter att man har något intressant att skriva om också...

CD-brännare

Jag har fått en CD-brännare bland annat i julklapp. Det var en kul present. Tur att man också fick massa tomma cd-s. Nu sitter jag och för över album på datorn till CD. För övrigt har julen varit bra.

apråpå musik...

kom på när jag satt och funderade över om jag skulle göra nåt slags lista eller nåt på vilka skivor jag gillat mest det här året... vad är det här...?

kandidater:
Rolling Stones - A bigger bang
Madonna - Confessions on a dance floor
Bob Dylan - No direction home
Neil Young - PRairie Wind
Eva Dahlgren - Snö
Lisa Ekdahl - Olyckssyster
Kent - Du & jag döden
Paul McCartney - Chaous and creation in the backyard
Bruce Springsteen - Devils & Dust


Alltså, jag är ju inte direkt indie. Dessutom: Jag tycks vara i femtioårsåldern. : (
Nej, det blir ingen jävla lista.

Hyllningar till Winnerbäck

Jag vet att jag smådissade Winnerbäck lite häromdagen. Jag tillåter mig inte smådissa artister som jag egentligen inte respekterar, det samma gäller Bruce Springsteen för de som noterade hur jag sågat karln i små bitar, stoppat i plastpåsar och grävt ner i en skog någonstans, jag säger inte var.

Jag har den djupaste respekt för såväl Winnerbäck och Springsteen. Denna krönika handlar om Winnerbäck. Jag kanske inte riktigt delar hans poetiska vision, alltså sättet man skriver i alla stunder. Men han har en sjuhelvetes vision av en musikbild som tilltalar. Winnerbäcks musikbild får alla låtar att verka hits, hur klicheartade och illa formulerade texterna än kan vara på sina ställen. Nu menar jag inte att Winnerbäck skriver dåligt. Tvärtom. Han är en av de bästa i Sverige anser jag. Men framförallt med musiken och rösten når Winnerbäck Mig.

Söndermarken var en skiva jag gav bort till syster i födelsedagspresent för några år sedan. Inser nu att det verkligen var att kasta pärlor för svin. Den skulle jag naturligtvis själv ha behållit och gett henne nån best of Arvingarna CD istället (förlåt syrran). Det är i mitt tycke ett mästerverk, här är Winnerbäck i sitt esse. Jag tyckte redan "Singel" var en av de bästa svenska skivorna jag hört på länge, men "Söndermarken" överträffar den. "Brustna hjärtans röst", "Timglas", "Faller" är alla fempoängare för mig. Titelspåret har stora ambitioner rent textmässigt, och jag tror Winnerbäck själv tycker det är den stora låten på albumet. Men det pendlar mellan något riktigt stort och rader som känns klumpiga och pretantiöst överformulerade. Men som helhet är "Söndermarken" (skivan) ett mästerverk.

Det vänder fort.

Jag proklamerar för mina trogna läsare: Jag har fått tillsvidare anställning! The Party starts here. Jag tror det måste ha varit så har de svarta kände när slaveriet avskaffades.

Helt otroligt!!!

Jag har sett nåt som fått mig och sitta och gapa i minuter i sträck. "Like a rolling stone" blir en kärleksfest av alla saker. Helt plötsligt är Bob Dylan mitt uppe i en kärleksakt med sina trogna fans, och även om han verkar lite halvt skärrad vid några tillfällen så är det ingen! som ingriper och sätter stopp på galenskaperna. Och det verkar inte som Dylan störs nämnvärt att varenda kvinna i publiken går fram och kysser honom... : ) Det här är bildmaterial som jag inte kan fatta existerat. Bob Dylan på scen 1996 och fans kommer på scenen och pussar Dylan, hälsar på Dylan, dansar, kramar Dylan... sjukt. Och versionen är verkligen glödande! Helt sjukt fascinerande. Har bara en länk till en länk: denna gå till Bob Dylan -Like a rolling stone från 20 december 2005.

När ni väl hittat till sidan.. missa för guds skull inte de andra Dylanuppspelningarna. Series of Dreams är ju sjukt bra med det bildmaterialet. Och vidare och vidare... alla fantastiska bilder... det här var sjukt bra... Bästa sidan jag hittat detta året tror jag.... Jag kräks nästan, så mycket i himlen är jag.

levde vi i Amerika så skulle jag "go postal"

Titeln säger allt. Det finns inga ord för hur kränkt jag känner mig av min arbetsgivare. De behandlar mig sämre än judarna blev behandlade i Buchenwald. En visstidare är inget värd i en tillsvidare värld. Och mig har man nu dömt till att för alltid och evigt befinna mig i den lägsta kasten av alla. Vi lever i Sverige, modernt välfärdssamhälle. Men ändå inte. Skaffa er inga jobb, ungar.

Önskelista

Det lackar mot jul. Kanske vore en god idé att skriva sig en liten önskelista här på bloggen och se vad det dimper hem för presenter från läsare och hemliga beundrare... Nåja här är lite grejer som jag önskar mig.

* CD-brännare
* MP3-spelare
* Dylan-litteratur... har tittat ut några böcker som verkar intressanta i synnerhet: Keys to the Rain, Song and Dance man III, Bob Dylans albums, Nightingale Code, Bob Dylan performing artist... blabla...
* Kalsonger
* Ordentliga hörlurar
* Sadelskydd
* En bil

Det var kanske inte så många grejer jag kom på...

Dagens musik:

Idag har jag fastnat på vadjag tycker är Ulf Lundells bästa låt. Lundell bör räknas som en av de största och bästa om inte den absolut starkaste av Sveriges låtskrivare. Bara debutskivan "Vargmåne" torde få ett antal ord om medhåll angående det uttalandet. Låtar som "67 67" och "Stockholms city" och "Jag går på promenaden" är inbäddade i den svenska låtskatten sedan dess. Men, jag som inte är någon Lundell-fan direkt måste ändå vända blickarna till Lundells fantastiska"Bente" från samma platta. Lundell målar upp bilder av socialt utanförskap och missar inte en gång i sitt poetiska hantverk. Allt är verkligen diskbänksrealistiskt och bilderna Lundell målar upp hamnar aldrig i kliché-fållan som Winnerbäck ofta men inte alltid fastnar i.

Till och med kakelgolven med skit och fimpar
förskjuter dig
och tunnelbanehallens viskande eko
vet vem som njuter dig
du vill slänga tårarna som is och briljanter
och slänga dem hårt
Slänga dem på de som har det lätt
för att du har det svårt.

Måste vara en av de bättre rader någon svensk skrivit. Någonsin. Men Lundell ger sig inte utan målar lika livfullt upp nåt som liknar en tolkning på historien över det tragiska människoödet:

Dom kristna kom sjungande barnatro
och bestal dig på din
och din brorsa på bågen for av vid rondellen
när han skrek "Stan är min!"

Och fortsätter utan pardon måla upp utanförskapet:

Det fina klirret från glasverktyget
har du vant dig vid
och alla tripper tog du
för att, som du sa, slippa bli gravid
och din morsa hon ville du skulle va nåt slags
konfekt i kartong
och din farsa han såg dig som flygvärdinna
och du blev rädd för allt tvång.

Vem ska rädda dig Bente
ifrån tillvarons hundar
så att dom aldrig mer
så att dom aldrig mer
får hugga dig?

Fantastiskt helt enkelt. Och citatet "Louise hon öppnar bladen på blomman som hon fått av Gud" från "Promenaden" är ju heller inget annat än genialt.

Bloggen har bytt namn!

Ja just, det stämmer. Hade kanske kunnat vänta till efter nyår, men jag orkade inte. Är ett otåligt litet barn. Nu heter den Visioner. Efter låten Visions of Johanna. Och ja, citatet är taget därifrån, givetvis. Kyss.

bizarro skräckfilm...

En god skräckfilm, ah... Inget tar bort söndagsångesten lika bra. Det vet vi ju alla. Tyvärr är skräckfilmen, om man bortser från porrfilm ; ), den genre som är svårast att finna bra teman att skriva manus på. Åtminstone tycks det så. Bra skräckfilm, inget slår det, dålig skräckfilm, inget är nästan sämre. Verkligen dualitetens problematik där alltså. Jag såg The New Alcatraz, och titeln lät ju lovande, både fängelsefilm och skräckfilm. Som gjord för att jag skulle tycka om den.

Här är upplägget: Ett hemligt fängelse på Antarktis är tänkt att hysa internationella fångar av hög riskfaktor för en viss supermakt, ja ungefär som Guantanamobasen på Cuba fast den är ju inte hemlig. Där torterar man glatt på ändå utan att nån ingriper. Nåja, skitsamma, till filmen: Plötsligt borrar man efter nåt på fängelset. (?) Sedan råkar man komma åt nån gasläcka och ur berget ringlar en jätteorm som sedan vetenskapsmän och militärer ska försöka få stopp på. Givetvis äter ormen upp alla, han måste ju ha en himla aptit nu när han levt inne i bergrunden i miljoner år utan annat än sten? till föda. Ja, alla förutom vetenskapsparet som först ägnar halva filmen åt att käbbla om de ska satsa på forskning eller settel-down med barnafödande och undervisning. Dean Cain, gamla stålmannen spelar herrn som vill att hans fru ska sitta hemma och föda barn när han ägnar sig åt spännande forskning. Irriterande hjälte minst sagt.

När de ska flyga ifrån antarktis hoppar givetvis ormen med på planet, lyckats spetsa pilotens assistent med sin svans(!) och sliter med sig en av fängelsefångarna som lyckats överleva in till dess. De binder en fallskärm runt ormens hals och slänger ut han. Haha. Asgarv. Nä allvarligt, vad fan är det med reptilfilm så att de alltid blir hopplöst usla. Iallafall de som har låg budget. Jag ger snart upp reptilerna. Fast Anaconda och nya Anacondas var ju rätt så bra iaf. Den här skitfilmen får en svag etta.

Om Street Legal

Jag har blivit lite beroende av att göra blogganteckningar om musik jag gillar och ogillar. Så vi fortsätter på den trenden. Idag såg jag ett Bruce Springsteen program, som jag spelat in för min älskling. Det handlade om hur skivan "Born to Run" blev till. Det var väl ganska intressant måste jag medge, även om jag tidigare skrev att jag aldrig skulle lyssna på den skivan om jag inte fick betalt. Får lov att medge att Springsteen har en musikalisk vision, sedan om han har en poetisk vision tänker jag ha osagt. Sedan delar inte jag hans musikaliska vision, dock.

För att återgå till titeltemat på bloggtråden. Street Legal. Bob Dylans underskattade och missförstådda skiva från 1978. Anklagades för att försöka härma Springsteen som i sin tur anklagats för att ha försökt härma Dylan på sina första skivor. What the fuck... musik skapar inspiration. Så är det för båda artisterna. Visst, det finns likheter, men det finns jävla massa skillnader också. Street Legal låter inte alls som Springsteen om vi ska vara ärliga. Visst, det finns massa ytliga grejer att peka på: Saxofoner, stort band, big sound. Men låtskrivarmässigt är det ju fortfarande Dylan. Absolut inte Springsteen. Det är Dylan som sjunger, Dylan som fraserar. Det är ingen allsång. Ingen arenarock. Det är Dylan. Det är komplicerat som fan. Sätt dig och analysera Changing of the Guards och se vad du kommer fram till. Du har garanterat inte samma tolkning som jag. Sätt dig och analysera Born to Run och du har garanterat samma tolkning som jag. Jävla stor skillnad.

Senôr (tales of Yankee Power) är en sjuhelvetes mäktig resa där den sökande från att till en början ha varit förlorad i förändringen blir den som blir otålig gentemot sin vägledare. En av mina favoriter alla tider när det gäller Dylan.

Where are you tonight ? (Journey through Dark Heat) är en fantastisk låt, både musikaliskt och poetiskt. Den växer in i ens själ. Det känns verkligen som en tråd tillbaka till "Absolutely Sweet Marie" med referenserna till balkongen och håret. (Rapunzel-sagan)

Tron och andligheten är nånting, mitt i allt det smutsiga och syndiga soundet av saxofoner och bakgrundssångerskor, som verkligen tilltalar mig. Snacka om komplext och dubbelbottnat. Och ångesten mitt i allt. Dylans röst, fylld av vanmakt och ångest är verkligen suverän.

I detta album bor jag.

Aspergers syndrom

Ja... vad ska man säga. Jag tror att chansen är väldigt stor att jag har Aspergers syndrom. Det skulle förklara väldigt mycket av mitt liv och min person. Det är inget jag har fått diagnosticerat men jag är 95 % säker att jag har denna milda form av autism. Det är en form som kan maskeras intill det nästan osynliga, vilket man lär sig med åren.

Som barn och ungdom umgicks jag inte med andra barn och ungdomar. Inte gärna iaf. Jag satt och skrev, skapade drömvärldar, skapade fantasier. Det var inte så att jag inte fick vara med eller så, jag har aldrig varit mobbad, direkt. Men jag ville inte. Det gav mig mer att sitta och snåra in mig på de teman som för dagen var intressanta för mig. Det var alltid nödvändigt att det var stora teman som jag kunde fördjupa mig ordentligt i. Sedan förblev jag totalt ointresserad av allt annat bortom det temat.

Detta har fortsatt i vuxen ålder. Jag umgås väldigt sällan med folk, bortsett från när jag måste. Jag har inget behov av social aktivitet. Jag klarar mig mycket bättre på egen hand utan människor i min omgivning. Detta med ett undantag; jag behöver de som är närmast mig. I synnerhet en som förstår mig. Men jag ser ingen mening i att umgås och umgås bara för sakens skull. Jag blir väldigt lätt uttråkad när människor pratar om saker som inte intresserar mig. Jag har extremt svårt att engagera mig, och är väldigt dålig på att verka engagerad ens.

Så för er som tycker att jag totalt är insnöad på Dylan, så är det precis ett sådant tecken. Det betyder inte att jag måste bredda mig eller så, det beror på att jag mår bäst när jag får gräva djupare. Jag har för tillfället inget intresse i något annat och jag kan inte leva om jag inte får gräva djupare. Det var en så skön tillfredsställelse att se Dylan dela ett gemensamt drag (det har spekulerats i om Dylan har Aspergers syndrom också) i "No Direction Home". Vid en affär stannar Dylan till och börjar rabbla en ramsa med ord som står tryckta. Han vrider och vänder på dem och skapar nya meningar och finner stor glädje i detta. Drogpåverkat skulle somliga säga, men jag förstår precis hur det är. Det är Aspbergers syndrom.

Men man får inte låta det hindra en att leva. Det jobbet jag har idag passar mig då jag inte behöver interagera med människor dagarna i ända. Jag är inte dum i huvudet eller sjuk. Jag är socialt handikappad men med högre intellektuell förmåga än genomsnittet. Allt socialt beteende jag kan anses kunna har jag fått lära in, på intellektuellt plan i vuxen ålder. Genom att analysera och försöka förstå kroppsrörelser och ansiktsuttryck och vad som är passande i olika situationer och så vidare har jag ändå på något vis hankat mig fram. Det är inte att försöka verka högfärdig, det är bara så det är. Det är både en glädjekälla och en plåga.

Dagens musik:

Idag har jag egentligen tre låtar med tre olika artister på hjärnan. Det är dels Dire Straits mäktiga "Brothers in arms" som är vackrare varje gång man hör den. Knopflers karaktäristiska gitarrspel skapar en så skön känsla. Det känns som att det är så här rock ska låta, egentligen.

Led Zeppelin är ingen grupp jag direkt lyssnat på, men jag har fastnat totalt för deras "When the Levee breaks": introt är hur saftigt som helst och arrangemangen är ösiga as hell. Mycket mäktigare i mitt tycke än "Stairway to heaven" från samma skiva. Stor pompa och ståt.

Den tredje låten är ingen nyhet i min musikkatalog men av nån anledning kom jag mig för att lyssna på den igen och åter känna hur bra den är: Leonard Cohens märkliga kärlekshistoria "Let's sing another song boys". Den är från Cohens, i mitt tycke, bästa skiva: Songs of Love and Hate, inget mindre än ett mästerverk.

"Ah, they'll never, they'll never ever catch the moon, at least not the one that we're after. Its floating on the open sea, look out there my friends: And it carries no survivors."

Bara att få tag i om ni har missat någon pärla.

Angående poesi

Jag har läst lite av mina dikter jag skrivit de senaste månaderna och jag måste bara säga: Jävlar vad jag är bra. Haha! Ingen Jantelag här inte! : )

Ensam igen...

Det är besynnerligt att plötsligt vara ensam efter över en vecka tillsammans med sin käresta. Så småningom glider man in i nåt slags beteende och liv som man levt innan, men första kvällen och dagen känns onekligen bara konstiga och tysta.

Tystnaden är total och jag får ångest av den. Usch. Jag saknar min älskade.

Vad gör man? Ja, jag jobbar bort dagarna, så det går väl an. Men när man kommer hem får man ge sig i kast med olika projekt för att skingra tankarna på saknad. Jag har idag t.ex. kollat upp The Rolling Stones lite extra, en grupp som jag inte har något alls egentligt förhållande till. Jag har lyssnat lite på "Exile on Main Street", "Let it Bleed" och "Sticky Fingers" bl.a. Har några skivor till på lager. Det lät väl bra, men nya intryck är svåra att ta in i massdoser, så jag fick gå till Dylan efter ett litet tag.

Vad det är roligt att vara två.... Man gör massa roliga maträtter och sitter och kommenterar åt korkade tv-program. Jag behöver nog tvåsamhet har jag kommit fram till.

undantag

Jag gör ett undantag. Min älskling är här, ändå skriver jag. Det känns som det var väldigt länge sen.

Vad vill jag skriva om? Jo, idag har jag sett YaYa-flickorna. Det var nåt mer den hette men det har jag glömt. Filmen i sig var väl så där. Jag tog mig igenom den. Säkert en trea. Men Dylan-låten på slutet! Waiting for You hette den. JAg visste att jag inte fått tag på allt Dylanmaterial nu. Den här låten var inte lika bra som Cross the Green Mountain... eller Tell ol' Bill. Men den var annorlunda....

Mer Springsteen-bashing.

Ja så var det dags igen. Born to Run är ju på tapeten. Är det trettioårsjubileum tro? Markus Larsson på Aftonbladet sitter och myser. Han borde sitta i ett fängelse i Sibirien och frysa, om jag hade haft nåt att säga till om.

Själv har jag försökt lyssna igenom Born to Run från början till slut och jag måste säga att så tråkigt har jag inte haft sen jag slutade jobbet för en och en halv timme sen. Det påminner dessutom om varandra. Massa omelodiöst oväsen och enformighet. Fast jobbet är bättre, för där tjänar jag pengar på att ha tråkigt iaf. Och idag åt vi smörgåstårta! Nej du Bruce, den lätta gick jag inte på. Den lyssnar jag aldrig ALDRIG mer på, om jag inte får betalt för det, oavsett vem som hävdar dess storhet.