Hyllningar till Winnerbäck

Jag vet att jag smådissade Winnerbäck lite häromdagen. Jag tillåter mig inte smådissa artister som jag egentligen inte respekterar, det samma gäller Bruce Springsteen för de som noterade hur jag sågat karln i små bitar, stoppat i plastpåsar och grävt ner i en skog någonstans, jag säger inte var.

Jag har den djupaste respekt för såväl Winnerbäck och Springsteen. Denna krönika handlar om Winnerbäck. Jag kanske inte riktigt delar hans poetiska vision, alltså sättet man skriver i alla stunder. Men han har en sjuhelvetes vision av en musikbild som tilltalar. Winnerbäcks musikbild får alla låtar att verka hits, hur klicheartade och illa formulerade texterna än kan vara på sina ställen. Nu menar jag inte att Winnerbäck skriver dåligt. Tvärtom. Han är en av de bästa i Sverige anser jag. Men framförallt med musiken och rösten når Winnerbäck Mig.

Söndermarken var en skiva jag gav bort till syster i födelsedagspresent för några år sedan. Inser nu att det verkligen var att kasta pärlor för svin. Den skulle jag naturligtvis själv ha behållit och gett henne nån best of Arvingarna CD istället (förlåt syrran). Det är i mitt tycke ett mästerverk, här är Winnerbäck i sitt esse. Jag tyckte redan "Singel" var en av de bästa svenska skivorna jag hört på länge, men "Söndermarken" överträffar den. "Brustna hjärtans röst", "Timglas", "Faller" är alla fempoängare för mig. Titelspåret har stora ambitioner rent textmässigt, och jag tror Winnerbäck själv tycker det är den stora låten på albumet. Men det pendlar mellan något riktigt stort och rader som känns klumpiga och pretantiöst överformulerade. Men som helhet är "Söndermarken" (skivan) ett mästerverk.