Aspergers syndrom

Ja... vad ska man säga. Jag tror att chansen är väldigt stor att jag har Aspergers syndrom. Det skulle förklara väldigt mycket av mitt liv och min person. Det är inget jag har fått diagnosticerat men jag är 95 % säker att jag har denna milda form av autism. Det är en form som kan maskeras intill det nästan osynliga, vilket man lär sig med åren.

Som barn och ungdom umgicks jag inte med andra barn och ungdomar. Inte gärna iaf. Jag satt och skrev, skapade drömvärldar, skapade fantasier. Det var inte så att jag inte fick vara med eller så, jag har aldrig varit mobbad, direkt. Men jag ville inte. Det gav mig mer att sitta och snåra in mig på de teman som för dagen var intressanta för mig. Det var alltid nödvändigt att det var stora teman som jag kunde fördjupa mig ordentligt i. Sedan förblev jag totalt ointresserad av allt annat bortom det temat.

Detta har fortsatt i vuxen ålder. Jag umgås väldigt sällan med folk, bortsett från när jag måste. Jag har inget behov av social aktivitet. Jag klarar mig mycket bättre på egen hand utan människor i min omgivning. Detta med ett undantag; jag behöver de som är närmast mig. I synnerhet en som förstår mig. Men jag ser ingen mening i att umgås och umgås bara för sakens skull. Jag blir väldigt lätt uttråkad när människor pratar om saker som inte intresserar mig. Jag har extremt svårt att engagera mig, och är väldigt dålig på att verka engagerad ens.

Så för er som tycker att jag totalt är insnöad på Dylan, så är det precis ett sådant tecken. Det betyder inte att jag måste bredda mig eller så, det beror på att jag mår bäst när jag får gräva djupare. Jag har för tillfället inget intresse i något annat och jag kan inte leva om jag inte får gräva djupare. Det var en så skön tillfredsställelse att se Dylan dela ett gemensamt drag (det har spekulerats i om Dylan har Aspergers syndrom också) i "No Direction Home". Vid en affär stannar Dylan till och börjar rabbla en ramsa med ord som står tryckta. Han vrider och vänder på dem och skapar nya meningar och finner stor glädje i detta. Drogpåverkat skulle somliga säga, men jag förstår precis hur det är. Det är Aspbergers syndrom.

Men man får inte låta det hindra en att leva. Det jobbet jag har idag passar mig då jag inte behöver interagera med människor dagarna i ända. Jag är inte dum i huvudet eller sjuk. Jag är socialt handikappad men med högre intellektuell förmåga än genomsnittet. Allt socialt beteende jag kan anses kunna har jag fått lära in, på intellektuellt plan i vuxen ålder. Genom att analysera och försöka förstå kroppsrörelser och ansiktsuttryck och vad som är passande i olika situationer och så vidare har jag ändå på något vis hankat mig fram. Det är inte att försöka verka högfärdig, det är bara så det är. Det är både en glädjekälla och en plåga.