Dagens musik:

Idag har jag fastnat på vadjag tycker är Ulf Lundells bästa låt. Lundell bör räknas som en av de största och bästa om inte den absolut starkaste av Sveriges låtskrivare. Bara debutskivan "Vargmåne" torde få ett antal ord om medhåll angående det uttalandet. Låtar som "67 67" och "Stockholms city" och "Jag går på promenaden" är inbäddade i den svenska låtskatten sedan dess. Men, jag som inte är någon Lundell-fan direkt måste ändå vända blickarna till Lundells fantastiska"Bente" från samma platta. Lundell målar upp bilder av socialt utanförskap och missar inte en gång i sitt poetiska hantverk. Allt är verkligen diskbänksrealistiskt och bilderna Lundell målar upp hamnar aldrig i kliché-fållan som Winnerbäck ofta men inte alltid fastnar i.

Till och med kakelgolven med skit och fimpar
förskjuter dig
och tunnelbanehallens viskande eko
vet vem som njuter dig
du vill slänga tårarna som is och briljanter
och slänga dem hårt
Slänga dem på de som har det lätt
för att du har det svårt.

Måste vara en av de bättre rader någon svensk skrivit. Någonsin. Men Lundell ger sig inte utan målar lika livfullt upp nåt som liknar en tolkning på historien över det tragiska människoödet:

Dom kristna kom sjungande barnatro
och bestal dig på din
och din brorsa på bågen for av vid rondellen
när han skrek "Stan är min!"

Och fortsätter utan pardon måla upp utanförskapet:

Det fina klirret från glasverktyget
har du vant dig vid
och alla tripper tog du
för att, som du sa, slippa bli gravid
och din morsa hon ville du skulle va nåt slags
konfekt i kartong
och din farsa han såg dig som flygvärdinna
och du blev rädd för allt tvång.

Vem ska rädda dig Bente
ifrån tillvarons hundar
så att dom aldrig mer
så att dom aldrig mer
får hugga dig?

Fantastiskt helt enkelt. Och citatet "Louise hon öppnar bladen på blomman som hon fått av Gud" från "Promenaden" är ju heller inget annat än genialt.