Om Street Legal
Jag har blivit lite beroende av att göra blogganteckningar om musik jag gillar och ogillar. Så vi fortsätter på den trenden. Idag såg jag ett Bruce Springsteen program, som jag spelat in för min älskling. Det handlade om hur skivan "Born to Run" blev till. Det var väl ganska intressant måste jag medge, även om jag tidigare skrev att jag aldrig skulle lyssna på den skivan om jag inte fick betalt. Får lov att medge att Springsteen har en musikalisk vision, sedan om han har en poetisk vision tänker jag ha osagt. Sedan delar inte jag hans musikaliska vision, dock.
För att återgå till titeltemat på bloggtråden. Street Legal. Bob Dylans underskattade och missförstådda skiva från 1978. Anklagades för att försöka härma Springsteen som i sin tur anklagats för att ha försökt härma Dylan på sina första skivor. What the fuck... musik skapar inspiration. Så är det för båda artisterna. Visst, det finns likheter, men det finns jävla massa skillnader också. Street Legal låter inte alls som Springsteen om vi ska vara ärliga. Visst, det finns massa ytliga grejer att peka på: Saxofoner, stort band, big sound. Men låtskrivarmässigt är det ju fortfarande Dylan. Absolut inte Springsteen. Det är Dylan som sjunger, Dylan som fraserar. Det är ingen allsång. Ingen arenarock. Det är Dylan. Det är komplicerat som fan. Sätt dig och analysera Changing of the Guards och se vad du kommer fram till. Du har garanterat inte samma tolkning som jag. Sätt dig och analysera Born to Run och du har garanterat samma tolkning som jag. Jävla stor skillnad.
Senôr (tales of Yankee Power) är en sjuhelvetes mäktig resa där den sökande från att till en början ha varit förlorad i förändringen blir den som blir otålig gentemot sin vägledare. En av mina favoriter alla tider när det gäller Dylan.
Where are you tonight ? (Journey through Dark Heat) är en fantastisk låt, både musikaliskt och poetiskt. Den växer in i ens själ. Det känns verkligen som en tråd tillbaka till "Absolutely Sweet Marie" med referenserna till balkongen och håret. (Rapunzel-sagan)
Tron och andligheten är nånting, mitt i allt det smutsiga och syndiga soundet av saxofoner och bakgrundssångerskor, som verkligen tilltalar mig. Snacka om komplext och dubbelbottnat. Och ångesten mitt i allt. Dylans röst, fylld av vanmakt och ångest är verkligen suverän.
I detta album bor jag.
För att återgå till titeltemat på bloggtråden. Street Legal. Bob Dylans underskattade och missförstådda skiva från 1978. Anklagades för att försöka härma Springsteen som i sin tur anklagats för att ha försökt härma Dylan på sina första skivor. What the fuck... musik skapar inspiration. Så är det för båda artisterna. Visst, det finns likheter, men det finns jävla massa skillnader också. Street Legal låter inte alls som Springsteen om vi ska vara ärliga. Visst, det finns massa ytliga grejer att peka på: Saxofoner, stort band, big sound. Men låtskrivarmässigt är det ju fortfarande Dylan. Absolut inte Springsteen. Det är Dylan som sjunger, Dylan som fraserar. Det är ingen allsång. Ingen arenarock. Det är Dylan. Det är komplicerat som fan. Sätt dig och analysera Changing of the Guards och se vad du kommer fram till. Du har garanterat inte samma tolkning som jag. Sätt dig och analysera Born to Run och du har garanterat samma tolkning som jag. Jävla stor skillnad.
Senôr (tales of Yankee Power) är en sjuhelvetes mäktig resa där den sökande från att till en början ha varit förlorad i förändringen blir den som blir otålig gentemot sin vägledare. En av mina favoriter alla tider när det gäller Dylan.
Where are you tonight ? (Journey through Dark Heat) är en fantastisk låt, både musikaliskt och poetiskt. Den växer in i ens själ. Det känns verkligen som en tråd tillbaka till "Absolutely Sweet Marie" med referenserna till balkongen och håret. (Rapunzel-sagan)
Tron och andligheten är nånting, mitt i allt det smutsiga och syndiga soundet av saxofoner och bakgrundssångerskor, som verkligen tilltalar mig. Snacka om komplext och dubbelbottnat. Och ångesten mitt i allt. Dylans röst, fylld av vanmakt och ångest är verkligen suverän.
I detta album bor jag.
posted by Toni at 5:45 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home