Cohen och på återseende!

Leonard Cohens skiva "New Skin for the Old Ceremony" (vad syftar titeln på egentligen, nån som har nån koll? Det låter ju som omskärelsen...) är sjukt bra. Det känns verkligen att han börjar använda rösten på ett annat sätt än i de tre första skivorna. Och de skall ändå räknas som hans bästa. Men den här är fan inte sämre egentligen. Musikaliskt gillar jag ju den här mer. Det ska jag säga. Mer fantasi. Låtarna låter väldigt bra.

Nåja. Det var en liten bortglömd skivkoll bara. Vad jag egentligen tänkte skriva var att det här nog var sista blogginlägget från min sida på ett tag, obestämt hur lång tid. Vill det sig illa så blir det inte förrän om tre-fem veckor. Enligt Bredbandsbolaget. Men troligen före det. Jag är ju lite internetberoende så man kan ju inte bara "go cold turkey" hur som helst. Det blir nog snarare. Grejen är ju att jag flyttar i helgen och kopplar ur datorer och sånt då. Sen återkommer inte bredbandet till den nya lägenheten förrän som Bredbandsbolaget lite halvklurigt uttryckte sig. Så det nästa inlägget hur det än blir, så är jag inte längre kvar i Dödens centrum. Jag har då bosatt mig i Kristinehamn. Det ska bli spännande. Hav tålamod kära läsare! Kram.

SvD får respekt.

Noterar att SvD har uppmärksammat "Blonde on Blonde" på 40-årsdagen av dess utgivande. Det var fint. En riktig artikel hade man lyckats skrapa ihop också. Än mer imponerande. Världens bästa skiva genom alla tider förtjänar faktiskt lite uppmärksamhet.

radio

"Man måste gilla läget" hotsjunger Tomas Ledin. Det måste man inte alls det. Det är bara att koppla bort den kommersiella radion, snapp, så slipper man skiten. Tomas Ledin har verkligen allt annat än min respekt. I över tjugo år har han lurat små barn till sitt pepparkakshus med sin sötsliskiga och lättsmälta pedofilpop. Är det inte dags att föräldrarna gör något åt saken?! Ska ingen tänka på barnen! "Won't anyone think of the CHILDREN!?" för att citera Maude Flanders. Nä men allvarligt... borde vi inte samla ihop ett gäng med folk med högaflar och facklor och ge oss upp till herr Ledins slott? Någon gång får det fan vara stopp på den här likformningen. Föräldrar, resen eder! Era barn blir intelligensbefriade zombies! Ja... eller så kan vi stänga av radion.

Färjestad ja.

Jag glömde nästan... Färjestad vann ju. Det var skoj. Det är fest i Karlstad ikväll. Men där är jag tyvärr inte som förra gången. För övrigt noterar jag att Christian Söderström i Färjestad har fattat Allt!

Dagens musik på mp3:n

Totta Näslund i en märkvärdigt bra Dylantolkning på Wiehes halvspretigt översatta "Längesen" som jag tidigare nämnt här på bloggen. Dylanlåten är givetvis "Things have Changed". Det Wiehe missar i sina översättningar (den otroligt klumpiga missen i strofen som i originalet går: "feel like falling in love with the first woman I meet, putting her in a wheelbarrow, wheeling her down the street" vilken översatts med den totalt humorbefriade "sätta henne i kärran och bara ta henne med" är ett tydligt talande exempel) så briljerar Näslund med den exakt rätta livströttheten (inte konstigt när han låg för döden) som återspeglar Dylans text perfekt. Är det förresten någon låt som ska noteras i historieböckerna när Dylanhistorien skrivs om om en tjugo år så kommer "Things have Changed" att räknas som ett av Dylans sena mästerverk.

vilken är världens bästa låt?

Jag vet. Såna här historier slutar ofta i gräl och bråk och om saker vill riktigt illa så kommer lilla kniven fram och så har vi otrevligheter på riktigt hög nivå. Nåja. Nästan iaf. VH1 hade haft nån omröstning där folk fick rösta fram världens bästa låt och u2 vann med "One". Kommer fan inte på hur den går och kan inte slå på den och lyssna för älsklingen ligger och sover. Suck. Hur som helst. VH1 är ju 80-talsfixerat skit, så dem ska vi kanske inte ägna så stor uppmärksamhet. Jag kan notera att Bob Dylan inte fanns med på top-5 och det betyder att de som röstat har röstat ut sig själva ganska effektivt. Men vilken är världens bästa låt? Rolling Stone hade "Like a Rolling Stone" på första plats och det är väl ett mer sunt val. Men vad sjutton placerar sig däruppe om vi ska fram till en objektiv sanning? Svårt. Jag tror att JAG måste skapa en slags lista så vi får en lite sannare bild av världen som den är. Stay tuned.

babbel

Det börjar kännas nu. Flyttandet. Bo i en kartong är det värsta jag vet. Folk i min närhet tjatar om att jag ska packa, och jag packar och bor i kartong. Jäkla tjatmänniskor. Usch. Tattar-liv, för att citera Per Ledin. Det är inget önskvärt för mig. Nog för att jag har all respekt för resandefolket. Dylan gjorde ju en zigenarskiva som hör till det bästa han gjort. Så det så. Men hela den där känslan: det känns inte som mig. Jag är en vanemänniska och förändringar är per definition dåliga.

Jag skriver om Dylans skivor. Fem långa inlägg, långa utläggningar, så här långt. Folk kommenterar dåligt. Kasst. Men jag är rätt övertygad om att folk läser. Jag har self-promotat rätt så skamlöst på sista tiden. Antagligen får man se det som smicker i att ingen har något att säga emot iom att jag har rätt. Och snart ska jag ge mig på en gammal favorit: Street-Legal...

Söndagkväll utan söndagsångest. Det är en bra söndagkväll det! Ledig måndag är den bästa sortens måndag. Jag har varit bortrest och kört bil Sverige kors och tvärs. Det var trevligt. Bilen höll. Umgicks trevligt. För övrigt: Moderna tider - Eldkvarn. Snooker på TV. Färjestad en seger från SM-guld.

Några ord om Winnerbäck

För det första: Jag gillar Winnerbäck. Jag har enorm respekt för Winnerbäck som artist och jag vill på inget sätt rubba någons självbild genom att skriva något jag funderat på. Tack. Jag satt och funderade på en recension av Markus Larsson angående Lars Winnerbäck. Larsson påstod att Winnerbäck är bra men aldrig blir stor. Jag tror jag är, till min egen förvåning, böjd att hålla med Herr Larsson i det omdömet. Det är något i Winnerbäcks poesisträvanden som faller kort.

Larsson har självklart rätt av fel orsaker, vilket också skall tillstås. Han nämner att Winnerbäck inte gjort något stort verk i likhet med sina idoler: där namedroppar han bland annat Hurricane av Dylan, och vad man än kan säga om Hurricane så är det ju inte Dylans mest poetiska verk. Den är ju välskriven av en annan orsak, men den typen av låtskrivande tycker jag Winnerbäck bemästrar utmärkt. Det är snarare när han ger sig på sina eviga försök att fånga de där riktigt stora stunderna, de där riktigt överpoetiska raderna- de raderna som får alla tonårstjejer med taskig självkänsla att känna igen sig - som jag tappar förtroendet för Winnerbäck. Grundpoängen är att han blir en populist. Han fjärmar sig det äkta i strävan efter en perfekt poetisk bild.

Album efter album. Överallt finns de där STORA försöken där. Visst har han blivit betydligt skickligare och mindre klichéartad på sista albumen, men de är där. "Mareld" är en typisk låt från senaste albumen, där Winnerbäck desperat försöker hitta en infallsvinkel, en lite sådär halvsvår grej som strävar till att få oss att tappa hakan men som inte direkt lyckas. (inte alls i mitt poesiöga). Samma gäller "Söndermarken": blotta ordet "Söndermarken" tyder på någon som har alltför stora planer med sitt uppväxtepos. Det stora är redan skrivet. Hittar man inte en egen stil så gör man egentligen inget nytt. Winnerbäck kan bara kopiera och stoppa in nya egna ord. De egna orden stoppas skickligt in, men titeln är som vanligt en överpoetisk metafor.

Det är inte enda stället Winnerbäck går vilse på det, som jag ser det, bästa albumet av honom. I Timglas tappar han fullständigt det språkliga greppet och slänger sig med "ett smartare drag, en lösning" som synes talspråkat mitt i en lång radda poetiska klichébilder. Visst får man stapla klichéer, och definitivt till så skön musik Winnerbäck kan skapa, men man kan inte hålla på och bryta mönstret mitt i, för det bara förstör ögat likaväl som örat hos en skarpsynt och skarpörad lyssnare.

Nåja, jag ville egentligen inte såga Winnerbäck, som sagt han är en av mina favoritartister att lyssna på. Sjukt bra med melodier, om inte annat. Lyssnar man bara och tänker inte på språket så klarar man sig fint. Inte ens sagt att han skriver dåligt, han är skicklig på att hitta poänger som känns som ens egna. Inte undra på att han har en stor massa kvinnliga beundrare. (ha).

Noteringar

Såg häromdan i måndagens aftonbladet en artikel om Tysklands nya kansler Angela Merkel som fått fart på den tyska exporten. Hela upplägget var av typen "Nu går Tyskland framåt igen". Det roligaste var bilden där Merkel står och håller handen i en bekant pose. Men hela artikeln och bilden måste ses i ett sammanhang. Man får väldiga 1933-vibbar. Merkeltyskland härnäst månne? Kolla upp den! Skulle gärna posta en länk på den briljanta (eller galna) artikeln men jag hittar den inte på aftonbladets web.

För övrigt noterar jag att Sveriges bidrag till Schlagerfinalen fått det märkliga namnet Invinceble (Oövervinnerlig). Hur sjutton blev Evighet till Oövervinnerlig? Är tanken att Europa ska tycka att "Oj, det var en osvensk inställning" och därmed belöna oss? Hmm. Carola befinner sig i en gråzon mellan hybris och Kristi Brud-föreställningar i den psykologiska sjukdomsskalan. Hoppas Europa insett att den musikstilen dog ut någon gång på förra årtusendet och förpassar henne till historiens skräphög, där hon äntligen får göra sällskap med sin sjuka människosyn.

Nytt på Dylansidan!

Har nu precis publicerat senaste skivanalysen på Dylanbloggen! Skivan som behandlas är John Wesley Harding från 1967. Välkomna att läsa för sjutton! : )

ny bil + håkanhyllningar

Det slog mig att jag inte nämnt på bloggen att jag köpt en ny bil! Förra helgen, faktiskt. En Peugeot. För alla intresserade. För det är ni väl? Årsmodell 1991. Har tyvärr ingen bild, annars skulle jag sätta ut den. Nu kan jag pendla till jobbet när jag flyttar i månadsskiftet.

Sitter för övrigt och lyssnar på H. Hellströms fina "Det är så jag säger det", den låten är nog min favorit på hela den utmärkta skivan. Sättet som Hellström balanserandes på vansinnets rand, ömsom bräckligt ömsom ylande ömsom falsksjungande får fram raderna är nog fan det häftigaste i sånginsatsväg som jag hört någon svensk artist göra. LOL. Man vet i förväg inte alls hur han ska få ihop nästa rad - och det mina vänner - det är intressant. Påminner väl inte så lite om Dylan i sin frasering som kan se ut nästan hur som helst - det finns helt enkelt inte några regler som man inte kan bryta mot. Det är fan stort. Triviala rader som "Du är det finaste jag vet, när allt annat är falskt och fel" förvandlas till mästerstycken i rätt mun. Och ljudbilden, jag tror det är den som får mig att smälta, den känns som den är överallt och allt hänger ihop i ett fint Håkan Hellström-universum. Varför skaffade jag mig inte den här skivan tidigare?

Totta och Wiehes Dylanalbum

Jag har suttit och lyssnat på Totta Näslunds och Mikael Wiehes Dylanalbum nu den senaste veckan. Jag har gett mycket cred till Totta, för han är ju en otrolig bluessångare, men jag har inte gett så mycket till Mikael Wiehe. Det är dags nu. Jag tycker Wiehe har gjort ett förbannat bra jobb med översättningarna. Har svårt att se hur det skulle försvenskas bättre. Han har ett fint öra för det där Wiehe, något jag tidigare misstänkt inte var fallet, dömt på översättningen på Desolation Row (De ensligas allé). Men här har han koll på grejerna tycker jag.

För övrigt så är ju hela skivan en mycked lyckad sak. Totta står på dödens rand och framförallt låten Längesen (Things have changed) har fastnat på trumhinnan. Det är en fantastisk version. Totta låter som Dylan nästan. Lika livstrött. Samma sak med Inte natt än (Not dark yet).

Wiehe står också för några fina sånginsatser: Den blindes pojk (Minstrel boy) har aldrig låtit bättre, och Ni som tjänar på krig (Masters of War) känns märkligt pigg.

Det är också en stor upprättelse för Dylan post-1966, då låtvalen placerar sig där i väldigt stor utsträckning. Bara två låtar är före 1966. Det känns mycket bra, då majoriteten i det här landet tycks tro att Bob Dylan slutade producera musik efter sin motorcykelolycka 1966. Så får vi slut på de där dumheterna en gång för alla. Till och med min gamla kompis Juha trodde att Dylan var död. Helt otroligt alltså.

hmm.. falsk marknadsföring...

jag vet inte hur det är med min nya bootleg alls förresten. Somliga låtar kanske verkligen är därifrån, men Maggies farm är det inte. Jag har inget minne av en så lång presentation innan Dylan med kamrater började spela. Nu förlorar jag tron på allt som är sant och heligt. Det är svårt med minnesbilder. Jag hade ett munspelssolo på If dogs run free i mitt minne som verkligen var nåt extra, men på bootlegen så kändes det rätt fattigt. Jag vet inte om det verkligen var spelningen i karlstad eller om det bara är atmosfären som gör att en man uppfattar saker på olika vis. Och Watchtowern kändes långt ifrån lika mäktig på bootleggen som den kändes i verkligheten. Samma version? Får man någonsin veta? Tufft att vara människa.

WOW!! Nostalgi!

Hittade äntligen en som har, inte hela, men delar av Dylankonserten i Karlstad i höstas! Lyssnar precis på Watching the River flow och som jag mindes det lät det jävligt bra!!! Woohoo! Fredagen är definitivt räddad!

Filmfredag + dagens musik

Jag såg precis klart Cube Zero som alltså är den tredje filmen i serien om människor som placeras i en kub med massa grymma fällor. Och de får försöka lista ut att ta sig ut ur kuben. Alltså jag fattar ibland inte hur jag resonerar... jag tyckte ju inte ens tvåan var bra, så vad hade jag förväntat mig? Egentligen tror jag det handlar om att jag vill se om första filmen utan att veta hur det ska gå. Fast jag vet ju hur det ska gå. Här hade de placerat ut en sidohandling som utspelade sig i kontrollrummet för kuben. Det funkade inte annat än som sömnpiller. Dumma mig. Trea av tio på sin höjd! : (

Desto gladare blev jag när jag slog på Velvet Underground and Nico. Utser härmed "Venus in furs" till dagens låt. Sjukt bra. Vad sjutton är det för instrument de misshandlar så roligt? Resultatet är hur man än vrider och vänder på det bländande. Överlag låter gamla Velvet-skivan väldigt Dylan-inspirerad, om man säger Dylan i mitten av sextiotalet. Samma typ av experimentlusta anas här.

lite blandade intryck

Här sitter jag och lyssnar på Springsteens "The Rising" som visar sig passa förvånansvärt fint. Lättlyssnat album. Jag vet inte om jag är övertygad om att det är bra. Svårt att få någon sån koppling vid första lyssningar, men lättlyssnat är det. Melodiöst och fint. Lite samma känsla som jag fick av The River. Jag börjar väl haja varför folk är så för Springsteen, kanske.
*
Jag har kännt att jag varit lite för snäll på sista tiden. Jag har inte skrivit ett elakt ord i bloggen, inte sågat någonting... Det kändes skönt idag när det ringde en person idag som undrade vad jag hade för priser på smörgåstårtor, så jag lite sarkastiskt kunde undra: "Vart tror du egentligen att du har kommit nånstans?". (hela grejen med den felringningen är att folk alltid ringer fel när de ska till konsum, av någon anledning som jag inte begriper ringer de mig istället.)
*
Förkyld och irritabel. Så skulle man väl kunna beskriva mig i ett nötskal just nu. Jag har en blåsa i munnen som är så stor att den har en egen mandatplats i riksdagen.
*
Skellefteå och Malmö gick upp i Elitserien! Jag unnar Skellefteå det. De har kämpat många fina år. Det måste vara unikt att båda lagen som går ner i kvalserien från Elitserien åker ur. Nu ser vi fram emot semifinal 7. Håller på Färjestad... och Frölunda.
*
My name is Earl är sjukt kul i vissa stunder. Jag älskar verkligen att man slipper höra pålagda studiopubliksskratt (som egentligen inte är studiopublik utan bara skratt-på-burk i de värsta syndarserierna). Det finns scener som är sjukt kul, som när Earls bror Randy klipper Earls tånaglar när han ligger och sover. Hur kommer man på nåt sånt? Sen är det faktiskt en tänkvärd och filosofisk serie också. Bra inköp av trean.
*
Chefen som jag nämnde i nåt blogginlägg för en vecka sen eller så - han som jag inte trodde skulle bli långvarig för att han verkade vara mer för ett modernt ledarskap - han ska sluta nu. Haha. Jag och Saida. Det är vi som ser.

Totta

Ska bara säga några ord om Sveriges bästa bluessångare; Totta Näslund. Ingen i Sverige kan ta sig an en Dylanlåt som "Längesen" ("Things have Changed") och få det att låta mer trovärdigare och äkta än Totta Näslund. Creds också till Mikael Wiehe för den hyfsat bokstavstrogna översättningen. Totta, Totta... Varför dör alla de geniala för tidigt? Han fattas oss.

Håkan Hellström äger.

Jag är faktiskt förälskad i Håkan Hellströms "Det är så jag säger det". Fan vilken bra skiva alltså... Jag var skeptisk till en början innan jag började lyssna på H.H igen. Jag gillade ju "Känn ingen sorg för mig Göteborg", riktigt mycket också. Det var en skiva jag köpte till min syster på någon födelsedag för några år sedan. Passade på att lyssna på den innan jag skulle ge bort den. Sen blev det mer och mer. Men när det blev dags att ge bort skivan var det separationsångest, så bra tyckte jag om det.

Av någon anledning lät jag Håkan ligga i en malpåse i många år efter det, men några låtar från de senare skivorna drog in mig och nu är jag i hyllningskören. Jag har nu fastnat för denna (andra?) skiva av honom. Varenda låt är ju en pärla! "Mississippi kan vänta", "Aprilhimlen", "Här kommer lyckan", sköna "Mitt gullbergs kaj", "Förhoppningar och regnbågar.... Ja till och med "Den fulaste flickan i världen" som Håkan skamlöst snott från en obskyr Dylanlåt från Down in the Groove låter bra. Sveriges främste just nu...? Ja, jag vete tusan om han inte på originalitet passerar Winnerbäck i min bok...

Happiness

Såg en riktigt bra, om än bizarr och smått sjuk, film nyss. Happiness hette den. Om alla människors inre trasighet, sjuka böjelser, ensamhet och livets långa leda. Det skulle kunna ha varit ganska deprimerande i sitt frosseri på allt hemskt här i samhället, hur människor förvandlas till monster och sitter med en påmålad fasad inför det korrekta, men jag tycker aldrig den blev klyshig. Till skillnad mot Hollywood-film så kännetecknades den snarare av ett utsökt skrivet manus, där det enda som blev förutsägbart var dess vridna och sjuka händelseförvecklingar. Skådespelarinsatserna var överlag mycket bra. Rekommenderas alla som har mage att se lmänniskans äckliga trasiga sidor, och ändå kunna ta dem med en smula humor!