ouch... mitt huvud stannar inte.

Dylanologi är en smittsamt rolig plåga. Men man kan bli allvarligt sjuk i huvudet av det när man börjar se bevis på referenser till Uppenbarelseboken här och berättelsen om "Rapunzel" av Bröderna Grimm där, och sedan börja få för sig att det finns ett budskap om en annan värld som verkligen ska komma en dag... Jag är halvvägs till sinnessjukhuset nu.

Dagens låt:

Ja det får bli Håkan Hellströms "Hurricane Gilbert". Jag begriper inte den här låten, men jag är märkligt attraherad av den. Ta bara raden "Och hur i hela världen skulle nån kunna sätta kedjor på en Hurricane?" Helt makalöst. På pappret funkar inte den raden ens grammatiskt. Blandandet av svenska och engelska borde störa mig som fan. Men Håkan kommer undan med det. Hela fenomenet Håkan Hellström är märkligt för mig. Det borde vara omöjligt för mig att gilla det, för han knycker ju rader som en riktig långfingrad en, men han får ihop slutresultat förvånansvärt vitalt och bra.

oj! vad fel man har ibland!

läste angående Simpsons nu att det är sjuttonde säsongen som pågår! Jisses! Det var mer än jag trodde... Vilket mästerverk... Värdigt att jämföras med vad som helst.

Simpsons! Angående Tv-serier...

Kom på angående jag nämnde att Lost var den bästa tv-serie som dykt upp de senaste tio åren: då menade jag självklart dramaserier. När det kommer till komedi finns det ingen serie som varit så banbrytande och hysteriskt komisk som Simpsons varit under, ja vad många säsonger blir det nu? 10-12? Det här är en färdig sanning som jag inte vill ha någon diskussion på. SÅ genomtänkta manus, så fantasifulla vändningar och så mycket referenser till popkultur, historia, etc. SImpsons är helt enkelt bäst.

Här är en topp-3 lista på roligaste figurerna:

1. Homer Simpson: seriens drivkraft. Har sagt några kommentarer som jag ska gräva fram någon dag som är så hysteriskt roliga att man ligger på golvet och rullar sig av skratt.
2. C. Montgomery Burns: kärnkraftverkets onda ägare, en miljardär och eremit, hur mycket som helst av Howard Hughes-referenser när det gäller honom. Ondska är bra roligt, alltså...
3. Ralph Wiggum: Dyker bara upp ibland men tar helt över showen med sina hysteriska one-liners. Ralphie är sååå korkad att han får Homer att verka bright.

Neil Young: mera ris och ros.

Såg på program igår där Neil Young satt och hastade igenom sina skivor: den här är bra, den här är bra, den här är bra, den här är missförstådd... Snälla Neil? Har du verkligen ingen skiva som du är missnöjd med? Du borde kunna komma på ett dussin om du tänker igenom saken. Saknade lite mer substans för att jag ska tycka att det var ett speciellt bra program. Vad var det som var tanken bakom "Harvest" t.ex? Programledaren tycktes oförmögen att få Young utveckla saker och ting. Ganska anonymt.

Tycker för övrigt att Young tagit sin Dylan-fantasi att vara den drivande konstnären väl långt. Han pratade bland annat om en skiva som han släppte bara i 6000 exemplar, bara för att visa att han hade kontrollen. Det känns ganska Dylanskt... att försöka ha någon slags konstnärlig integritet. Men det betyder att man måste ha något att säga med sin konst också. När det kommer till kritan är Young bara en imitatör, ingen självständig kreatör. Nu märker jag att jag blir väl hård igen. Egentligen hade jag bara velat säga att jag finner "When God made me" på sista skivan "Prairie Wind" helt enkelt suverän i sin sakrala enkelhet. Den kan jag sitta och lyssna på i en timme i sträck utan att någonsin tröttna.

Leonard Cohen: en man att älska

Bortsett från Dylan är nog Cohen den artist jag kan säga mig uppskatta mest. Naturligtvis är det delvis på grund av det faktum att Cohen är en poet i grunden. Redan innan han slog sig in i skivbranschen, inspirerad av Dylan (om det var "Hard rain" eller "It's allright Ma" kommer jag i stunden inte ihåg, men så var det iaf), så hade Cohen givit ut poesiböcker. Hans debutalbum är en lågmäld skiva som växer på en. Det är ganska sparsmakat melodiöst. "Songs of Leonard Cohen" heter den. Sedan följer några ytterligare album lite sparsmakade låtar. Mästerverket "Songs of Love and Hate" måste nämnas i det andetaget. Cohen släpper skivor med ganska ojämna och stora mellanrum. Och har förfärligt fantasilösa skivtitlar. Och hittills måste jag säga att oavsett årtionde har jag hittat något att älska på alla album jag hört av karln. Kanske är det den där rösten? Jag vet inte. Nej, det är nog att han lämnar en i eftertanke med sina kloka textrader. Dagens låt: "By the river dark" från "Ten new songs".

Angående en fellänk

Nu är länken i förra inlägget fixad.

sjuka människor

jag är upprörd. Läste precis något så idiotiskt så att jag nästan har lust att åka ner till trelleborg och snacka lite vett i somliga människor. Trodde att Kina var det land som hade konstig policy angående graviditeter och barnafödande, men det visar sig att Sverige är snäppet värre. Hoppas drevet kommer efter dem nu. Se dem svettas och plågas vore inte helt fel. Jag blir illamående och vill spy på de fördomsfulla galningarna.

blandade tankar

Så är det ännu en gång natt. Jag sitter och funderar över lite olika saker. Dylan givetvis, som alltid. Dikter, också, så som alltid. Har haft lite dålig inspiration att lägga in inlägg här på bloggen sista tiden, bortsett från de som går till filialer. Jag tror jag ska skriva en till skivsammanfattning; även om jag tror den första blev lite väl lång för att jag ska orka skriva ungefär lika mycket om andra mindre inspirerande skivor.

Jag glömde spela in Prison Break igår. Det sög ju. Nu får jag försöka spela in både Lost och reprisen av Prison Break imorgon. Jäklar vad härligt att Lost är tillbaka. Prison Break i all ära, men Lost är ju den bästa tv-serien som gått på tv sedan Twin Peaks dominerade i början av 90-talet med sin sköna David Lynch-mystik. Vart har Lynch tagit vägen förresten? Har inte hört ett ord om karln sen "Mullholland Drive" som jag fullkomligt älskade.

Jag har för övrigt kommit fram till att Mp3-spelaren är en bra uppfinning! Jag har mycket glädje av min, även om det blir korta stunder jag får användning av den. Har nu t.ex. kunnat lyssna mig igenom album som jag annars inte skulle leta fram på datorn. När jag var i Karlstad på lite trevlig biljard+öl i helgen så hade jag med min mp3-spelare full med musik, gärna album, för album är något mer än enskilda låtar. Låt er aldrig reduceras till att bara lyssna på enstaka låtar, folk. Album är, eller kan iaf vara, konstverk. Det är därför jag tänkt behandla Dylans album. För att ta fram essänsen i dem, visa upp konsten. Har upptäckt Eva Dahlgren än mer genom hennes "En blekt blondins hjärta" och fått upp ögonen för Leonard Cohens "Ten new songs". Även gett Lars Demian en chans som han tog till hälften. Men han är lite ... nja.

Om Bob i Dylanbloggen.

Jag vill härmed att alla vänder blickarna till min Dylan-blogg. Där har jag nu slutfört mitt projekt på "Blood on the Tracks". Det är aningen långt. Haha. Sa jag aningen? Det är sju A4(!), men gillar man Dylan kanske man tycker det kan vara trevligt att läsa. Mycket nöje, gott folk.

Zidane

Zinedine Zidane, aka Zizou, har meddelat att han slutar efter VM i sommar. Fotbollen kommer att bli fattigare. Det är en underdrift. Fotbollen kommer att sluta existera. Den går i konkurs. Zidane är en i raden på genier som fått mig intresserade av att följa olika idrotter. Zidane höjde fotbollens estetik någonstans där den aldrig funnits och där det är svårt att se den igen. Inte fan kommer jag sitta och följa nåt futtigt svenskt lag i ett slutspel iaf. Så jävla dum kan man ju inte vara.

Två ögonblick som vi kommer minnas Zidane för: VM-finalen 1998 när Zidane gjorde två nickmål på hörnor och avgjorde på egen hand mot Brasilien. Han hade varit avstängd för en ful stämpling innan, men när det väl gällde fanns han på rätt plats för sitt land. Aldrig hade Frankrike varit längre ifrån de kravaller och brända bilar än det var då. Då var FRankrike ETT med sina invandrare.

Första gruppspelsmatchen i EM 2004. En nyckelmatch: Zidanes Frankrike spelar mot England. Frankrike ligger under. Matchen närmar sig slutet. Det är bara knappt tio minuter kvar. Snart knappt fem. Frankrike får frispark. Zidane kliver fram. Han sätter den i krysset bortom alla. Två minuter senare. Frankrike fortfarande bakom. Plötsligt i ett anfall får Frankrike straff. Det är en minut kvar. Zidane kliver fram. Pressen är enorm. Hela nationen står och faller med honom. Ingen människa kan stå emot det. Han spyr. Han ställer sig och spyr rakt upp och ned där vid straffpunkten. Sedan sätter han bollen nästan klistrad vid vänstra stolproten... En sån som vanliga fotbollsspelare kanske sätter en gång på tio.. Det är en självdisciplin som jag bara gråter när jag tänker på.

Men matchen jag framförallt kommer att minnas är väl den i EM-slutspelet 2002. Semifinal mot Portugal. Det är en match där Zidane inte gör några mål, inga avgörande framspelningar eller nåt matchavgörande. Men han är GUD i den här matchen. Bortsett från de andra 21 fotnbollsspelarna på plan finns det nåt annat där. Det är uppenbart. För en spelare har inga mänskliga och jordiska begränsningar för sina bollkontakter. Den spelaren är Zidane. Han tar bl.a ned en långboll med nacken, vänder i luften, snurrar i samma rörelse upp sin försvarare och sätter mot mål. Det kan aldrig ha hänt. Det måste vara trickfilmat. Nej. Tydligen var det live.

Zidane kommer alltid att kommas ihåg bland de stora konstnärerna: Michelangelo, Da Vinci, Beethoven, Dylan...

Vive la France.

Isis med mera

Bob Dylans låt från albumet "Desire" har gäckat mig de senaste dagarna. Det är liveversionerna på olika bootlegs som gäckar. Inte originalet. Det är bilderna av Dylan, med vitmålat ansikte, som står och gör någon slags korslagda knutna händer i utförandet. Det är så häftigt, rått och galet att jag vill vara född tidigare för att få se dem live. Spola tillbaka världen 30 år, gud. Så är vi kvitt.

För övrigt fortsätter Markus Larsson på Aftonbladet att bete sig som en idiot. Om nån ser honom, ge han en bitch-slap från mig.

Bloggen förbättras!

Inrättar härmed min tredje avdelning till bloggen! Jag har ju redan en diktavdelning som jag inte har en aning om folk besöker den eller inte, för det är väldigt lite kommentarer där. Men nu vill jag snart inviga min andra filial. Den kommer handla om Bob Dylan. Och heter följaktligen Dylanavdelningen För närvarande är den ganska tom, men jag sitter och skriver för fullt. Det är tänkt som en albumsida, där jag ska kunna analysera och tycka till om Bob Dylans skivor. Det är väl en fin tanke? Det betyder inte att ni som läser vanliga bloggen slipper Dylan-tjatet. Det är en så stor del av mitt liv så det innefattar såväl diktbloggen (i inspiration), vardagsbloggen (i dagliga upptäckter av låtar och så) samt Dylanbloggen( skivorna). Bra va? Haha.

Nåja. Grejen med min blogg, vardagsbloggen är ju att jag ska tycka till om saker. Provocera folk så de blir arga och skickar hotmejl. Hittils har jag inte lyckats så jäkla bra egentligen. Men jag ska fortsätta tycka till om saker. Film, samhälle, företeelser, politik, tv, sport, musik, religion. Försöker gärna hålla det på den nivån. Jag vill inte börja blanda in mitt liv allt för mycket, för jag vill hålla det rätt så allmänt. Personligt men inte privat. Privat bloggande får vouyerister ägna sig åt. Jag håller mitt privatliv rätt så mycket utanför det här.

Diktbloggen ska ju vara där jag har mina dikter, vilka jag skriver någorlunda flitigt. Och jag tycker att jag utvecklats tack vare Dylan som sagt.

Dylanbloggen skall behandla Dylans skivor. Det är min ursprungliga tanke iaf. Jag vill bearbeta skivorna som enheter där jag ska se till helheten och delarna. Jag behöver såna konstruktiva och kreativa utmaningar som motvikt till det arbetet jag har. Jag sitter precis och skriver på min inledande del i det hela. Det blir ingen kronologisk ordning här, snarare den ordningen jag får lust att behandla dem i. Jag har börjat med "Blood on the Tracks", Dylans kanske populäraste skiva. Det här blir ganska mastiga poster. Hittills skrivit cirka 4 A-4. Det lär bli någon sida till. Så jag räknar med att ha den posten klar för tryck runt helgen. Var god och titta in och ge nu för guds skull kommentarer!

Tack för er kärlek, mitt folk.

Angående födelsedag.

Jag insåg idag att jag inte alls fyller år på torsdag som jag tidigare nämnt, utan på fredag. Hjälp, vilken koll jag har på födelsedagar. Jag vet inte ens när jag själv fyller år...

Ny dikt!

ny dikt! Läs för sjutton! Den är bra!

Födelsedagen kom tidigt!

Ja, födelsedagspresenten iallafall! Fick idag två födelsedagspresenter av mig själv. Posten hade bara lämnat dem i en kasse hängande på mitt dörrhandtag när jag kom från jobbet. Vilka jävla puckon. Samma sak en annan gång. Då hade jag beställt internetsprit och väntade på varorna dag ut och dag in. Sen en fredagkväll när jag stegade hemmåt stod de utanför dörren. Alltså varorna. Inte posttjänstemännen. Ändå hade jag uppgett telefonnummer att ringa om de skulle vara så att jag inte var hemma när de kom. För fan, folk kan ju sno grejerna om man lämnar de så där! Vad är det för policy? För uppenbarligen är det postens nya policy: är det så att vi inte får någon underskrift på saker och ting eller kan leverera varorna direkt till dig så skiter vi i det. Då bara lämpar vi av dem nånstans. Uselt!

Jo, födelsedagspresenterna ja! Hade beställt två böcker: Anthony Varesis "The Bob Dylan Albums" samt Oliver Tragers "Keys to the Rain: The definitive Bob Dylan Encyclopedia. Där Tragers bok verkligen gör gällande det den tar sig för i att vara en encyklopedi till låtar, album, projekt, människor som verkat i Dylans närhet och är ett imponerande verk på ca ca 700 sidor är Varesis bok åtminstone vid en inledningsblick lite av en besvikelse. Jag hade själv kunnat klottra ihop dylikt med lite research. Inte mycket som är främmande för mig här och jag irriterar mig redan på några omdömen. Böckerna är annars lite för lika för att det skulle blivit en fulländat köp. Men Trager ger sig iaf in på analyser och försöker tolka av de teman som låtar eller album för fram på ett bätte sätt tycker jag. Helst skulle man behöva skriva allt själv ändå känns det. Så att det skulle bli helt rätt åsiktsmässigt. Funderar på att utveckla den tanken. Ju mer insatt man blir desto bättre klarar man sig. Har man dessutom sysslat med litteraturanalys av olika slag så kan man klara sig en bit iaf.

presidentval och fotboll

Mitt hjärta finns i Finland, mina rötter är finska även om jag är född i Sverige och har svenskt medborgarskap. Idag hålls presidentval i Finland. På många sätt tycker jag mycket bättre om Finland än Sverige. Detta är ett tydligt sådant exempel. Här sitter vi och ruttnar med vårt gamla förtryckande kungahus. Som cementerar ojämlikhetens idé. Är det verkligen något att sträva efter? Finland har fattat det där iaf. Jag hoppas Tarja Halonen vinner, vilket det verkar rätt klart att hon gör. Men å andra sidan. Går de borgerliga krafterna ihop kan det bli rätt jämnt. Men jag tror hon tar det. Hon är bra.

Jag såg Real Madrid mot Sevilla på tv4+ här nyss och satt och blev alldeles knäsvag. Haha. Zidane var på strålande spelhumör och gjorde tre mål! Zidane är fotbollens essäns. En konstnär inom något som normalt är rätt tråkigt. Hatar man fotboll ska man se på fotboll med en Zidane i form. Då plötsligt förstår man hela tokeriet. Han är en balettdansös med bollen. Snabbare än sin egen skugga. En konstnär. Ja, precis det.

Angående diktbloggen

Diktbloggen har fått ännu sämre uppmärksamhet än denna blogg (hur det är möjligt att få SÄMRE än noll uppmärksamhet är ett mysterium för mig också) så då passar jag på att göra lite reklam för den. Tror det kan vara så illa att folk inte har fattat att den finns helt enkelt.

Här är addressen igen. Nyligen uppdaterat med ny dikt.

arg ung man?

Hjälp. Jag fyller 28 om exakt en vecka. När går gränsen mellan att vara en arg ung man och en grinig gammal gubbe egentligen? Vetenskapligt menar jag.

Neil Young

Jag är en märklig person. Mycket av den musik jag lyssnar på gillar jag inte. Alltså: många av de artister jag försöker lyssna på, har jag oerhört svårt för. Men jag lyssnar och lyssnar för att försöka förstå vad andra ser storheten i. Ofta kommer jag fram till att allt bara är bullshit. Men ibland ibland kan även jag ta fel. Här är ett fall när jag har rätt och alla andra har fel. Så fuck off people! Jag är lite arg idag.

Neil Young är en artist jag har väldigt blandade känslor för. Många artister har jag rätt blandade känslor för, har jag insett. Det är bara Bob som har min fulla och hela respekt. Neil Youngs "Harvest" är ju enligt mig en av alla tiders bästa album, men när det gäller att plocka fram en till Neil Young skiva jag verkligen verkligen gillar är det desto svårare. "On the Beach" är ett tydligt exempel. Jag orkar inte lyssna igenom fanskapet ens. Det är så fruktansvärt tråkigt. Och "On the Beach" är ett firat album. Ett av Neil Youngs bästa, om man ska förstå den samlade kritikerkåren.

Jag läste till och med på internet nånstans där nån satt och föredrog "Ambulance Blues" framför Dylans "Desolation Row". När jag läser sånt blir jag så satt ur spel att jag inte ens förstår vad jag läser. Hur i hela helvetet fungerar en sådan människa. Jag kan inte se den människan kunna sköta ens den enklaste vardaguppgift med sin uppenbara brist på intelligens. Kan en sådan kretin ens föda sig själv, om vi ska parafrasera ännu mer Dylan? Jag undrar jag. Jag har försökt lyssna på "Ambulance Blues" flera gånger och tappat orken, lusten, ja allt ungefär vid stycket när Neil Young sjunger nåt om "Pissing in the wind". Känns som hela skivan är "pissing in the wind." "On the beach" får stanna på stranden vintern ut. Här spelas den inte mer iaf.

The Groome's still waiting at the Altar

Sitter och lyssnar på en bootleg med Bob Dylan från 1980. Det är strålande. Farewell Bloomfield heter den och är den sista koncert som Micheal Bloomfield, den strålande gitarristen som var med på Like a Rolling Stone, gjorde med Bob Dylan innan han gick bort i en överdos bara några månader senare. Bloomfield medverkar på några låtar på albumet och höjer upplevelsen ett snäpp. Men Dylan är rätt taggad också. Gör helt ny text till klassikern Simple twist of Fate, kör Like a Rolling Stone, Just like a Woman och andra klassiker, blandat med sina, för åren traditionella kristna låtar. Det här var början till "sekulariseringen av Dylan" om man vill.

Höjdpunkten kommer i "The Groome's still waiting at the altar", en låt från den mycket ojämna skivan "Shot of Love". En absolut favorit hos mig. Och här i en mästerlig tappning. Jag har aldrig hört en bra liveversion av den låten förrut, så här trillar polletten ner ordentligt. The Groome är en låt som vimlar av intryck, far runt i en galen fart, från det religiösa till det sekulära, en trend som kanske började med "Changing of the Guards" på Street-Legal. "Foot of Pride" är sedan enligt mig mästerstycket i den traditionen.

Men "The Groome" når långt även den. Fantastiska rader, fantastisk sång från Dylan, fraseringarna sitter som spikade i denna ösiga stomper. Som den går i Shot of Love-versionen:

"Cities on fire, phones out of order
theyr'e killing nuns and soldiers, there's fighting on the border.
What can I say about Claudette? Ain't seen her since January.
She could be respectably married, or running a whorehouse in Buenos Aires."

Vem spikar ett sånt rim? Vem fibblar ner en sån rad? Jag är helt mållös.

Rojalistisk press

Idag råkade det ligga en Expressen från i söndags vid min maskin på jobbet. Och i såna stunder läser man även skittidningar som Expressen, kan jag meddela. Ganska ingående dessutom. Snubblade över nån slags nyhet som tidningen Expressen skulle ha. JAg tror det hette Jennys Hov-rapport. Jättesöt tjej, kanske något över tjugo år poserade över en helsida, nej ett uppslag av olika hovliga händelser i Svea rike och övriga riken runt. Och detta var tanken att fortgå framöver. Herregud min skapare. Jag vet att fenomenet knappast är nytt, men nog är det väl läge att få skälla lite nu? Jag har varit så snäll och mjäkig i min blogg sista tiden.

Vad bestod denna intressanta rapport av? Jo, Jenny eller vad det nu var hon hette hade fått tillgång till lite roliga bilder av kungligheter och satt en lite halvrolig (eller inte) text till den, ni vet av det slaget som är så populärt i damtidningar. Detta följdes av en lista över kungligheter som var mest "inne" eller "heta" eller vad det kan ha varit. Någonstans där började jag må väldigt illa. Missbruket av ordet rapport var bara förnamnet på mitt illamående.

Här har man alltså avsatt ett helt uppslag åt blaha, så långt ifrån journalistik man kan komma. Hela Jennys journalistiska gärning måste bestå i att sitta och klura ut roliga texter till bilder som någon paparazzi snappat. Det måste ju innebära ungefär en kvarts arbete per vecka. Man häpnar. Vem har samvete och sitta och lyfta en lön för en sådan kvasiarbetsuppgift? Det var tur att man inte blev kvällstidningsjournalist iaf.

Usch för skvallertidningar och usch för rojalister. För man måste ju misstänka att de enda som kan ha glädje av det där är rojalister. De enda nyheterna om kungligheter jag vill höra är nyheter a'la Romanoff.

kassa bloggkommentatörer

ibland undrar jag varför jag överhuvudtaget sitter och skriver i den här bloggen. Inte en kommentar på nåt jag skrivet sen 23 december 2005. Motivationen att skriva ökar ju inte exakt. Frågan är om det är nån därute som har intresse av att läsa min blogg. Det är ju sånt man inte kan veta. Suck. Lägga ner?

Lite filmer

Helgen har varit bra. Jag har tittat på filmer bland annat. Idag såg jag Toy Story 2, dessvärre dubbad på svenska, men den var väl helt okej. En trea, tror jag. Sen såg jag Roman Polanskis "Pianisten" som var mycket bra. En av de bästa filmer jag sett på ett bra tag. Polanski är min favoritregissör tror jag. Redan med filmer som Cul-de-sac, Rosemary's Baby och Fearless vampire killers hade han övertygat mig. Här är han lika briljant i bildspråket som någonsin. Helt galet bra "åskådarens-öga-bilder" av krigets och våldets vansinnigheter som jag inte tror jag sett fångat så bra någonsin tidigare. Den filmen var en femma! Såg dessutom tidigare i helgen "Salton Sea" som jag inte uppskattade lika mycket även om den inte var dålig på nåt vis. Stark tvåa. Samt den något långsamma , nja, väldigt långsamma, men oerhört stämningsfulla "In the Bedroom" om en familjs sorg. Solklar fyra. Sen såg jag om Ice Age, kanske för tredje gången, tacksamt nog utan dubbning och det är ju en jäkla kul och sentimental film på samma gång. Tror jag måste dela ut en fyra även till den. Som sagt: En bra helg! Sen underlättade det givetvis att min älskling var här... men hon åker imorgon, så det är inte lika bra...

jag

Det här är jag!

sjuk på nyårsafton.

Ibland är det dåligt flyt. Jag får väl tillstå att det nya året kunde börjat lite bättre. Men jag känner mig lite bättre nu, även om jag troligen inte går och jobbar imorgon. Det skulle vara väl mastigt. Åtminstone har jag älsklingen här hos mig, så det är bra. Orkar inte skriva nåt roligare just nu. Hej så länge.