The Groome's still waiting at the Altar

Sitter och lyssnar på en bootleg med Bob Dylan från 1980. Det är strålande. Farewell Bloomfield heter den och är den sista koncert som Micheal Bloomfield, den strålande gitarristen som var med på Like a Rolling Stone, gjorde med Bob Dylan innan han gick bort i en överdos bara några månader senare. Bloomfield medverkar på några låtar på albumet och höjer upplevelsen ett snäpp. Men Dylan är rätt taggad också. Gör helt ny text till klassikern Simple twist of Fate, kör Like a Rolling Stone, Just like a Woman och andra klassiker, blandat med sina, för åren traditionella kristna låtar. Det här var början till "sekulariseringen av Dylan" om man vill.

Höjdpunkten kommer i "The Groome's still waiting at the altar", en låt från den mycket ojämna skivan "Shot of Love". En absolut favorit hos mig. Och här i en mästerlig tappning. Jag har aldrig hört en bra liveversion av den låten förrut, så här trillar polletten ner ordentligt. The Groome är en låt som vimlar av intryck, far runt i en galen fart, från det religiösa till det sekulära, en trend som kanske började med "Changing of the Guards" på Street-Legal. "Foot of Pride" är sedan enligt mig mästerstycket i den traditionen.

Men "The Groome" når långt även den. Fantastiska rader, fantastisk sång från Dylan, fraseringarna sitter som spikade i denna ösiga stomper. Som den går i Shot of Love-versionen:

"Cities on fire, phones out of order
theyr'e killing nuns and soldiers, there's fighting on the border.
What can I say about Claudette? Ain't seen her since January.
She could be respectably married, or running a whorehouse in Buenos Aires."

Vem spikar ett sånt rim? Vem fibblar ner en sån rad? Jag är helt mållös.