Arn och annat

Ja just, ska ju se Arnfilmen till helgen. Det blir säkert spännande. Tror ingalunda det kommer vara ett pekoral, alldeles för många miljoner har ju försvunnit upp i rök för att så skulle bli fallet. Jag håller i skrivande stund på att försöka läsa de två första böckerna. Bok ett avslutades en tid före jul och bok två läses nu (inte i detta omedelbara nu, dock).

En sak måste jag ändå ge Guillou. Han sköter dramaturgin skickligt, och även om ettan sackade mot slutet så tappar man aldrig intresset. Inte ens när det är svensk historia det handlar om. Tvärtom blir man mer nyfiken och sugen på att forska mer i ämnet. Sånt är aldrig negativt. All litteratur som ger upphov till fortsatt forskning och bildning är i mina ögon bra litteratur, oavsett hur väl författaren sköter sig grammatiskt eller ens dramaturgiskt.

För övrigt läser jag nu Goldsworthys biografi över Caesar och det är en ännu större läsupplevelse. Saklig och objektiv väger och vänder Goldsworthy olika teorier mot varandra och på det hela får vi ändå ett slutpaket som inte ändrar mitt omdöme om Caesar just: den största liraren vi sett vandra på jord.

Självmördare

Ja, utan att ta hänsyn till hur det låg till i fallet Heath Ledger föranleddes jag ändå att göra ett djupdyk i Wikipedia om självmordets historia. Och fann en lång lista kända namn som mer eller mindre säkert bragt sig själva om livet. Det är lite fascinerande, och olustigt samtidigt. Orsakerna till självmorden växlar ganska friskt. Du har dels gruppen som kommit till vägs ände, antingen i krigssituationer eller ekonomiska kriser, andra som lidit av mer personliga demoner, inte ovanligt av sexuell natur: homosexualitet verkar ha varit en synnerligen stark demon.

Och vi svenskar utmärker oss, må jag säga. Många är de författare eller konstpersonligheter som gått hädan för egen maskin: Karin Boye, Stig Dagerman, Harry Martinsson, Ted Gärdestad, Johanna Sällström...

De av krig ansatta strök med i stora skaror för egen hand: halva tredje rikets högsta ledning dog ju för egen maskin. Samma sak i antikens Rom. Där var självmord vanligt och mer ärofyllt än en lång utdragen död eller personlig vanära pga diverse eskapader som slutat olyckligt. Samma sak med diverse företagsledare i Japansk och Koreansk kultur: då blir det ofta ut genom skyskrapefönstret som gäller. Märkligt hur den kulturella aspekten varierar. Här i Sverige är ju självmord det mest skamliga som finns, medan på andra håll det snarare kan vara det bästa sättet att rädda ansiktet i en svår situation. Undantaget är väl Ivar Kreuger som gjorde det enda rätta och tryckte av pistolen i Paris sedan hans finansiella situation uppdagats vara vid katastrofens rand.

Musiker och filmmänniskor är en grupp som på senare tid verkar ha dragits in i det där gamla konstnärssjältänket och tar livet av sig. Huruvida Ledger gjorde det ska vi låta vara osagt, men ofta är ju den där sista sömntabletten man tar en gamble. Var det avsett eller var det ett misstag? Likadels är narkotika något som sällan går att fastställa huruvida det var självmord eller blott överdos: Marilyn Monroe, Sid Vicious, Edie Sedgewick och Alan Ladd med flera.

Ändå verkar det som om de gamla klassiskt manliga självmorden med pistolen eller geväret i mungipan dominerar. Det är ekvivalenten till att som i antikens Rom störta på sitt svärd. Vad säger en Hemingway eller Cobain om saken?

Det kanske mest spektakulära valet, kanske inte av metod, mer än av offentlighet stod ändå amerikanske politikern Budd Dwyer för. Anklagad och åtalad för mutbrott, fälldes han och väntade på att tjäna 55 år i finkan. Detta var inget Dwyer tänkte finna sig i utan tillkallade till presskonferens, varpå alla trodde han skulle avgå. Ingalunda. Dwyer förnekade skuld i frågan och började läsa upp massa avskedsord varefter han delade ut självmordsbrev och plockade fram en revolver. Tusentals barn som bänkat sig framför tv:n eftersom de snöat inne från skolgång kunde boka upp sig för livslång terapi efter att ha beskådat när Dwyer sprängde bort hjärnan i direktsänd tv.

Regissör nr 7...

7. Orson Welles.

Få av regissörerna här på listan har varit lika brett insyltade i allt vad regi innebar som Orson Welles. Han startade tidigt, men ingalunda i filmens tjänst. Han började med teater och gick snart över till radio och radioteater. Han var ett underbarn och tog till helt nya knep för att locka lyssnarna. Sin mest kända produktion utanför filmen var radioteatern: "Världsrymden anfaller" efter H.G Wells roman. Welles radioversion ljöd i etern 1937 och var så realistiskt (med en radiovärd i form av Welles som beskrev skeendena) att mängder av amerikaner verkligen trodde att marsianerna anfallit. Paniken var ett faktum.

När Welles talang noterats i Hollywood fick han ett strålande kontrakt med full artistisk frihet av RKA i slutet av 30-talet. De första åren arbetade han med några idéer, utan att regissera något. Det blev istället Welles mästerverk "Citizen Kane" som kom att bli hans första film. En bearbetning om tidningsmagnaten William Randolph Hearsts liv är "Citizen Kane" en av filmerna som oftast omnämns som världshistoriens bästa. Welles spelade själv Kane.

Welles fortsatte göra film i många år, men framgångar blandades med motgångar. Bland hans bättre kända filmer hör The Magnificent Ambersons, The Stranger, Othello och Touch of Evil. Orson elles dog av en hjärtattack 1985, 70 år gammal.

Filmstjärnor dör unga än

Heath Ledger är död, läste jag när jag kom hem. Först kopplade inte namnet riktigt, men jag kom snabbt på att det var en av killarna i "Brokeback mountain", vilken av dem kunde jag inte erinra mig. Jag kunde dock konstatera att det var en ung filmstjärna som nu dött. Således lär hans lyckliga stjärna skina i Hollywood många år till. Det är något alldeles särskilt att dö ung: se bara dem som före Ledger tagit klivit härifrån till Nangiala: James Dean, John Belushi, River Phoenix, Marilyn Monroe med flera. Deras namn liksom märks extra väl, just av deras förtida död.

Heath Ledger var en skicklig skådespelare, vilket han inte minst visade upp i Brokeback Mountain. Andra filmer han spelat i är t.ex: Ned Kelly, The Brothers Grimm, Casanova (av Lasse Hallström, för övrigt), Monster's ball, A knights tale och The patriot. En av sina sista roller gör han i snart bioaktuella Dylanfilmen "I'm not there" där han spelar en av Dylans olika persona. Vi lyfter hatten för Heath Ledger.

Det är en del i vardagen just nu...

Det är inte lätt att vara människa... På fredag ska jag på begravning. Det blir min första begravning på ett par år. Om sanningen ska fram är det mer av en minnesstund, så jag lär slippa det där sorgliga i kyrkan.

I övrigt: På lördag ska jag till Stockholm. Min sambos far fyller 60 och honom skall vi fira. Likaledes fyller hennes bror 25, och den avtackningen tar vi i samma veva. Med tanke på alla dessa högtidsdagar, min egen inräknad ska det bli skönt att slippa tänka på allt sånt en ganska ansenlig tid framöver.

För övrigt glädjer det mig att jag fått kommentarer i Dylanbloggen. Det är inte alla förunnat att få ha en egen röst och åsikt om ens favorit. Kanske måste jag försöka ge ut allt det där i bokform nån gång.

Dagen

Ikväll har jag fyllt trettio, ätit smörgåstårta, sytt ett par byxor samt läst en del av Caesarbiografin av Goldsworthy. Spännande!

30

Vad ska man ha gjort före man blivit trettio?

Jo somliga saker tycker jag borde vara med på den listan:

* Bli färdigutbildad/få sin belästa titel. Check! Pol-Mag med statsvetenskap i botten är min utbildning.

* Ha sex med så många kvinnor man hinner med. Hade ett litet stopp i mitten, men sedan dess har jag varit ivrig. Nu på senare år har det åter stannat av lite. Halvcheck.

* Klippa sig och skaffa sig ett jobb. Klippt mej har jag inte på länge. Min samurajfrisyr är jag och den behåller jag. Däremot har jag jobbat nu för samma företag, och vad bättre är en riktig klassisk arbetarkneg, så där får jag check igen.

* Förlovat sig/gift sig. Halv poäng. Jag har varit förlovad. I över två år. Gift mig har jag aldrig, men det planerades.

* Bott ihop med någon. Dubbelcheck. Två olika kvinnor har jag bott med. Så jag vinner en poäng här.

* Bli pappa. Vad ska man skylla på? Gudarna? Jag har varit far i c:a två dagar. Därmed har jag sagt så mycket jag orkar eller kan.

* Köpa hus. Det är inte min bag. Jag ogillar hus. Jag gillar lägenheter...

*Vara otrogen/skilja sig. Har varit otrogen, men iom att jag aldrig gift mig har jag heller aldrig skiljt mig. Inte min grej.

*Rest runt. Här är jag dålig. Rom är ett undantag. Annars har jag varit bara i Norden. Det är underbetyg.

Så här sett ser mitt liv ut som en radda halvmisslyckade försök att rädda ansiktet. Kanske är det så illa. Men vi är nöjda så här långt. Kram på er.

Dylanbloggen!

Jag svär och lovar: nu finns nästa inlägg där att beskåda: Dylanbloggen!
Välkommen att kommentera!

USA-valet

Ja det är ju rätt mycket med det jordiska nu. USA försöker vaska fram en presidentkandidat i båda läger. Lyskraften ligger på demokraterna som har de bägge stora (och potentiellt historiska) profilerna Hillary Clinton och Barack Obama. Jag gillar båda, det jag sett av dem, finner dem sympatiska och tror bägge skulle kunna göra ett så mycket bättre jobb än Bush. På republikansidan är det nästan omöjligt att se vem som skulle kunna bli nominerad, än mindre segra mot någon av dessa fyrar av strålkastarljus. Jag kan inte tänka mig att en republikan vinner.

Jag hoppas nånstans på Clinton med Obama som vice, så att han åtta år senare kan ta över och lotsa USA åtta år framåt. 16 år av vettighet vore väldigt nyttigt just nu efter åtta totalt katastrofala år. Eller jag vet inte när de katastrofala åren infann sig egentligen men Bush har skött sig ungefär lika bra som Caligula gjorde som kejsare. Var är lönnmördarna när de behövs som bäst? Och jag delar inte den uppfattningen som ibland blir förhärskande att presidenten inte kan ändra väg alltför mycket. Jag tror absolut det blir en tydlig riktningsförändring, lika som det blev en annan attityd när Demokraterna övertog senaten och representanthuset.Med majoritet de närmaste åren får en demokratiskt president ett veto att förändra USA:s bana ganska radikalt. Och får man dessutom hoppas att förre vicepresidenten Gores miljötänk går igen så kanske det finns hopp om vår värld trots allt.

Konsten att överlista gamla sugiga datorer + Dylanbloggen uppdateras!

Jag har tillbringat de tre senaste nätterna, denna inräknad, med att försöka komma in här. Brist på ämnen att skriva om har det inte funnits. Trist bara att det skulle dröja till fjärde timmen på den tredje natten innan jag kom in. Jag smög in bakvägen. Via andras bloggar lyckades jag slutligen logga in genom att kommentera. Hade försökt samma trick tidigare till liten nytta. De har gjort om där. Men när jag krånglade lite hittade jag in. Och här är jag!

Låt oss genast ta första prioritet av listan: Dylanbloggen uppdateras nu! Jag har slutfört min analys om "Slow Train coming" och den finns där att läsa för allmän beskådan imorgon, ty så stora är inte mina förhoppningar om gamla datorer att jag förlitar mig på att kunna få dit skivomslagsbilden innan dess. Men kliv gärna in och kommentera där sen för attan!

Bloggen får ett nytt år

Nu är de stora högtiderna över, så förhoppningsvis återgår bloggen till normal aktivitet då också. Man kan bara hoppas det, jag önskar inget annat än att så vore. Det här taffligt halvhjärtade inläggstakten är inget jag finner direkt tillfredsställande, snarare tvärtom.

Jag har varit jävligt kass på att uppdatera min blogg en tid, eller rättare sagt några olika tider. Det har kommit perioder då eventuella läsare helt utelämnats till att få läsa något av mig. Så kan vi egentligen inte ha det. Det är min strävan att inom en veckas tid uppdatera bloggen hädanefter. Givetvis blir det uppdateringar desto oftare i aktiva faser, men som längst mellanrum verkar en vecka rimligt. Det känns som en rimlig strävan. Varför ska jag inte sträva efter det? En vecka är lagom, dessutom faller det rätt bra med mina jobbrutiner, vilket är nyckeln för vad som antecknas här. Jobbar jag Em så är det lättare att sätta sig. Jobbar jag Fm är det svårare.

Jag tänker hålla i bloggen ett år till. Det känns inte riktigt som jag är klar med den. Dessutom har jag ju projekt som blivit sorgligt akterseglade, såsom det med regissörerna. Och Dylanbloggen ska jag ju fylla på. Vid nåt tillfälle lovade jag den nästa Dylankrönikan över "Slow Train coming" till December. Uppenbarligen måste jag gå tillbaka på mitt ord där, men jag lovar att den är färdig innan veckan är slut. Så där har ni nåt att se fram emot. Lovar att notera det här på huvudbloggen så ingen missar den godbiten. Dikter har jag inte skrivit många på sista tiden, men den fylls på sakta men säkert. Så titta in där om ni har lust. Ha ett himla bra 2008 nu, så hörs vi här på bloggen om inte annars. Glöm inte att kommentera, bara, kommentarer är bloggens livsnerv. Kram, mina vänner.

Mamma Roma

Jag har varit i himmelriket, men jag har rest tillbaka hit till Sverige för att berätta om det. Roma, min mamma Roma har jag lämnat. Beklagligt, visserligen, men tiden var läglig. Jag har sprungit runt spanska trappan, Piazza Novone, Peterskyrkan, Colesseum, Forum Romanum, Fori Imperiali, Paladini, Fontana di Trevi, osv de senaste tre dagarna. Förrutom detta har jag försökt vänja mig in i det romerska sättet att vara:

Stressad men samtidigt lugn. Det finns inget bra svenskt adjektiv som avklarar det. DEt romerska sättet att vara går emot sådana likställighetetr. Jag har vant mig i den romerska miljön nu och kommer sakna dess livliga gatuliv. Bilister som tutar, parkerar var som helst (gärna en sk romersk parkering som innebär att man stänger in folk), Likaledes har jag vant mig och kommer att sakna de trivsamma restaurangerna med sina vana kypare som skojar och kommer med världens godaste mat.

Mamma Roma kommer alltid att saknas mig.