Plats nummer 2....

2. Ulf Lundell

Det går inte att komma ifrån Lundells betydelse för den svenska musikscenen. Singer-Songwriters hade redan funnits i föregångare som Afzelius, Wiehe, Magnell och Rogefeldt, men det var inte förrän Ulf Lundell släppte sin debutskiva "Vargmåne" som Sverige hade fått sin första riktiga singer-songwriter.

Dylan är inte utan betydelse i sammanhanget. Lundell är på sätt och vis Sveriges motsvarighet till Dylan. Sin litterära kunskap och känsla för ligger definitivt där på samma våglängd. Lundell använder en fantastisk känsla för språket, i synnerhet det beskrivande, nästan lite naturalistiska, måhända inte direkt som Dylan, men likaväl skickligt.

"Vargmåne" har efterhand recenserats som en av de bästa debutalbumen i svensk pop och rockhistoria, vilket inte är orimligt. Här finns bland annat odödliga "67, 67" och "Bente", båda två några av svensk musiks absoluta milstolpar. Vidare bör sägas att Lundell har gjort en av de bästa skivorna i den svenska musikhistorien, möjligen topp-3, i "Kär och galen" från 1982.

Kritiken mot Lundell hamnar ofta i en märklig fälla där kritikern målar in sig i ett hörn av nyfeminism: Lundell är gubbrock. Så är absolut inte fallet. Lundell må ha kommit in i gubbåldern, men han kommer aldrig bli förlegad. Han tar dessutom vidare en trend av män som vågar skriva poesi, vågar uttrycka sig. Varför, varför skulle det vara gubbrock? Jag köper inte den tolkningen. Lundell förtjänar heligt sin andra plats på min lista.

Dagens musik

Jag hade inte tänkt skriva blogg idag, men nånting fick mig att ändra mig. Eldkvarns "Blues för Bodil Malmsten" nämligen. Helt fantastisk. Bästa svenska låt jag hört på år och dag. OCh SÅ Dylansk. Fy fan vad bra. Skaffa!

Ny musik

Följande artister/skivor ska få en chans nu:

Eldkvarn: Svart blogg
Bright Eyes: Cassadega
Tomas Andersson Wij: Ett slag för dig
Elin Sigvardsson: Smithereens
Timbuktu: Alla vill till himmelen men ingen vill dö
Laleh: Prinsessor

Det ska bli skoj.

Årets film 2007

Det är Little Miss Sunshine. Fan vad bra den var. Hysterisk humor vissa ögonblick, hysteriskt tårfyllt andra. Det kan inte bli så mycket bättre än så. Den går upp på klassikerlistan utan en blinkning.

Plats nummer 3...

3. Abba / Björn/Benny

Det är ofrånkomligt att rangordna Abba speciellt långt ifrån toppen på en alltime-lista. Abba var och är en kulturinstitution i Sverige. De var inte särskilt populära i proggkretsar när de var aktiva, men de var alltid en nemesis, ett kommersialismens musikliv som var så främmande, så fel. Men om vi ska applicera en modern syn på det kan man också nämna saker som att ABBa är något som gjort Sverige känt i världen på ett populärt sätt, betydligt populärare än Bofors kanoner iaf.

Vidare är Abba ett exempel på fenomenal känsla för melodier. De hade två genier i spetsen. Björn Ulvaeus (Hotenanny singers ) och Benny Andersson (Hep stars) har tydligen sånt i generna på samma sätt som Beatles John Lennon och Paul McCartney. Bakom sig före Abba-tiden har de hits som Sunny girl och Cadillac. Bara en sån sak! På sätt och vis är de Sveriges motsvarighet till Beatles. Agneta och Ann-Frid skötte sångandet, en klassisk kvartett som bildades 1969 och som till en början lade sitt krut på att vinna schlagerfestivalen. 1974 lyckades målsättningen med "Waterloo" och projektet att vinna världen påbörjades.

Abba lyckades väl ändå hur petig man än är rätt så bra. Madonna snor slingor att använda i sina topphittar, kultstatusen växer enormt. Disco utan Abba känns bara fattig. Wikipedia anger dem som det sjätte mest kommersiellt framgångsrika genom tiderna. Bara såna som Micheal Jackson och Elvis PResley kommer före. Bara en sån sak. Jävla kommersialist-ABBA. Så kommunisterna i de gamla Knutna nävar och Nynningen fick rätt till slut iaf. När Björn och Benny numera sitter och skriver musikaler medan Anni-frid och Agneta isolerar sig från omvärlden har det bara bevisat att kapitalismen är ond. Men Abba är här för att stanna.

Världens bästa spel?

Detta kan för övrigt vara världens bästa spel. Ladda hem, öva in er och så snackar vi sen.

Blogg om blogg (metainlägg)

Jag måste för övrigt säga att jag är så jävla nöjd med min blogg just nu. Jag borde utses till Sveriges bästa bloggare eller nåt. Få nån slags pris. Så bra har min blogg varit på sistone. Den har tagit precis en sån form som jag drömde om en gång när jag startade den. Allt är helt upp till mig och mina nycker att bestämma. Så som det måste vara. De enda felen här på bloggen är 1) För få läsare 2) för dålig uppdatering periodvis 3) Inga bilder. Bilder skulle vara kul.

Dessa tre problem skall rättas till. Watch out Fredrik Virtanen. Du blir snart nedpetad.

Plats nummer 4...

4. Ebba Grön/Imperiet/Thåström

Sveriges punkigaste band. Sveriges hårdaste band. Sveriges ja... Vad ni vill. Ebba Gröns betydelse för framtiden inom svensk musik kanske inte var enorm, men kulten kring Ebba Grön fortsätter att eka långt in i 2000-talet.

Ebba GRön bildades 1977 i Rågsved, Thåström, Gurra och Fjodor visade snabbt Ebba Gröns verkliga muskler. Lika mycket energi alstrades som i ett mindre kärnkraftverk.

På många sätt är Ebba Grön Sveriges motsvarighet till Sex Pistols, om man bortser från drogdöda. Förståeligt så kunde inte ett sånt band hålla på i evighet och tralla fram hymner om småbarnstristess. Ebba Grön la av 1983, men leadsångaren Thåström skulle fortsätta göra eko ifrån sig på den svenska musikhimlen, först i form av Imperiet, sedan som skicklig singer-songwriter i egen regi.

Skägg

Skepparkrans: Skägg hopvuxet med polisongerna, som endast omfattar nedre delen av hakpartiet, dvs utan mustasch. Till en början populärt hos fiskare och sjömän på 1800-talet, varav namnet, återfick en popularisering på -60 och -70talen. Själv bar jag skepparkrans i tjugoårsåldern. Skepparkrans bar också Abraham Lincoln samt amerikanska Amishmän.

Polisonger: Sideburns, eller Burnsides, som de kallas i engelskan kommer av Ambrose Burnside, general på nordstatssidan i amerikanska inbördeskriget. Ambrose Burnside bar enorma polisonger som förenades ovanför munnen i mustasch, med hakan renrakad. På svenska kallas denna modell Franz Josef-skägg, men borde kanske kallas Burnsides.

Bra ämne va?

Dagens musik:

Utan att ha nån chans i helvetet att få komma in på min topp-25 lista över de viktigaste artisterna i pop-rock-Sverige, så vill jag ändå lyfta fram Atomic Swing. De hade sin lilla flört med den svenska publiken nånstans mitten av 90-talet. De tog den väl inte direkt, vågar man påstå, men jag tycker de hade chansen att bli större än de blev.

Låten som snurrar på mp3:an är Stone me into the groove, som jag finner förvånansvärt ösig. Har inte åldrats nämnvärt. Riktigt bra ös. Nog borde detta ha blivit mer än vad det blev? Har rätt dålig koll på vad det blev av Atomic Swing, men jag gissar att de la av. Såg dem rätt nyligen spela på svensk tv (Vill minnas att det var Folktoppen) med dåvarande kulturminister Leif Pagrotsky på marackas. Kul grej, oh yes.

100 kronor blev 1200 kronor.

Idag hade vi en lite intressant dag på jobbet. Sedan ca en månad tillbaka har det börjat gå riktigt bra och Structo tjänar pengar igen. Ett nytt bonussystem har uppstått. Denna består av olika delar, varav det redan var klart att 1450 kronor skulle gå till samtliga anställda. Återstod endast avdelningarnas individuella bonusar. Idag kom ett mejl. Alla avdelningar fick mellan 1000 och 1500 kronor. Vår avdelning fick 100. Gissa om det var sura miner och arga stämmor som debatterade detta, i synnerhet en månad när vi upplevde att vi gjort i stort sett så mycket som vi nånsin skulle kunna. Alltså var vi för alltid totalt fuckade. Alla andras mätstickor var så mycket generösare utformade än våra. Det talades om att gå runt ett gäng på de andra avdelningarna och slå sönder maskiner och misshandla medarbetare. Jag tänkte föreslå att man tog exempel av den där kinesen i USA, men höll tyst.

Upproret som hade börjat bildas fick till resultat att produktionschefen fick sätta sig och räkna om siffrorna. Hux flux visade det sig att man räknat fel. Det skulle bli 1200 kronor till i bonus. Vad jag inte riktigt förstår är hur 100 kronor kan bli till 1200... Hur fel har man inte räknat då? Och låter det inte väldigt illavarslande när ett företag kan räkna så allvarligt fel? Hade det inte varit lättare att göra en andra omräkning innan man presenterade siffrorna så hade ledande personer sluppit bli idiotförklarade? Nåja. Huvudsaken är väl att det blev lite extra cash...

"Suddenly the ugliest man in Glasgow wasn't good enough for her"

The Simpsons fyller 20 år som tv-serie i veckan, läser jag. Helt ofattbart. 20 år! Det är typ tre eoner i tv-serietid. I synnerhet komediserier. Och serien har inte åldrats speciellt hårt. Faktum är att karaktärerna ser EXAKT lika gamla ut idag som då. Fantastiskt.

Men hyllas skall givetvis Simpsons. Ingen annan komediserie har haft samma genomslagskraft, samma totala dominans genom åren. Ingen serie har varit lika hårt samhällskritisk, ironisk, träffsäker. Åh, vad vi älskat The Simpsons. Världens genom tiderna bästa tv-serie, vågar jag rent av hävda.

Vi kanske kan ha lite Simpsonsnörderi här på bloggen som hyllning. Vem vet vilket Simpsonsavsnitt citatet i titeln är hämtat från? Och vem säger ovanstående? Lycka till!

Plats nummer 5...

5. Eldkvarn

Det dök upp ett band från Norrköping i början av sjuttiotalet. Till en början kallade de sig Piska mig hårt, men 1977 togs namnet Eldkvarn istället, efter den gamla kvarn i Stockholm som brann i slutet av 1800-talet.

Redan 1979 var det dags för en av deras allra största hittar: Pojkar pojkar pojkar. Många hits skulle det bli för Sveriges största och viktigaste rockband. Plura och Carla var brödraduon i täten för bandet som regerade den svenska rockscenen i över tjugo år. Även på senare år har de varit aktiva: sista skivan bemedlar sig i denna nya blogghets vi har omkring oss. Eller inom oss. Eller här?

Eldkvarn är optimism och livsbejakande. Det är en blandning av Creedence, Dire Straits, The Eagles och The Band. På Svenska. Här är Kents deppånger så långt borta att man inte ens känner den. Inte ens de mest deprimerande texterna kan få dig nedslagen i Eldkvarns version. Här är blott livslusten och glädjen. Musiken andas liv. Det fanns en gång ett sånt band i Sverige, och det var det stora bandet. Självklart förtjänar Eldkvarn sin triumf!

Treskift snart?

Usch. Tråkiga nyheter på mitt jobb. Eller tråkiga är väl fel ord, det går ju bra för företaget. Vi har till och med lovats bonus för förra månaden, så bra har det gått. Det går så bra att det finns så mycket att göra att vi troligen får gå upp från tvåskift till treskift. Detta är tråkigheten. Jag kan bara gissa att mitt bloggskrivande blir ännu mer marginaliserat som följd. Dessvärre gott folk.

Min polare Theo

Förresten, jag har inte uppmärksammat att min kompis Theo tydligen har en blogg. Har länkat till den här...

Jag tror han och jag är i undantag på nåt vis. Vuxna män som vägrar växa upp... Nånstans måste vi varit rätt lika från början iom att vi också blev vänner. Hoppas du läser detta Theo, vore roligt med en analys från dig. : )

Plats nummer 6...

6. Håkan Hellström

Som en Dylan för 2000-talet framstår Håkan Hellström när man granskar honom i sömmarna. Som före detta trummis i Broder Daniel, dök Håkan Hellström upp på den svenska musikscenen nästan som ur det blå. Han var något helt nytt. Han sjöng inte speciellt vackert, han levererade snarare känsla än teknik. Men han kunde sin musikhistoria. Och han plockade här och där.

Håkan Hellström fick med sin debut "Känn ingen sorg för mig Göteborg" år 2001 hela svenska folket i trans. Detta var det nya. Sin form hade han ännu inte lyckats bringa till perfektion. Med nästa skiva, den sambainfluerade "Det är så jag säger det" gjorde han det definitivt. Personligen håller jag denna skiva och föregåeende som självklara klassiker i den svenska musikkatalogen, båda topp tio genom tiderna.

Håkan Hellströms stora fördel var dels hans trohet till ursprunget, hans trohet till källorna. Håkan Hellström älskar musik, det tror jag inte någon kan säga nåt emot. Han lånar därmed friskt från dem, i gammal Dylansk anda. Dylan är för övrigt en av de artister han lånat mest av. Men så också Morrissey, Cornelis, Taube osv. Små textrader här, små musikstycken där. Hellström är den stora lånaren som i modern stil klipper in det gamla och skapar någonting nytt av det. Han är vidare den stora bäraren av den svenska visan in i 2000-talet. Mer än någon Winnerbäck eller Sundström nämns hans namn tillsammans med Vreeswijks och Taubes och Bellmans.

Självklart skulle Håkan in på listan. Att han hamnade så här högt kanske är lite kontroversiellt. Han har ju inte haft så många år på sig. Nej, det har han inte, men han har erövrat allt han försökt sig på. Jag tror framtiden kommer att dela min uppfattning. Håkan Hellström är historia medan man upplever det. Låtom oss hylla honom!

"Vart i helvete är kvinnorna?!"

Ja, det har ju varit en stående trend i bloggdagbokens trådar den sista tiden angående min lista över de 25 viktigaste artisterna (nej, det är inte riktigt sant, jag saknade rent av debatten...)

I min blogg har jag uppmärksammat de som jag anser som de viktigaste pop-rockartisterna i Sverige sedan det fanns någon sådan musik att tala om. Väldigt få på listan har varit kvinnor. Och jag kan redan nu meddela att inga fler kvinnor lär infinna sig på listan högre upp. Det är slut på kvinnor!

Vad beror denna ojämlika könsfördelningen på? Den patriarkala könsmaktsordningen? Att jag skulle vara en klient i patriarkatet som syftade till att förminska kvinnor och undertrycka dem? Kanske är kvinnliga artister inte lika intressanta att lyfta fram för manliga lyssnare? Kanske är den kvinnliga delen av musikscenen inte lika utvecklad?

Jag hade flera kvinnor på min tilltänkta lista. Jag kan redan här redogöra för dem iom att de inte dyker upp senare i någon analys. De som kom allra närmast att vara med på listan var Lisa Ekdahl och Marie Fredriksson. Lisa Ekdahl för att hon tog den svenska visan vidare, gav den ett liv ett hem och en boning att vila i när den var som tuffast åtsatt. Marie Fredriksson räknar jag in bortsett hennes karriär med Gessle i Roxette. Viktigt är snarare hennes soloår där hon på allvar framstår som en konkurrent till Eva Dahlgren.

Vilka mer finns? Tityo och Leila K givetvis. Soul, hiphop light. Båda var stora under nittiotalet. Leila K drog upp nya gränser över hur kvinnliga artister kan bete sig. Det är alltid nåt. Andra? Bland de nutida är det svårt: många har mer att bevisa för att komma in på en historisk lista. Lisa Miskovsky är där, likaså Anna TErnheim. Laleh har ännu bara släppt en skiva och betraktas som barnet i detta historiska sammanhang. Tjejbandet Sahara Hotnights fanns med som kandidater men sållades bort tidigt på grund av deras korta tid i ljuset. Kanske blir de att räkna år med i nästa lista om tio år?

Ja och så till frågan: Vad beror denna ojämna könsfördelning på? Är det mannen bakom tangentbordet som skall ha skulden? Rimligtvis. Listan är min, jag gör mina tolkningar. Men ska man applicera en feministisk förklaringsmodell över det hela? Det är inte helt rimligt. Snarare skulle jag tolka det som en psykologisk-strukturalistisk analysmodell över det hela.

Jag är en man, givetvis söker jag i första hand manliga förebilder. Manliga musiker och grupper blir således första tjing för mig. Jag har alltid i första hand sett kvinnliga artister som extremt skickliga vokalister. Väldigt få undantag finns (det tydligaste jag åminner mig är väl Eva Dahlgren). Å andra sidan är hela musikindustrin från början en väldigt manlig företeelse. Kvinnliga artister har fått existera, men existera på små villkor. Denna sanning lever ändå in i vårat decennium. Jag tror att det är många faktorer som samvarierar. Men saknar ni kvinnorna på listan så, då tycker jag ni sätter er ner och skriver en egen lista.

Plats nummer 7..

7. Hoola Bandoola Band/ Afzelius/ Wiehe

Jag hävdar ingalunda att Hoola Bandoola band var viktigare för proggen än Nationalteatern. Men kanske omedelbart efteråt? I efterhand är det nog tvärtom, även om det när det begav sig på sjuttiotalet verkade likställt. Hoola Bandoola är i efterhand känt för sin hit "Vem kan man lita på?". vilken har sin insats i det svenska musiklivet men inte så mycket mer.

Hoola Bandoola gav dock liv till två solokarriärer som knappt sett maken till i Sverige till dess. Björn Afzelius och Mikael Wiehe kom att bli Sveriges två mest aktade låtskrivare inom sin genre, i tradition efter Bellman. Problemet var att någonstans satt någon och förändrade spelplanen. Både Afzelius och Wiehe var inne på folkmusik, visa.

Det blev aukustisk rock för dem båda i slutändan. Men hur kommer man ifrån några av Sveriges största låtförfattare? De är ju uppenbart skickliga.... Här på listan är de hemma.

Poet på halvtid

Ja, bortsett från mitt avlönade arbete som rörverksarbetare så har jag ju mina pliktade arbeten som poet och Dylanolog. Dessvärre får jag inga pengar för dem. Än. Här tänkte jag avhandla mitt yrke som poet. Jag hade alltid insett att jag skulle bli författare. Ordet och jag älskade varandra. Jag fick orden att älska med varandra. Sådan makt hade jag till mitt förfogande. Följaktligen skrev jag manus till romaner och skickade in dem till förlag och refuserades lika följaktligen. Nånstans där blev det tråkigt att skriva romaner.

Istället började jag skriva dikter. Jag har publicerat ett åttiotal av dem här på min diktblogg.
Bara ikväll har jag publicerat fyra. Tre helt nya samt en gammal som av någon anledning inte hittat hit. Prova gissa vilken som är den gamla?

Jag är smått chockerad över den bristande respekt min diktblogg får, för övrigt. Jag ser mig ganska objektivt som en briljant poet: jag är faktiskt skickligare på att vränga ihop ord än jag är på något annat, anser jag. Likaledes objektivt borde jag ha en stor fanskara unga tjejer hängandes vid min dörr, en fanskara med storlek som fick idol-Markus att bryta ihop i ett depressivt tillstånd.

Allvarligt talat: jag har inte läst mycket poesi, det medges. Men jag har svårt att tänka mig att någon är ens nära att vara lika bra som jag. Jag är allvarlig nu, inte ironisk. Ibland måste man poängtera det. I synnerhet som man är så ironisk som jag. Min poesi (har suttit och gått igenom gamla dikter och nya och förbluffats över min briljans) bygger på ganska mycket surrealism. Det finns ofta väldigt mycket underförstått som kräver läsaren på en del förkunskaper om historia, bibeln eller liknande för att förstås till fullo. (det kan vara där läsarna brister)

Den är vidare ofta skriven utifrån en huvudpersons synvinkel, väldigt sällan utifrån min egen synvinkel. Den är deterministisk, ironisk, punkterande vass, ödesmättad och inte sällan fylld av rent apokalyptiska inslag. Ett väldigt vanligt inslag är min förkärlek för ondskan och synden, allt som är perverst och tabu. Ofta gestaltar jag ondskefulla mördare, fyllbultar, horbockar, slagskämpar. En stor ingrediens i min diktning är min känsla för ojämna rim, orden ska liksom älska med varandra så de ligger väl i mun.

Jag skulle påstå att det främsta temat i min diktning ändå är Civilisationskritik. Underliggande finns den där hela tiden, en disharmoni med tiden och andan. Oviljan att finna sig i allt. Hur allting ständigt strävar mot undergång. Alltings jävlighet. Ja. Lite så där. Många ord för att beskriva något. Men jag har iaf hittat kärnan i mig själv.

bloggtonisdikter.blogspot.com

400 och dagens noteringar

Se dags för en lite uppsamlande krönika. Detta är den 401:a posten på min blogg. Utan att jag märkt det skrev jag alltså 400:e blogginlägget igår. Så det firar vi!

Annars då? Jo, imorgon blir en väldigt kort arbetsdag: Jag jobbar från 14.15 till 17.48. Det blir nog den kortaste arbetsdagen jag hittills gjort i mitt liv.

Och tack och lov för det. Jag är utled just nu. Jag säger inte att jag hatar mitt jobb, för isåfall vore det väldigt lite som motiverade att jag stannade kvar där med lägre lön och lägre samhällsstatus än min utbildning förpliktar. Men den här veckan har fan inte varit rolig. Inte KUL. En helvetesvecka i miniatyr. Allt har bara varit krångel. Jag har suttit och funderat ut uppsägningsbrev med hemska formuleringar och hatiska personangrepp, men jag låter nog det vara. Det måste ju bli bättre nån gång.

Vi skiter i yrket. I det privata ska jag åka till skärgården till helgen. Arholma, än en gång. Åh, det längtar jag efter. Det lugna tempot, friden. Det känns väldigt roligt.

Hade kanske önskat att vara hemma en helg eller några dagar mest för att få vara mig själv ett tag innan jag åker bort, men sånt kan man inte styra över. För övrigt tycker jag Lost har tappat i kvalité på sistone. Det är väldigt tråkigt. Det är halvspännande, visst, men karaktärerna har ju förlorat sina konturer. Det här måste vara sista säsongen. Och vi måste få veta svaren: NU!

Nya dikter?

Ikväll publicerade jag ny dikt, och kanske finns annat som ni inte läst på diktbloggen: bloggtonisdikter.blogspot.com. Varsågod och kika in.

Plats nummer 8...

8. Kent

Hur ett indiepopband lyckades vända sin lycka och bli det viktigaste och samtidigt populäraste svenska bandet och sedan behålla denna näst intill unika position i svensk musik under en tioårsperiod och fortsätter att vara betydande än idag är en svår nöt att knäcka.

Musikaliskt borde inte Kent vara easylistening. Inte ens mer radiovänliga "Vapen & Ammunition" spelar på de allra mest trallvänliga och lyssnarvänliga fiolerna. Att jämföra med t.ex. Gyllene Tider känns helt meningslöst. Men populära blev de. Omåttligt populära rentav. Kanske finns en del av förklaringen i nåt slags poststrukturalistisk mognad hos musikmarknaden? Eller i enormt spektakulära spelningar som den vita spelningen? Eller en fantastiskt skött profilering och marknadsföring? Eller i Jocke Bergs textförfattargeni, där han på något vis tappat in i själva huvudartären hos den kvinnliga delen av befolkningen? Eller kanske så enkelt som jävligt hårt arbete, idogt hårt arbete under en lång tidsperiod samt en sjujäkla integritet.

Personligen skulle jag för några år sedan ha avfärdat Kent som ett deppband i någon slags halvrak linje från The Smiths första stapplande steg, men det är väl inte heller någon objektiv sanning. De har utvecklats musikaliskt och aldrig stannat för att se tillbaka alltför länge. I Sista skivan "Du & Jag Döden" infinner sig rent av en ironisk svart humor som värmer. Även inom de närmaste åren blir det svårt för något band att peta undan Eskilstunasönerna från topplaceringen som dagens största svenska band. Och här på listan välkomnas de innerligt.

Bloggar, bloggare och bloggande

Jag har funderat lite på detta fenomen som vi alla som läser detta blivit så bekanta med. Bloggar. Helt plötsligt blev det en stor hype och alla skulle skriva blogg. Det utvecklades en hel uppsjö av olika slags bloggar. Det fanns ju egentligen inga regler för hur en blogg skulle se ut, även om det fanns tydliga rättesnören.

Jag har, medger jag läst många slags bloggar, såväl dåliga som bra. De dåliga orkar man inte läsa, huvudtanken med en blogg är ju att den ska vara intressant att läsa. Kan den inte ens vara intressant så kan en bloggare inte få många läsare. En andra indelning görs i huruvida en blogg har en specialindelning eller inte. Skrivs det endast i särintresset eller skrivs det för allmänheten? Ytterligare en indelning görs i huruvida bloggen är intim eller inte. Många bloggare skriver ytterst intima bloggar. Ofta är dessa människor kvinnor. Av nån anledning. Jag förstår inte riktigt varför. Men detta är vad jag har erfarit.

Vad gör en bra blogg? En bra bloggare givetvis, en som har något intressant att förtälja. Men vad är intressant? Givetvis beror detta på vad läsaren är intresserad av. Jag förstår att de intima bloggarna får många läsare, i synnerhet som de är en själslig striptease, ofta utförd av kvinnor. Vad vore bättre reklam till en blogg? Klart det kommer att titta in läsare för att få reda på om den och dens sexliv, i synnerhet som man lär känna personen genom inläggen. Särintressenas bloggar är också intressanta, såvida särintressena är stora. Sport, musik, sex, ja det är väl vanliga särintressen. Har man ovanligare särintressen får man finna sin blogg ganska obesökt.

Min blogg då? Jag skulle inte påstå att min blogg är intim. Jag håller allt intimt borta ifrån bloggen. Min blogg är snarare en intellektualistisk elitistisk blogg. En sån som man inte får många läsare i Sverige med. Men det gör inte så mycket. Jag tycker om min blogg. Jag för en varierad blogg. Det är listor och intellektuellt resonerande å ena sidan, roliga infall å andra sidan och lite Dylan å tredje. Jag låter mina infall och min allmänkunskap styra. Känsla och kunskap. Att det inte händer så mycket spännande i mitt liv gör då inte mycket. Vad mer behöver man? Jag tror på Toni-modellen.

Plats nummer 9...

9. Per Gessle / Gyllene Tider.

Till slut har vi kommit till en post där jag får börja göra lite småkompromisser. Per Gessle förtjänar inte egenhändigt att vara med på listan, men ser man däremot på hans verk i olika bandkonstallationer kommer han definitivt in. Med Gyllene Tider skapade han en slags tonårs-sommar-popdröm som Tomas Ledin sedan dess drömt våta drömmar om att återskapa. I Roxette följde han upp det med nån slags lättlyssnad radiopop som varenda mainstream-hetero människa inte kunde låta bli att nynna med i.

Per Gessles storhet i det svenska musikarvet är väl framförallt sin enorma sensibilitet för vad som var radiovänligt, vad som lät "rätt" för att bli en hit. Mer en försäljare än en konstnär, visst, det skulle man kunna hävda, men det tar ändå inte bort att han ändå har en unik talang i musiksverige.

Gyllene Tider, för att ta postens andra halva, lyckades dessutom med konststycket att bli hela musiksveriges gunstlingar, med enormt trallvänliga hits som kunde nynnas av var och varannan medborgare. Få grupper har uppnått samma grad av popularitet. Till Gessles fördel talar också det faktum att han i viss mån är del i det svenska låtskrivargebitet som i Povel Ramels anda hittar rätt fyndiga formuleringar. Ta bara "Flickorna på TV2" med dubbeltydligheterna om att "sätta på". En lång och stadig karriär belönar Per Gessle och Gyllene Tider med en nionde plats på min lista över Sveriges viktigaste musikartister och grupper genom tiderna.