"Vart i helvete är kvinnorna?!"

Ja, det har ju varit en stående trend i bloggdagbokens trådar den sista tiden angående min lista över de 25 viktigaste artisterna (nej, det är inte riktigt sant, jag saknade rent av debatten...)

I min blogg har jag uppmärksammat de som jag anser som de viktigaste pop-rockartisterna i Sverige sedan det fanns någon sådan musik att tala om. Väldigt få på listan har varit kvinnor. Och jag kan redan nu meddela att inga fler kvinnor lär infinna sig på listan högre upp. Det är slut på kvinnor!

Vad beror denna ojämlika könsfördelningen på? Den patriarkala könsmaktsordningen? Att jag skulle vara en klient i patriarkatet som syftade till att förminska kvinnor och undertrycka dem? Kanske är kvinnliga artister inte lika intressanta att lyfta fram för manliga lyssnare? Kanske är den kvinnliga delen av musikscenen inte lika utvecklad?

Jag hade flera kvinnor på min tilltänkta lista. Jag kan redan här redogöra för dem iom att de inte dyker upp senare i någon analys. De som kom allra närmast att vara med på listan var Lisa Ekdahl och Marie Fredriksson. Lisa Ekdahl för att hon tog den svenska visan vidare, gav den ett liv ett hem och en boning att vila i när den var som tuffast åtsatt. Marie Fredriksson räknar jag in bortsett hennes karriär med Gessle i Roxette. Viktigt är snarare hennes soloår där hon på allvar framstår som en konkurrent till Eva Dahlgren.

Vilka mer finns? Tityo och Leila K givetvis. Soul, hiphop light. Båda var stora under nittiotalet. Leila K drog upp nya gränser över hur kvinnliga artister kan bete sig. Det är alltid nåt. Andra? Bland de nutida är det svårt: många har mer att bevisa för att komma in på en historisk lista. Lisa Miskovsky är där, likaså Anna TErnheim. Laleh har ännu bara släppt en skiva och betraktas som barnet i detta historiska sammanhang. Tjejbandet Sahara Hotnights fanns med som kandidater men sållades bort tidigt på grund av deras korta tid i ljuset. Kanske blir de att räkna år med i nästa lista om tio år?

Ja och så till frågan: Vad beror denna ojämna könsfördelning på? Är det mannen bakom tangentbordet som skall ha skulden? Rimligtvis. Listan är min, jag gör mina tolkningar. Men ska man applicera en feministisk förklaringsmodell över det hela? Det är inte helt rimligt. Snarare skulle jag tolka det som en psykologisk-strukturalistisk analysmodell över det hela.

Jag är en man, givetvis söker jag i första hand manliga förebilder. Manliga musiker och grupper blir således första tjing för mig. Jag har alltid i första hand sett kvinnliga artister som extremt skickliga vokalister. Väldigt få undantag finns (det tydligaste jag åminner mig är väl Eva Dahlgren). Å andra sidan är hela musikindustrin från början en väldigt manlig företeelse. Kvinnliga artister har fått existera, men existera på små villkor. Denna sanning lever ändå in i vårat decennium. Jag tror att det är många faktorer som samvarierar. Men saknar ni kvinnorna på listan så, då tycker jag ni sätter er ner och skriver en egen lista.