Plats nummer 8...
8. Kent
Hur ett indiepopband lyckades vända sin lycka och bli det viktigaste och samtidigt populäraste svenska bandet och sedan behålla denna näst intill unika position i svensk musik under en tioårsperiod och fortsätter att vara betydande än idag är en svår nöt att knäcka.
Musikaliskt borde inte Kent vara easylistening. Inte ens mer radiovänliga "Vapen & Ammunition" spelar på de allra mest trallvänliga och lyssnarvänliga fiolerna. Att jämföra med t.ex. Gyllene Tider känns helt meningslöst. Men populära blev de. Omåttligt populära rentav. Kanske finns en del av förklaringen i nåt slags poststrukturalistisk mognad hos musikmarknaden? Eller i enormt spektakulära spelningar som den vita spelningen? Eller en fantastiskt skött profilering och marknadsföring? Eller i Jocke Bergs textförfattargeni, där han på något vis tappat in i själva huvudartären hos den kvinnliga delen av befolkningen? Eller kanske så enkelt som jävligt hårt arbete, idogt hårt arbete under en lång tidsperiod samt en sjujäkla integritet.
Personligen skulle jag för några år sedan ha avfärdat Kent som ett deppband i någon slags halvrak linje från The Smiths första stapplande steg, men det är väl inte heller någon objektiv sanning. De har utvecklats musikaliskt och aldrig stannat för att se tillbaka alltför länge. I Sista skivan "Du & Jag Döden" infinner sig rent av en ironisk svart humor som värmer. Även inom de närmaste åren blir det svårt för något band att peta undan Eskilstunasönerna från topplaceringen som dagens största svenska band. Och här på listan välkomnas de innerligt.
Hur ett indiepopband lyckades vända sin lycka och bli det viktigaste och samtidigt populäraste svenska bandet och sedan behålla denna näst intill unika position i svensk musik under en tioårsperiod och fortsätter att vara betydande än idag är en svår nöt att knäcka.
Musikaliskt borde inte Kent vara easylistening. Inte ens mer radiovänliga "Vapen & Ammunition" spelar på de allra mest trallvänliga och lyssnarvänliga fiolerna. Att jämföra med t.ex. Gyllene Tider känns helt meningslöst. Men populära blev de. Omåttligt populära rentav. Kanske finns en del av förklaringen i nåt slags poststrukturalistisk mognad hos musikmarknaden? Eller i enormt spektakulära spelningar som den vita spelningen? Eller en fantastiskt skött profilering och marknadsföring? Eller i Jocke Bergs textförfattargeni, där han på något vis tappat in i själva huvudartären hos den kvinnliga delen av befolkningen? Eller kanske så enkelt som jävligt hårt arbete, idogt hårt arbete under en lång tidsperiod samt en sjujäkla integritet.
Personligen skulle jag för några år sedan ha avfärdat Kent som ett deppband i någon slags halvrak linje från The Smiths första stapplande steg, men det är väl inte heller någon objektiv sanning. De har utvecklats musikaliskt och aldrig stannat för att se tillbaka alltför länge. I Sista skivan "Du & Jag Döden" infinner sig rent av en ironisk svart humor som värmer. Även inom de närmaste åren blir det svårt för något band att peta undan Eskilstunasönerna från topplaceringen som dagens största svenska band. Och här på listan välkomnas de innerligt.
posted by Toni at 5:28 PM
1 Comments:
Jag vill väl påstå att det är fler än flickor som lyssna rpå kent, men det kan ju vara lätt att tro att så är fallet. Det var fint skrivet och jag ska säga så tror jag det är en kombination av jävligt hårty slit, en lyssande textförfattare, ironi, intrigitet och lite rockmyt. Ett vinnande konsept.
I alla fall kan jag inte förstå hur det kommer sig att Håkan slog kent. Musik histroiskt anser inte jag att han har gjort mer än kent, han är bra, men inte så bra. Nåja, jag är väöl partisk.
Post a Comment
<< Home