Plats nummer 10...
10. Just D
Vi har inte haft mycket grupper med på listan men nu börjar det brännas till. Vi närmar oss toppen. Under första halvan av 90-talet dök en grupp upp, först till synes i periferin av musiksverige, i något så udda som hiphop på svenska. Med sin intensiva stilförändringsbenägenhet, sin hängivenhet till rockmyten, sin totala avsaknad av spärrar, sin lekfullhet var Just D egentligen Sveriges mest rockiga band.
Det är så lätt att avfärda Just D med de gamla klyschorna att det var överklasskids som gjorde hiphip på svenska. Dessutom småborgerlig hiphop: rappande om såna trivialiteter såsom jultrisetess (Juligen) och jobbiga grannar (Grannar). Det må vara sant. Men de tog det hela vägen: att översätta hela hiphopmyten innebar att allt skulle vara äkta. På det sättet var de mer äkta än någon av sina efterföljare. De skrev om det som var sant för dem. Alla Ayos och Blues och Latin Kings bara spelade ju amerikansk hiphop. Just D var på så vis mycket mer nyskapande. Faktum är att ingen gjort något liknande här eller där. Just D kan mycket väl vara det mest motsägelsefulla bandet och därigenom det mest nyskapande någonsin.
Vid sin start höll man hårt på hiphop översatt till svenska. Slang användes och översattes flitigt. Det var en mission att föra över hela den amerikanska hiphopens språk till svenska. Arkitekten hette Wille Craaford. Fanclub kallades fläktklubb, som en del i den bizarra kakan. Samplingarna var gjorda oftast på äldre svenska skivor: Povel Ramel, som sedermera skulle belöna Wille Craaford med Karamelodiktstipendiatet hörde till de samplade mer än en gång.
Just D utvecklades och förändrades ständigt. Från hiphop, till rock till grungerock till synthrock. Till och med avdelningen dansband hann betas av innan gruppen år 1995 försvann från scenen. På sin tid det mest nyskapande och röjiga (minnes alla turneskandaler) band tog adjö med blott tystnad. Kanske dyker Just D upp igen. De har aldrig officiellt lagt ner. De brann fort, hann igenom de flesta faser ett band kan ha. Wille Craaford är den av medlemmarna som haft något av en egen karriär som ordvrängare. Det har han alltid varit skicklig på. Ett av Sveriges genom tiderna bästa och märkligaste band ska höjas till skyarna och hyllas. Om två tre år befinner de sig ännu högre upp på denna lista.
Vi har inte haft mycket grupper med på listan men nu börjar det brännas till. Vi närmar oss toppen. Under första halvan av 90-talet dök en grupp upp, först till synes i periferin av musiksverige, i något så udda som hiphop på svenska. Med sin intensiva stilförändringsbenägenhet, sin hängivenhet till rockmyten, sin totala avsaknad av spärrar, sin lekfullhet var Just D egentligen Sveriges mest rockiga band.
Det är så lätt att avfärda Just D med de gamla klyschorna att det var överklasskids som gjorde hiphip på svenska. Dessutom småborgerlig hiphop: rappande om såna trivialiteter såsom jultrisetess (Juligen) och jobbiga grannar (Grannar). Det må vara sant. Men de tog det hela vägen: att översätta hela hiphopmyten innebar att allt skulle vara äkta. På det sättet var de mer äkta än någon av sina efterföljare. De skrev om det som var sant för dem. Alla Ayos och Blues och Latin Kings bara spelade ju amerikansk hiphop. Just D var på så vis mycket mer nyskapande. Faktum är att ingen gjort något liknande här eller där. Just D kan mycket väl vara det mest motsägelsefulla bandet och därigenom det mest nyskapande någonsin.
Vid sin start höll man hårt på hiphop översatt till svenska. Slang användes och översattes flitigt. Det var en mission att föra över hela den amerikanska hiphopens språk till svenska. Arkitekten hette Wille Craaford. Fanclub kallades fläktklubb, som en del i den bizarra kakan. Samplingarna var gjorda oftast på äldre svenska skivor: Povel Ramel, som sedermera skulle belöna Wille Craaford med Karamelodiktstipendiatet hörde till de samplade mer än en gång.
Just D utvecklades och förändrades ständigt. Från hiphop, till rock till grungerock till synthrock. Till och med avdelningen dansband hann betas av innan gruppen år 1995 försvann från scenen. På sin tid det mest nyskapande och röjiga (minnes alla turneskandaler) band tog adjö med blott tystnad. Kanske dyker Just D upp igen. De har aldrig officiellt lagt ner. De brann fort, hann igenom de flesta faser ett band kan ha. Wille Craaford är den av medlemmarna som haft något av en egen karriär som ordvrängare. Det har han alltid varit skicklig på. Ett av Sveriges genom tiderna bästa och märkligaste band ska höjas till skyarna och hyllas. Om två tre år befinner de sig ännu högre upp på denna lista.
posted by Toni at 7:07 PM
1 Comments:
Just d, just d på denna lista, helt rätt! Kunde inte låta bli att ordvitsa mig lite. För övrigt så ligger jul igen helt klart på topp 5 över bästa julsångerna någonsin.
Post a Comment
<< Home