Poet på halvtid

Ja, bortsett från mitt avlönade arbete som rörverksarbetare så har jag ju mina pliktade arbeten som poet och Dylanolog. Dessvärre får jag inga pengar för dem. Än. Här tänkte jag avhandla mitt yrke som poet. Jag hade alltid insett att jag skulle bli författare. Ordet och jag älskade varandra. Jag fick orden att älska med varandra. Sådan makt hade jag till mitt förfogande. Följaktligen skrev jag manus till romaner och skickade in dem till förlag och refuserades lika följaktligen. Nånstans där blev det tråkigt att skriva romaner.

Istället började jag skriva dikter. Jag har publicerat ett åttiotal av dem här på min diktblogg.
Bara ikväll har jag publicerat fyra. Tre helt nya samt en gammal som av någon anledning inte hittat hit. Prova gissa vilken som är den gamla?

Jag är smått chockerad över den bristande respekt min diktblogg får, för övrigt. Jag ser mig ganska objektivt som en briljant poet: jag är faktiskt skickligare på att vränga ihop ord än jag är på något annat, anser jag. Likaledes objektivt borde jag ha en stor fanskara unga tjejer hängandes vid min dörr, en fanskara med storlek som fick idol-Markus att bryta ihop i ett depressivt tillstånd.

Allvarligt talat: jag har inte läst mycket poesi, det medges. Men jag har svårt att tänka mig att någon är ens nära att vara lika bra som jag. Jag är allvarlig nu, inte ironisk. Ibland måste man poängtera det. I synnerhet som man är så ironisk som jag. Min poesi (har suttit och gått igenom gamla dikter och nya och förbluffats över min briljans) bygger på ganska mycket surrealism. Det finns ofta väldigt mycket underförstått som kräver läsaren på en del förkunskaper om historia, bibeln eller liknande för att förstås till fullo. (det kan vara där läsarna brister)

Den är vidare ofta skriven utifrån en huvudpersons synvinkel, väldigt sällan utifrån min egen synvinkel. Den är deterministisk, ironisk, punkterande vass, ödesmättad och inte sällan fylld av rent apokalyptiska inslag. Ett väldigt vanligt inslag är min förkärlek för ondskan och synden, allt som är perverst och tabu. Ofta gestaltar jag ondskefulla mördare, fyllbultar, horbockar, slagskämpar. En stor ingrediens i min diktning är min känsla för ojämna rim, orden ska liksom älska med varandra så de ligger väl i mun.

Jag skulle påstå att det främsta temat i min diktning ändå är Civilisationskritik. Underliggande finns den där hela tiden, en disharmoni med tiden och andan. Oviljan att finna sig i allt. Hur allting ständigt strävar mot undergång. Alltings jävlighet. Ja. Lite så där. Många ord för att beskriva något. Men jag har iaf hittat kärnan i mig själv.

bloggtonisdikter.blogspot.com