Plats nummer 2....

2. Ulf Lundell

Det går inte att komma ifrån Lundells betydelse för den svenska musikscenen. Singer-Songwriters hade redan funnits i föregångare som Afzelius, Wiehe, Magnell och Rogefeldt, men det var inte förrän Ulf Lundell släppte sin debutskiva "Vargmåne" som Sverige hade fått sin första riktiga singer-songwriter.

Dylan är inte utan betydelse i sammanhanget. Lundell är på sätt och vis Sveriges motsvarighet till Dylan. Sin litterära kunskap och känsla för ligger definitivt där på samma våglängd. Lundell använder en fantastisk känsla för språket, i synnerhet det beskrivande, nästan lite naturalistiska, måhända inte direkt som Dylan, men likaväl skickligt.

"Vargmåne" har efterhand recenserats som en av de bästa debutalbumen i svensk pop och rockhistoria, vilket inte är orimligt. Här finns bland annat odödliga "67, 67" och "Bente", båda två några av svensk musiks absoluta milstolpar. Vidare bör sägas att Lundell har gjort en av de bästa skivorna i den svenska musikhistorien, möjligen topp-3, i "Kär och galen" från 1982.

Kritiken mot Lundell hamnar ofta i en märklig fälla där kritikern målar in sig i ett hörn av nyfeminism: Lundell är gubbrock. Så är absolut inte fallet. Lundell må ha kommit in i gubbåldern, men han kommer aldrig bli förlegad. Han tar dessutom vidare en trend av män som vågar skriva poesi, vågar uttrycka sig. Varför, varför skulle det vara gubbrock? Jag köper inte den tolkningen. Lundell förtjänar heligt sin andra plats på min lista.