Hemma igen

Det är skönt att vara hemma också... Mycket farande och flängande sista tiden att det knappt blivit tid att skriva nån blogg. Som tur var hann jag ju iaf avsluta mitt arbete med Street-Legal innan jag for till GBG.

Åk ALDRIG med SJ! Vad ni än kan tänkas ha för orsak att vilja välja dem - GÖR DET INTE! En varning från en som varit med på två helt kaotiska och misslyckade turer. Borde reklamera hela resan. Enda positiva med hela den sjukt försenade insatsen var att Dylans "Slow Train Coming" dök upp på mp3-an. Sällan har väl en låttitel varit mer passande över ett öde. Nåja. Jag ska inte klaga. Jag kom ju hem iaf. I livet också. Tror faktiskt att min nästa skivanalys kommer att vara just den skivan "Slow Train Coming". Vi får se.

För övrigt är det lite drygt en vecka kvar till Morrissey-spelningen i Karlstad och jag har fortfarande inte lyssnat på karln. Vi ska ju gå dit och jag tänkte jag borde vara mer insatt så jag kan känna igen låtar iaf, men det har inte blivit av att jag lockats lyssna på honom. Nu är det bara Ewert Ljusberg som gäller. Karln är en riktig guldgruva. Konstigt att han inte är Sveriges mest populära artist. "Ekorren" hittade jag till slut och den är en riktig pärla. Andra glömda "hits" bortsett från "Balladen om Briggen Blue bird av Hull", "Barnkalas", "Da'n är här" och "Folksångarens dilemma". Ljusberg gör också mycket fina cross-overs med dels amerikansk blues och folkmusik från Härjedalen som är obetalbar.

Street-Legal

Äntligen är jag klar med analysen av denna favoritskiva. Dylans minst uppskattade mästerverk får sin rättmätiga recension. Välkomna att titta! Dylanbloggen.

Läbbig unge

Usch. Det bor en läbbig liten unge i vårt hyreshus och han är tamejfan jämt utanför porten. Jag har börjat avstå från att gå ut somliga dagar för att slippa stöta på ungen. Jag har svårt att förklara mina skarpa olustkänslor, det är en aura av creepyness som lurar över ungen. He's freaking me out! Något inom mig vill örfila till ungen varje gång jag passerar, utan att han gjort mig något. Det måste vara en sån unge som bara hans mor kan älska.

Ni kan sorten: de är runt tio år, kanske något yngre, tittar med slö blick ner i backen, tycks alltid äta glass eller nåt sött slisk, de kladdar alltid ner sig och verkar övergödas av någon som vill att de ska bli gravt överviktiga inom den närmsta tiden. Har ni sett "Bad santa" vet ni vad jag talar om för en typ. En bortskämd dum unge som verkar ha någon form av begåvningshämmande drag. Säger aldrig något. Cyklar runt och äter den där glassen. Usch. Man vill bara rusa fram och ruska om den dumma ungen. Men man kan ju inte, för vi lever i ett civiliserat samhälle. Någorlunda iaf.

Hemma igen.

På kort visit. Ska till Göteborg på torsdag... Men jag är hemma igen från Åland och det var bra. Såg bl.a. Kastellholms slott som var riktigt fint, men höjdpunkten var nog bastun och doppet. Det satt riktigt fint. Satt och lyssnade på mp3-spelaren på hemvägen och en sak är ju säker: Det finns vissa låtar som växer meter av att spelas på hög volym. Här är tre Dylan-låtar som definitivt ska spelas HÖGT! : "Slow Train", "Where are you tonight?" och "Absolutely Sweet Marie". Lyssna på dem med HÖG volym. Ha det bra!

Jag saknar henne...

Märkligt att man inte kan vara nöjd och glad för att man äntligen är ledig. Istället börjar man leta irriterande brister och känna sig uttråkad. Och framförallt: Jag saknar min käresta något fruktansvärt. Hon är här just nu, bara en dörr ifrån mig. Men hon sover. Hon ska upp klockan fem imorgon igen, iväg och jobba. Så vi ses bara några timmar per dygn i vaket tillstånd.

Jag? Jag kan inte gå och lägga mig tio en kväll som denna, när jag är ledig morgonen efter. Det vore att fördärva dagen och mitt naturliga sömnschema. Fast kanske för henne... Och det smärtar mig vad litet av semestern och ledigheten jag kommer att få tillbringa med henne. Visst, på söndag åker vi till Åland. Men sen: Hon kommer att förbli i Stockholm efter det, och jag far vidare till Göteborg. Vi kommer inte ses här i vår gemensamma lägenhet igen förrän om två veckor. . Suck.

Jag saknar dig, älskade...

Grej of the Day.

Var på Konsum idag, här i Kristinehamn, och ombads till min stora förvåning och glädje att visa leg på att jag köpte ett sexpaclk folköl. (!) Herregud! Jag togs alltså för att vara under 18!? Jag, en sjuttonåring?! Man får bara tacka och bocka. En gång i tiden blev jag irriterad när jag blev ombedd att visa leg, nuförtiden är det en kick som får en att gå igång. Jag blev riktigt glad. : )

Ewert Ljusberg - kan nån bli coolare?

Har precis lyssnat igenom "Briggen Blue Bird av Hull" för kanske tionde gången sedan jag hittade den igen. Flickan börjar tycka det är lite tjatigt så jag fick slänga på lite Bruce Springsteen istället, men att det skulle bli tjatigt: ALDRIG. Ingen gör Briggen Blue Bird av Hull så bra som Ewert Ljusberg. Jag vill inte ens höra talas om Imperiet i samma andetag. Kan man bli coolare än Ewert Ljusberg? Jag har faktiskt lyckats önska den låten på en spelning av Ewert Ljusberg på Hotell John i Filipstad 1999 eller om det var 1998. Kanske 98. Allt bra hände ju det året. En stor stund för mig.

Jag håller Ewert Ljusberg som den sista av de stora svenska vissångarna. Cornelis, Fred, Allan Edwall. Alla är borta. Endast Ewert Ljusberg, den kanske coolaste av samtliga, återstår. Jag är i skrivande stund på jakt efter mer musik av Ewert Ljusberg. Om nån har tillgång till något, och gärna en tolkning av "Ekorrn satt i granen" där Ewert imiterar både Fred Åkerström och Cornelis Vreswijk. Det skulle vara alla tiders det. En upplevelse. Är det nån som vet vad jag pratar om för version?

Semesterplaner

Två semesteraktiviteter är bokade. Nästa söndag åker jag till Finland med tjejen och mina föräldrar. Nej, Åland är det rättare sagt. Vi ska stanna två nätter där. Det ska bli himla mysigt, för jag har aldrig varit på själva ön och gått iland. Det har jag sett fram emot länge.

Estland däremot som jag funderat på gick i stöpet. Morrisey kommer till Karlstad under samma tidsperiod och iom att min M är en stor fan, så fick det bli ett klubbesök istället. Ibland får man bjuda till lite i ett samboskap. : )

Semester!

Jag har äntligen semester! Gud vad skönt det ska bli. Det är mitt livs första fulla semester, så det känns nästan som att ta studenten igen. Bara vara hemma och lata sig de första dagarna. Om man nu ska kalla det lata sig. Hade tänkt skriva klart min Street-Legal-analys till slut. Och tro mig, orsaken att det dröjt har inte berott på lathet, åtminstone inte de sista dagarna, den sista veckan. Jag har varit fullt sysselsatt på min fritid att härleda "Changing of the Guards". Och nu när jag slutligen sitter här med svaren känns triumfen stor. : )

Imorgon är det Rome på tv. Såg de första avsnitten och blev mycket imponerad. Det där kan vara värt att följa. Briljant skådespeleri och trovärdighet i miljöer och så vidare. Jag har varit fascinerad av romartiden ända sedan jag såg Jag, Claudius på SVT för en herrans många år sedan. Undrar om serien kommer att gå in på de galna kejsarna Caligula och Nero? Ska bli kul att följa.

Idoler och avgudadyrkan

Jag har funderat lite över det som hände för några dagar sedan, och kommit fram till en enda rimlig slutsats: Förlåt mig: Jag har syndat.

Jag såg i söndags se en man som vi kallat gud förfalla till en simpel mänsklig handling och en simpel mänsklig känsla: vrede och hämnd. Alla såg vi samma sak, vi som såg Frankrike - Italien. En av de största föll, och han föll hårt. Vi hade placerat honom på den högsta av piedestaler.

Ingen medmänniska ska behöva kallas gud. Jag erkänner att jag gjort mig skyldig till detta, det hemskaste av mänskliga brott. Att upphöja någon till gudastatus är värre än att degradera någon till att inte vara värt något. Det är den värsta av synder. Och likväl är det exakt vad vi gör idag, överallt. Det är inte bara sport. Det är musik också. Dessa idoler blir våra gudar idag. Vi lyfter upp dem, ser dem flyga och ser dem sedan krascha, likt Ikaros, när de flugit för nära solen och bränt vingarna.

Och journalisterna. De är de värsta syndarna. Det är dem som helvetet väntar på. De säger ack och ve. De hetsar efter att få slänga den första stenen. De sätter sig till doms över dem som de förbannat med sin upphöjning. Det finns inget sätt att förlåta journalisterna. Deras brott är större än något annat.

Jag erkänner så mina synder, och hoppas förlåtelsen finns. Ty som den sanne sade: Låt den som är förutan skuld kasta den första stenen.

Fotbollen är död - leve... nåt annat

Tamejfan... Det här var en av de märkligaste fotbollsmatcher jag sett, som slutade på det bittraste mest fruktansvärda sett som en fotbollsmatch kan sluta. Det slutade med att hela fotbollen som sport dog.

Zidane var i huvudrollen matchen igenom, började med att chippa (!) in en straff. Hade det blivit enda målet hade straffen gått till historien som det kyligaste målet i en VM-final. Vad som sedan följde var inte lika kyligt. Zidane var mycket bra och briljerade i sin näst bästa match i VM-slutspelet. Snygga dribblingar, frampassningar och blick för spelet. Italienarna stod nere i brygga. Strax före slutet. Zidane har fått armen slagen ur led och sitter på gräsmattan, till synes lika kylig och oberörd. Men nånstans har italienarna som sett slutkörda ut länge kommit åt honom. De har tagit honom hårt hela matchen för att inte förlora. Och i andra förlängningskvarten händer det. Zidane loosar omdömet för en kort sekund.

Matarazzi som ser ut som en kåkfarare säger något till Zidane, jag kan inte ens tänka mig hur skändligt det är, (hoppas nån vettig person kör VM-bucklan upp i Matarazzis kåkfarararsel förresten) för Zidane kliver fram till Matarazzi, skallar honom i bröstet, och italienaren gör det italienare gör bäst, han faller. Eller faller och faller, karljäveln flyger som om det skulle vara världens hårdaste skallning. Tumult utbryter och efter ett tag hämtar domaren det röda kortet. Fullt korrekt, givetvis. Zidane får kliva av sin sista match i sista minuterna. Ridå.

Och ridå Frankrike. Straffläggningen är redan mentalt förlorad där och då. Matarazzi-jäveln sätter en straff och blir hjälten som med ett mål+en Zidane mindre+straffmål lyckas förlösa hela ITalien. Men är det rättvist? Är det här gudomlig rättvisa? Nej, det är det fan inte. Det här var bland det mest förjävliga jag sett i termer av orättvisa. Det är så korrupt att italiensk klubblagsfotboll verkar ren i jämförelse. En sport är död. Zidane kliver av och tar med sig vad som fanns av intresse med sig av planen.

Jag kommer alltid minnas Zidane som den bästa i sin sport, även om det bittra slutet är så bittert som det kan bli. Och Zidane, om du mot förmodan läser det här, så har du min fulla förståelse. Jag skulle också skallat den jäveln. Vad värre är: jag skulle förmodligen ha gjort värre än så. Jag kommer att sakna dig Zidane. Och jag kommer att sakna spelet. Farväl, fotboll, här på bloggen räknar jag inte med att du dyker upp igen. Ikväll gråter jag en tår för den avlidne.

Sommaren är här!

Och det är varmt så det är nästan plågsamt. Fast sånt törs man inte säga, för så kommer regnet och varar säkert hela semestern.

Nåja, det har glatt mig att svenska dagstidningar äntligen har erkänt sig besegrade av mig. Jag sade att Zidane var bäst, och nu verkar de ha fattat att jag hade rätt. De bugar ödmjukt och slickar mina fötter, sportjournalisterna, samtidigt som jag skriver detta. Mats Olsson har höger stortå och Simon Bank vänster lilltå. Om ni undrade.

På sommaren ska man ligga och slappa, helst i en hammock. Problemet är att det gärna dyker upp flugor och bromsar. Det värsta med flugor är inte hur de surrar, utan snarare att de sätter sig på en tå när man ligger och halvslumrar. Det är fruktansvärt enerverande. Sedan när man reagerar sticker de, och då blir surret snarare en förvarning, ett hot, om att den kommer sätta sig ner igen med sina kittliga fötter och spatsera runt på ens tå medan man försöker få lugn och ro.

So long, suckers!

France!!!

Oh my god... Oh my fucking god... Det är sällan jag blir så här tagen av något... Frankrike -Brasilien var precis så bra som jag hade kunnat hoppas. Frankrike var precis så bra som jag hade vågat drömma. Zidane var tamejfan bättre än jag hade kunnat minnas.

Det här var en fotbollslektion. Slutresultatet 1-0 var snarare i underkant. Zidane strålade av spelglädje. Ronaldinho försvann i matchen helt och hållet. Världens bäste? Det var han i Frankrike det. Suveräna finter, suveräna beslut, hela tiden på väg. Några bollkontakter som var så klockrena att man stod och jublade i tv-soffan. Helt enkelt en ren skönhet att skåda. Ballet på gräs. Äntligen visade han upp tekniken som han gått och gömt på i några matcher. Och alla som såg håller väl med: Zidane är världens bästa genom tiderna.

Nu får jag glädjas av att se honom två matcher till i VM oavsett hur det går, och det känns förträffligt. Om än lite sorgligt. Vem ska axla DEN manteln när VM är slut? Hela spelet kan avskaffas, känns det som.