Läbbig unge

Usch. Det bor en läbbig liten unge i vårt hyreshus och han är tamejfan jämt utanför porten. Jag har börjat avstå från att gå ut somliga dagar för att slippa stöta på ungen. Jag har svårt att förklara mina skarpa olustkänslor, det är en aura av creepyness som lurar över ungen. He's freaking me out! Något inom mig vill örfila till ungen varje gång jag passerar, utan att han gjort mig något. Det måste vara en sån unge som bara hans mor kan älska.

Ni kan sorten: de är runt tio år, kanske något yngre, tittar med slö blick ner i backen, tycks alltid äta glass eller nåt sött slisk, de kladdar alltid ner sig och verkar övergödas av någon som vill att de ska bli gravt överviktiga inom den närmsta tiden. Har ni sett "Bad santa" vet ni vad jag talar om för en typ. En bortskämd dum unge som verkar ha någon form av begåvningshämmande drag. Säger aldrig något. Cyklar runt och äter den där glassen. Usch. Man vill bara rusa fram och ruska om den dumma ungen. Men man kan ju inte, för vi lever i ett civiliserat samhälle. Någorlunda iaf.