Idoler och avgudadyrkan

Jag har funderat lite över det som hände för några dagar sedan, och kommit fram till en enda rimlig slutsats: Förlåt mig: Jag har syndat.

Jag såg i söndags se en man som vi kallat gud förfalla till en simpel mänsklig handling och en simpel mänsklig känsla: vrede och hämnd. Alla såg vi samma sak, vi som såg Frankrike - Italien. En av de största föll, och han föll hårt. Vi hade placerat honom på den högsta av piedestaler.

Ingen medmänniska ska behöva kallas gud. Jag erkänner att jag gjort mig skyldig till detta, det hemskaste av mänskliga brott. Att upphöja någon till gudastatus är värre än att degradera någon till att inte vara värt något. Det är den värsta av synder. Och likväl är det exakt vad vi gör idag, överallt. Det är inte bara sport. Det är musik också. Dessa idoler blir våra gudar idag. Vi lyfter upp dem, ser dem flyga och ser dem sedan krascha, likt Ikaros, när de flugit för nära solen och bränt vingarna.

Och journalisterna. De är de värsta syndarna. Det är dem som helvetet väntar på. De säger ack och ve. De hetsar efter att få slänga den första stenen. De sätter sig till doms över dem som de förbannat med sin upphöjning. Det finns inget sätt att förlåta journalisterna. Deras brott är större än något annat.

Jag erkänner så mina synder, och hoppas förlåtelsen finns. Ty som den sanne sade: Låt den som är förutan skuld kasta den första stenen.