Frankrike till kvarten!

Yippie! Vive Le Bleus! Känner mig väldigt fransk igen efter att ha bevittnat kvällens match (på videoinspelning, eftersom jag jobbat eftermiddagsskift) och det var värt att titta på. Som jag misstänkt, men inte vågat tro, så spelade Frankrike tio gånger bättre när motståndet var bättre. Det var som om krampen släppte, tvånget att vinna inte blev övermäktigt. Frankrike spelade sin kanske bästa fotboll sedan 2000. Eller åtminstone Englandsmatchen i EM 2004.

Zidane. Strålande ledaregenskaper. Klev fram på slutet och knöt ihop segern med pass till 2-1 och själv gjorde han 3-1 på ett mycket elegant sätt. Några riktigt fina framspelningar som inte blev nåt. I stort sett oklanderlig med bollbehandling (som alltid) och crossbollar (vilken annan spelare slår bort så lite?). Men när det gällde rena Zidane-godisar, de där tekniska numren som vi vant oss vid fanns det inte så mycket att notera. Det har det gjort allt mer sällan de sista åren. Inga sulfinter, inga helikopterfinter, inga plötsliga tempoväxklingar, inga grymma nedtagningar av långa bollar med de mest oväntade kroppsdelar. Men Zidane är Zidane. Den bäste genom tiderna.

Det fanns mer att glädjas åt dock. Den s.k. Nye Zidane: Frank Ribery visade att det fanns något av befog för epitetet. Sådana här epitet tenderar normalt att bara vara epitet, men Ribery glimtade till med just vad Zidane inte visade i teknisk briljans. På ett par ställen var det som att se något av en yngre Zidane. Jag njöt rejält vid några tillfällen när Ribery vände med fart och fullständig balans. Och samarbetet mellan de två, den nya och den gamle, var trevligt och mycket lovande att beskåda. Jag hoppas få följa samarbetet tre matcher till. Och det känns lovande att veta att jag ska få vara fransk fotbollsanhängare även i fortsättningen.

Frankrike vann fullständigt rättvist, mest tack vare en tät defensiv som nog inte kännts så gedigen sen hemma-VM 1998. Det här laget får Brasilien problem med i kvartsfinal, sanna mina ord.