finsk musik - med humorn som ess i rockärmen

Jag sitter och lyssnar på sköningarna i Eläkeläiset och det som slår mig är hur kul musik kan vara. Den behöver inte vara blodigt allvarlig för att ha en charm. Se bara på Dylans Basement Tapes. Eller långa brilljanta "Highlands". Det kan vara nog så bra att ha ett litet snett ilmarigt leende och några skönt komponerade underfyndiga rader för att slå genklang.

Finland har ju aldrig varit någon musiknation att tala om, vilket inte minst bevisats när det gäller Schlagerfestivalen som man till bruks brukat komma sist i. Men inte i år: skräckrockarna Lordi tog hem hela skiten, och receptet var givet: humor. Inte för att en sån sketen tävling betyder så mycket, men det var viktigt av en anledning: att schlagerbögarna skulle få något efterlängtat hårt upp i röven, i det här fallet en riktigt hård välriktad spark.

Denna tradition är solid och gedigen. Leningrad cowboys som ändå får anses som det största finska bandet på export, var en humorprodukt. Med sina bizarra frisyrer märktes de, och de gjorde det mer för frisyrerna än för sin musik, om jag är korrekt informerad. En av sjuttio- och åttiotalets främsta inhemska finska artist var Irwin Goodman. Hans personlighet var tagen, och det fanns lika mycket skådespel och humor som musik i det greppet. Hör bland annat Härmäläinen perusjuntti som är ett briljant stycke försök att humorisera om den finska folksjälen.

Och nu Eläkeläiset: med sina underfyndiga och ofta rätt bizarra texter som är covers rent musikaliskt men som i övrigt inte liknar originalen i något avseende. Deras format är också lätt ironiskt över den traiditionella finskheten kontra populärmusiken i utlandet: humpa med traditionella finska orkesterinstrument möter popdängor av dagens populäraste artister i Europa och USA. Hör bland annat "Savua Laatokalla" (Smoke on the water) eller "Humppaa suomesta" (Livin in America). Faktiskt inte helt fel emellanåt. Kolla upp, vet jag.