Dylan, Dylan, Dylan, Dylan.

Jag börjar direkt. Varför vänta? Dylan är ett ämne som aldrig kan debatteras och avhandlas nog mycket, så därför ska vi genast in i mer Dylansnack.

Sitter och funderar lite över nästa upplaga i Dylansamlingen Bootleg Series. Vad ska nästa Bootleg Series vara? För min del torde det ganska uppenbart att det man borde satsa på från Columbias sida är ”The Genuine Basement Tapes”, i min mening den kanske bästa av alla Dylan-bootlegs. En guldgruva av dårskap, spelglädje och historia. Och riktigt skön avslappnad musik med Dylan och polarna i The Band. Helt unik i sitt slag, och jag menar verkligen det bokstavligen. Stommen skulle ju utgöra materialet som fanns med på Basement Tapes och så kunde man fylla på med det mesta och det bästa från sessionerna i Big Pinks källare. Och stryka de låtar som The Bands Robbie Robertson fuskat in på första utgåvan av Basement Tapes.

The Genuine Basement Tapes som bootleg består av fem skivor. Var och en av dessa har mellan 18 och 21 spår, och även om det är många som är dubbletter och som man skulle kunna stryka, så blir det en häftigt mastig kvadruppel-CD. Sen finns säkert även låtar som aldrig dykt upp ens på bootleg att tillgå. Och med perfekt (eller åtminstone så bra som möjligt) ljud. Fan vilken höjdare det skulle bli. Det skulle utan tvekan vara den viktigaste Bootlegen sedan The Bootleg series vol. 1-3 dök upp och revolutionariserade hela Dylanindustrin 1991.

Jag skulle kunna sitta och lyssna på Basement-material dagarna i ända. Den enorma kicken man får av att höra hur lycklig (ja, lycklig!) Dylan låter när han lattjar med polarna. Skön musik. Fruktansvärt skön. Finns inget som Basement Tapes, även om man hafsar fram texter och musik. Ingenting i hela världen.

För övrigt är dagens Dylan-låt av senare kaliber. Det är inte ens en Dylan-låt. Men försök hitta den iaf, för den är väldigt bra. Dylan framför Leonard Cohens ”Hallelujah” med ackuratess. Det låter som en Dylan-låt. Verkligen som en Dylanlåt. Åttiotal. I Keys to the Rain anges att det var i Montreal 1988 som Dylan framförde det, med Cohen i publiken. Har inte bootlegen själv, laddade hem enbart denna fil, men jag kan inte hitta nåt sånt på Bobsboots, så jag vet inte hur korrekt den uppgiften är. Därmed vet jag inte vilken bootleg som låten finns på, enda uppgifterna på min fil är att skivnamnet är det föga informativa "live". Hittar ni inte så hojta så kan jag dela vidare, om ni känner till hur det ligger till så kommentera.