Emotionell musik

Ja, bortsett från fotbollen som tar mycket tid nu... Jag har ibland, inte ens sällan fått höra att jag är en gammal stofil som bara lyssnar på gammal musik. Det är en myt utan sanning i sig. Jag lyssnar allt på ny musik också, om det bara visar sig vara nåt vettigt att höra.

T-Centralen i Stockholm. Midsommardagen. Idag. Jag sitter vid ett bord. Äter en hamburgare. Burger King. Plötsligt dyker Pink upp i hörlurarna. Family Portrait. Jag lyssnar. Jag skälver... Pink gör det som kvinnliga exceptionella artister tycks ha ensamrätt att göra: framkalla tårar. Jag hör Pink sjunga. Sitter och halvkvävs mellan tårarna och burgaren. Det är fakiskt jobbigt. Jag är inget skilsmässobarn, tvärtom: jag har fått den lyckligaste av uppväxter, men ändå kan jag känna djupt med budskapet i hennes sång. Hon tar i. Ur gränslandet mellan barndomens naivitet och barndomens djupaste vrede tar hon i. Och som hon tar i... Jag gråter där jag sitter och äter min burgare, trots att jag har svårt att komma på när jag var lyckligare än nu. Det finns inga skydd att spärra tårarna borta. Och människor undrar: varför sitter han och gråter? Han måste ha genomgått någon djup tragedi? Kanske har någon förälder dött? Nej då. Jag bara sitter här och hör Pink förvandla sitt lidande till min angelägenhet. Det var en stark upplevelse... Den lyssnar jag inte på igen på ett tag.