VM-tänk

Tyskland vidare! Inte jätteöverraskande, men ändå. Mot ett lag som Argentina! Det kanske är lite överraskande ändå. Imorgon blir den stora dagen. Frankrike mot Brasilien... Det har varit länge sen nu Brasilien besegrade Frankrike i ett mästerskap. Jag kan ärligt talat inte komma ihåg när det var... Nåja, i normala fall så skulle jag givetvis sätta allt jag hade på att den trenden bryts nu. Men Frankrike har Zidane. Glöm inte det. Även om inte Zidane är lika bra som förr, så är kraften lika stark som förr. Det är som att ha Gud eller domaren på sitt lag. Frankrike har Zidane. Vill Zidane gå vidare, så går Frankrike vidare. Så stor är den vinnarskallen...

Changing of the Guards

Häromdagen läste jag klart Dan Browns "Änglar och demoner" som var en spännande, om än ganska överfantastisk historia. Ni vet, samma författare som "Da Vinci-koden". Den har jag inte läst, men jag har hört av min mor att de är rätt lika. Massa klurigheter till ledtrådar och så.

Jag känner mig faktiskt lite som huvudrollskaraktären Robert Langdon när jag sitter och försöker analysera "Changing of the Guards" av Bob Dylan. Det är ett virrvarr av ledtrådar. Jag vet inte allt, jag kan inte allt, även om det verkar så ibland ; ). Så jag får irra runt och söka information. Och irrar runt gör jag: "Jeanne D'Arc. Hundraåriga kriget. Olika banér som användes i de medeltida krigen. Tarotkort. Magi. Sagan om Rapunzel. Bröderna Grimm. Vaktbytesmytologi. Martyrer. Midsommarafton. Födelsedagar på midsommarafton. Romerska gudar. Romersk mytologi. Jesus uppståndelse på den tredje dagen." Knyt ihop den säcken, någon?

Ja, lite sånt där. Man lär sig mycket onödigt på samma gång. Jag är övertygad om att det är resan som är själva målet. Dylan är en gåva till mänskligheten. Insup honom!

Frankrike till kvarten!

Yippie! Vive Le Bleus! Känner mig väldigt fransk igen efter att ha bevittnat kvällens match (på videoinspelning, eftersom jag jobbat eftermiddagsskift) och det var värt att titta på. Som jag misstänkt, men inte vågat tro, så spelade Frankrike tio gånger bättre när motståndet var bättre. Det var som om krampen släppte, tvånget att vinna inte blev övermäktigt. Frankrike spelade sin kanske bästa fotboll sedan 2000. Eller åtminstone Englandsmatchen i EM 2004.

Zidane. Strålande ledaregenskaper. Klev fram på slutet och knöt ihop segern med pass till 2-1 och själv gjorde han 3-1 på ett mycket elegant sätt. Några riktigt fina framspelningar som inte blev nåt. I stort sett oklanderlig med bollbehandling (som alltid) och crossbollar (vilken annan spelare slår bort så lite?). Men när det gällde rena Zidane-godisar, de där tekniska numren som vi vant oss vid fanns det inte så mycket att notera. Det har det gjort allt mer sällan de sista åren. Inga sulfinter, inga helikopterfinter, inga plötsliga tempoväxklingar, inga grymma nedtagningar av långa bollar med de mest oväntade kroppsdelar. Men Zidane är Zidane. Den bäste genom tiderna.

Det fanns mer att glädjas åt dock. Den s.k. Nye Zidane: Frank Ribery visade att det fanns något av befog för epitetet. Sådana här epitet tenderar normalt att bara vara epitet, men Ribery glimtade till med just vad Zidane inte visade i teknisk briljans. På ett par ställen var det som att se något av en yngre Zidane. Jag njöt rejält vid några tillfällen när Ribery vände med fart och fullständig balans. Och samarbetet mellan de två, den nya och den gamle, var trevligt och mycket lovande att beskåda. Jag hoppas få följa samarbetet tre matcher till. Och det känns lovande att veta att jag ska få vara fransk fotbollsanhängare även i fortsättningen.

Frankrike vann fullständigt rättvist, mest tack vare en tät defensiv som nog inte kännts så gedigen sen hemma-VM 1998. Det här laget får Brasilien problem med i kvartsfinal, sanna mina ord.

Muhahahaha...

Jo men visst. Här sitter jag och myser med lite olika svenska dagstidningssidor uppe. Man kan inte annat än att gotta i sig riktigt ordentligt. När svenska journalister gräver ner sig efter en förlust, då gräver de jävlar mig ner sig... Expressens Mats Olsson skriver bl.a:

"De första femton minuterna är den värsta utspelning jag sett av ett svenskt landslag på den här nivån.
Jürgen Klinsmann har länge predikat sin fotbollsfilosofi för det tyska landslaget. Han har slagit fast tre punkter om hur fotbollen ska se ut:

Snabb.

Aggressiv.

Anfallsinriktad.

Sverige fick den filosofin körd rätt upp där solen aldrig skiner och vi hämtade oss aldrig från den suveräna och fantastiskt ystra tyska öppningen av matchen." Muhahaha...

Det kvittar var man tittar, omdömena är lika hårda och fördömande. Fördömande är ordet. Jag kan inte låta bli att hånle. Stackars jävla svenskar. Så synd det är om er. Nu är VM slut. blaha blaha. Det är det inte alls. Er trångsynta världsbild är vad som är på väg att ta slut. VM däremot, det fortsätter i lika frisk takt som tidigare.

Den ende som får min respekt i den svenska sportjournalistkåren är faktiskt Aftonbladets Erik Niva som skriver nästan förbluffande uppriktigt och realistiskt om det hela. Förbannat bra med lite klarsynthet i denna tid av flaggvifteri och stöveltramp. Läs artikeln för sjutton och förundras över att det finns ljus i denna mörkaste medeltid.

Emotionell musik

Ja, bortsett från fotbollen som tar mycket tid nu... Jag har ibland, inte ens sällan fått höra att jag är en gammal stofil som bara lyssnar på gammal musik. Det är en myt utan sanning i sig. Jag lyssnar allt på ny musik också, om det bara visar sig vara nåt vettigt att höra.

T-Centralen i Stockholm. Midsommardagen. Idag. Jag sitter vid ett bord. Äter en hamburgare. Burger King. Plötsligt dyker Pink upp i hörlurarna. Family Portrait. Jag lyssnar. Jag skälver... Pink gör det som kvinnliga exceptionella artister tycks ha ensamrätt att göra: framkalla tårar. Jag hör Pink sjunga. Sitter och halvkvävs mellan tårarna och burgaren. Det är fakiskt jobbigt. Jag är inget skilsmässobarn, tvärtom: jag har fått den lyckligaste av uppväxter, men ändå kan jag känna djupt med budskapet i hennes sång. Hon tar i. Ur gränslandet mellan barndomens naivitet och barndomens djupaste vrede tar hon i. Och som hon tar i... Jag gråter där jag sitter och äter min burgare, trots att jag har svårt att komma på när jag var lyckligare än nu. Det finns inga skydd att spärra tårarna borta. Och människor undrar: varför sitter han och gråter? Han måste ha genomgått någon djup tragedi? Kanske har någon förälder dött? Nej då. Jag bara sitter här och hör Pink förvandla sitt lidande till min angelägenhet. Det var en stark upplevelse... Den lyssnar jag inte på igen på ett tag.

Just idag!

För att citera Kenta Gustafsson:

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och de e så skönt när den äntligen kommer
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och den ger lust - när den kommer.

Idag började Fotbolls-VM!

Vart tog Bloggtoni vägen?

Tja, han har inte försvunnit, det är bara det att han inte tycks lika aktiv på sommaren eller sen han blev sambo eller vad det kan tänkas vara. För övrigt hälsar Bloggtoni att han återvänder efter midsommarfirande ute i Stockholms skärgård med nya inlägg till slutet av helgen. /Webmaster

några dar sent: Frankrikes debut

Ja, jag har inte haft mycket tid att kolla på fotbolls-VM de senaste dagarna iom att jag jobbat under tiden för samtliga matcher. Intresserad som man är har jag sett lite grann ändå, en del i repris och en del inspelat. Frankrike -Schweiz blev inspelad av givna orsaker: Frankrike har varit MITT lag sedan VM 1998. Ja kanske redan sedan EM 1996. Och det kommer vara det fram till 2006 åtminstone. Tills Zidane går i pension. Jag gillar fransmännen. VM 1998n hör till mina bästa minnen. Jag minns hur fransmännen enades vid nationalsången, med armarna om varandra som för att visa på det kollektiv de var trots olika bakgrunder, något andra lag ivrigt försökt ta till sig på senare år. Det var STORT. Zidane var störst. Jag har följt hans karriär sen landskampen mot Sverige någon gång mellan 96-97. Jag har ingen aning när. Men jag tror det var 96 - och jag insåg när jag såg den matchen att jag var lycklig att se en spelare som jag aldrig mer skulle komma att se. Innan Zidane ens slagit igenom och räknades som bland de bästa i världen. Jag har öga för talang. Där fanns ett rörelsemönster jag aldrig bevittnat tidigare. En ballerina. En ballerina med boll. Så koordinerat... Det hade aldrig existerat förr och jag tror inte det kommer existera igen. Världens bästa spelare. Glöm Pele. Glöm Maradona. Det är Zidane som gäller.

Frankrike gick in i turneringen som det frustrerade lag som lämnat Sydkorea/Japan med respass efter gruppspelet. Det såg inte bra ut. Dålig rörlighet. Schweiz försvarade sig bra och gick stundtals till kontringar. Ju längre matchen led, desto mer frustrerade blev fransmännen. Zidane gjorde några riktigt bra grejer. Tanken hos mannen är så snabb att det behövs en repris för att uppfatta den för vanliga människor. Allt gick givetvis inte hem, i synnerhet på grund av den dåliga rörligheten. Somliga pass såg bortkastade ut, när det i själva verket var Zidane som kastade pärlor för svin.

Så till mitt klagomål. Thierry Henry. En av världens bästa anfallare när det gäller klubbfotboll. Jag har sett honom spela, jag vet vad han kan. MEn gör han det i landslaget? Nej, i helvete heller. Där verkar karln gå in för att vara så dålig som han bara kan. Det ser ut som han anstränger sig för att vara så dålig som han bara kan. Kan det vara att han hämmas och känner sig överflödig på samma plan med en spelare som kommer att gå till historien som fotbollens bästa? Jag vet inte, det enda jag vet är att Henry var en skam att se på plan i FRankrike mot Schweiz. Inte EN (1) korrekt idé. Tokarna i Aftonbladet gav honom två plus, samma betyg som Zidane fick. Zidane förtjänar en trea och Henry ska vara glad för sitt minustecken han ska ha.


In med Trezeguet i nästa match eller så är FRankrike körda snart igen.

finsk musik - med humorn som ess i rockärmen

Jag sitter och lyssnar på sköningarna i Eläkeläiset och det som slår mig är hur kul musik kan vara. Den behöver inte vara blodigt allvarlig för att ha en charm. Se bara på Dylans Basement Tapes. Eller långa brilljanta "Highlands". Det kan vara nog så bra att ha ett litet snett ilmarigt leende och några skönt komponerade underfyndiga rader för att slå genklang.

Finland har ju aldrig varit någon musiknation att tala om, vilket inte minst bevisats när det gäller Schlagerfestivalen som man till bruks brukat komma sist i. Men inte i år: skräckrockarna Lordi tog hem hela skiten, och receptet var givet: humor. Inte för att en sån sketen tävling betyder så mycket, men det var viktigt av en anledning: att schlagerbögarna skulle få något efterlängtat hårt upp i röven, i det här fallet en riktigt hård välriktad spark.

Denna tradition är solid och gedigen. Leningrad cowboys som ändå får anses som det största finska bandet på export, var en humorprodukt. Med sina bizarra frisyrer märktes de, och de gjorde det mer för frisyrerna än för sin musik, om jag är korrekt informerad. En av sjuttio- och åttiotalets främsta inhemska finska artist var Irwin Goodman. Hans personlighet var tagen, och det fanns lika mycket skådespel och humor som musik i det greppet. Hör bland annat Härmäläinen perusjuntti som är ett briljant stycke försök att humorisera om den finska folksjälen.

Och nu Eläkeläiset: med sina underfyndiga och ofta rätt bizarra texter som är covers rent musikaliskt men som i övrigt inte liknar originalen i något avseende. Deras format är också lätt ironiskt över den traiditionella finskheten kontra populärmusiken i utlandet: humpa med traditionella finska orkesterinstrument möter popdängor av dagens populäraste artister i Europa och USA. Hör bland annat "Savua Laatokalla" (Smoke on the water) eller "Humppaa suomesta" (Livin in America). Faktiskt inte helt fel emellanåt. Kolla upp, vet jag.

VM-låtar

Inför varje stort mästerskap, eller iaf fotbolls-mästerskap dyker det upp VM-låtar som ska sporra våra svenska superswedes. Det är en kategori artister det handlar om: du har E-type, MArkoolio och Tomas Ledin i första ledet, vilket säger en del om hur bra det kan bli. Men jag har hört årets bidrag och tyckte de motsvarade bilden på ett mer realistiskt sätt.

Vi hade dels den här låten som gick så här: "Ingen ramlar omkull så lätt som han, Zlatan, Zlatan. Ingen bommar mål så mycket som han, Zlatan, Zlatan." Den tyckte jag var helt okej faktiskt.

Men även Tomas Ledin hade fått lite förstånd och försökte få in mer diskbänksrealism i sitt vanligtvis pedofilromantiska skrivande: "Det är på gång, vi är skärrade, vi är rädda!" sjöng Ledin och man förstod att det var hela det svenska landslaget han talade för.

Pretty good stuff.

Nämen se på fan!

Jag kom in på bloggen! Eftermiddagsjobb betyder sova hos mor och far och datorn här har något personligt mot min blogg. Det är rätt lustigt: jag kan gå in på andras bloggar och kommentera och så. Men inte min egen. Utom en gång på tio. Det här är den där tionde gången när jag kommer in och kan skriva! Det måste firas!

Jag återkommer med lite elakheter jag funderat ut under veckan!

VM-fotboll lördag 10 juni

Jag tänkte ta en ny VM-update. Dagens matcher: England-Paraguay, Sverige- Trinidad/Tobago och Argentina-Elfenbenskusten. Vi börjar med England-Paraguay.

England är mina favoriter till slutsegern, eller var det iaf när vi gick in i turneringen. De gjorde vad som förväntades av dem idag. De vann. Men de imponerade inte speciellt. Paraguay fick en mardrömsstart. Först ett självmål efter frispark av DAvid Beckham. Sedan skadades målvakten och fick byta. Detta avspeglades i nervositet i försvaret till en början, men efterhand såg defensiven rätt så solid ut. England var helt okej i första halvlek. Andra var dålig. Crouch gjorde bra grejer och visar att han är en man att räkna med. Det omtalade mittfältet visade inte upp sig från sin bästa sida. Gerrard och Lampard varvade skott utifrån med att vara helt osynliga. Beckham slog bort en massa pass. Cole var den som övertygade klart mest. I Paraguay fanns farligheter, inte så mycket av Santa Cruz som håsats, snarare genom VAldez. Cuevaz gjorde piggt inhopp. Kan bli en tuff nöt för Sverige att knäcka.

Sverige skulle ju bara vinna mot TRinidad och Tobago. Det enda var med hur stora siffror. Kvällspressen gjorde som vanligt tävling i att överträffa varandra. Tommy Söderberg trodde på 6-0. Det enda Sverige är bäst på i den här gruppen, som jag måste påpeka innehåller världens mest upphaussade landslag genom tiderna, genom alla turneringar, England: är högmod. Högmod är Sveriges största tillgång. Det finns det så gott om att man skakar. Fotbollskunnande visade det sig finnas mindre av. Det såg trögt och halvofarligt ut, även när man kom fram. Lite småklumpigt svenskt. Segt. Dålig match. Jag tröttnade nånstans efter en halvlek och kom tillbaka och såg belåtet att det slutat som jag tippade: 0-0. Trinidad var inte usla, åtminstone är det min bedömning efter att ha sett dom mot ett annat mediokert lag: Sverige. Dessa två lag firar midsommar hemma.

Argentina mot Elfenbenskusten började mycket bra. Båda lagen var offensivt inriktade. Elfenbenskusten överraskande initiativrika. Det är väl så med de afrikanska lagen. Argentina tog ledningen. Sedan styrdes föreställningen och när Argentina gjorde 2-0 kändes det klart. Men man släppte in Elfenbenskusten igen, och det blev 2-1 till slut. Som helhet VM-s bästa match så här långt. Två bra anfallsglada lag. Argentina vann på rutin. De hade inte mer eller bättre chanser, men de var smartare. Elfenbenskusten skulle kunna gå långt, de har det mesta. Bra försvarsspel, bra anfallsspel, bra löpningar. Yaya Toure var en riktigt skön mittfälsspelare. Tror dock att det kan bli svårt för dem att ens gå vidare från gruppen, vilket är väldigt synd. Mycket fin teknik överlag i matchen. Riquelme som haussats och fått mycket fin kritik, spelade fram till målen, men han känns knappast som nästa Zidane.. Jag letar vidare efter kreatörer. Hoppades på Messi men han fick inte komma in idag.

Dagens fotbolls-VM intryck

Så har premiärdagen av fotbolls-VM varit och jag tänkte skriva en liten rapport. Kanske blir det fler av det här slaget framöver. Det är roligt när man ger sig i kast med ett stort projekt som fotbolls-VM. Man dras in mer och mer och ser inget slut på hur involverad man kan bli.

Okej, dagens intryck:

SVT och TV4 tjatar alldeles för mycket om det där jävla landet Sverige. Lägg av med det! Fotbollsfans vill höra om RIKTIG fotboll! De matcherna som spelas, till exempel!

Tyskland-Costa Rica. Oerhörd inledningsmatch. Tyskland dominerade klart. Schweinsteiger imponerar mycket på mig. Såg ut att göra allt rätt. Det såg lovande ut. Rätt speciellt look också, som en bonde på nåt vis, med tröjan hängande utanför. Namn som en bonde också: Schweinsteiger= Svinbestigare, svinpåsättare. Eller har min tyska sen gymnasiet urholkats... Allvarligt: vem vill heta Svinpåsättare i efternamn? Bra fotboll spelade han iaf. Tysklands försvar såg allt annat än samspelt ut. Det resulterade i två mål på två målchanser. Offensiven överraskade mig positivt. Kanske blir Tyskland roliga att följa rent av, i synnerhet när Ballack återvänder. Costa Rica. Nja. Det blir nog bara ett gruppspel. Allt för dåligt på allt för mycket. Det enda som funkade var målskyttet, och så rena lär de inte komma mot ett bättre organiserat försvar. Matchen kryddades dels av spänning när Costa Rica kom igen två gånger, dels av två fantastiska långskott som nådde mål. VM:s mål? Hittills iaf.

Ecuador- Polen. Inte en fullt lika bra match. Polen började bäst, men det var ganska svårt att skapa nåt vettigt. Ecuador kom in i matchen via ett slumpmål efter ett inkast, och sen var Polen stressat. Ecuador spelade mycket bra försvarsspel genom matchen, medan Polen inte övertygade nån annanstans än på mittfältet där de slog passningar till varandra utan att gå framåt. Bästa spelare helt klart Smolarek. Ecuador var ett kollektiv ungefär som Grekland i EM. Agerade lika självsäkert när polackerna skapade nån enstaka farlighet, vare sig det var i försvaret eller på mittfältet. Vid mitten av andra halvlek kändes det ganska avgjort. Polen får kämpa om tredjeplatsen i gruppen, ser det ut som. En besvikelse. Ecuador däremot, de kan gå längre än väntat.

Så var det än så länge. Vi får se vad som händer imorgon.

Ett herrans liv!

Gårdagens klart bästa tv-ögonblick inträffade i programmet "Ett herrans liv" på Kanal 5. Filip Hammar och Fredrik Wikingson intervjuade Lasse Berghagen (ja hur kul låter det?), och jag visste ju från nån Virtanen-blogg att Fredrik Wikingsson var en stor Dylan-fan, och med tanke på att paret haft med Berghagen i Dylan-sammanhang tidigare (han kallades tydligen den svenske Dylan på sextiotalet, hur jävla bizarrt det än låter), så slötittade jag lite för att se om det skulle bli fler kopplingar.

Och mycket riktigt! Det var värt att titta på 20 minuter slöintervju för att se när Wikingsson kom till hjärteämnet. Coole Wikingsson, som gjort karriär på att vara just en cool snubbe (och varför skulle han inte vara det om han gillar Dylan) gick igång på precis varenda cylinder när han fick försöka få ur Berghagen hur denne umgåtts med Dylan under dennes besök i Sverige 1966. Berghagen berättade om hur han skjutsat Dylan till spelningen och att Dylan där suttit och försökt stämma gitarren i fyrtiofem minuter innan någon hämtade en ny gitarr. Hur sant det är har jag inte någon koll på. Men det låter som classic Dylan...

Wikingsson blev allt mer exhalterad och bubblig, nästan som en skolflicka när hon ska fråga chans på nya söta killen. Det var hysteriskt kul att se. Filip Hammar kände efter ett tag att det här börjar spåra ur och försökte få fokus på gästen istället med "Nu går vi vidare!", varpå Wikingsson konstaterade: "Dessvärre". Asgarv! Det var nog nästan det bästa jag sett på tv på lång tid. Suverän igenkänningskänsla. Hela Wikingssons coola image var på väg ner i nördträsket och Hammar kände att själva fundamentet på deras karriärer var på väg att krakelera. Som om han nästan visste att han var tvungen att sätta stopp, för han hade varit med förr och visste hur långt Wikingsson skulle gå. Det var nästan så jag trodde Wikingsson skulle börja sjunga "I wanna be Bobbys girl, I wanna be Bobbys girl, that's the most important thing for me". Haha.

Sedan satt Wikingsson resten av tiden av intervjun och försökte verka intresserad, men jag som såg honom, förstod, att han mycket hellre hade åkt hem och ägnat sig åt lite Dylan-nörderi. Give it to the man! Fredrik Wikingsson: Välkommen till en mycket exklusiv skara mycket besatta män! Härmed har du min fulla respekt! Programmet går i repris på lördag, imorgon. Se det om ni kan!

Politisk kommentar

Jag har väl inte direkt skrivit om så mycket politik här på bloggen tidigare, även om de flesta som läser nog vet ungefär var jag står på den politiska vänster-högerskalan. Idag såg jag ett program om hur det svenska centerpartiet gått och inkorporerat en massa tankegods från den s.k. tankesmedjan Timbro. Det var en intressant dokumentär, där den ideologiska utvecklingen byggde på att få in mer liberala och mindre statsorienterade idéer i centerns program. Utvecklingen drevs från ungdomsförbundet och Timbro, som för alla som inte vet är ett ideologiskt nätverk som arbetar å näringslivets sida.

Samtidigt var det viktigt för ungcentern att driva tesen att de tog tillbaka den gamla centerns idékärna; om en politik för landsbygden och småfolket, mot staten. Det var så länge sedan statsvetaren i mig andades så jag har nästan svårt att formulera mig. I själva verket gav de upp, visade dokumentären, många av de mest grundläggande centerprinciper såsom kärnkraftsmotstånd, i försök att allt mer likna moderaterna. Ungdomsförbundets ordförande Fredrik Federley uttryckte sig i ordalag av att försöka passera moderaterna på högerskalan Inte för att det lät som om det räckte. Vad näst? Den svarta eller den bruna skjortan, Federley?

Ibland blir man så äcklad... Så fruktansvärt äcklad och illa berörd. Jag var tvungen att stänga av tv:n. Något så vidrigt har jag inte sett på länge. Och då är eller har jag aldrig varit någon centerpartist. Tänk hur de riktiga gamla centerpartisterna ska må idag... Månde bävan bönderna...

Det här visade med all önskvärd tydlighet att den poliska partierna inom borgerligheten helt förlorat sina konturer... Vore det inte bättre att alla ni som tyckte om att rika skulle bli ännu rikare och de fattiga skulle bli ännu fattigare slog ihop era partier istället? Jag skulle om jag var borgerlig väljare vara fruktansvärt förvirrad när alla försökte leka vem som är mest lik moderaterna.

Söndagsångest på en tisdag.

Ja det ska vara en första gången för allt. Det här med nationaldagsfirandet ledde ju till att jag fick vara ledig fem dagar i streck. Det får vi tacka Sverige för. Jag försöker här göra lite positiv Sverige-kommentarer på födelsedagen, jag vet att jag varit elak tidigare.

Men det här var en jobbig dag. Man borde inte få vara ledig i så mycket som fem dagar. Det blir femfaldiga ångesten när man sen ska iväg och jobba. Fast det här är nog inte bara jobbångest. Min Moa ska åka till London nu när de planerar massa jobbiga terrordåd där. Om bara två dagar... Usch. Den tanken känns inte bekväm.

Så det blir inte så mycket skrivet ikväll... Jo, dagens musik: Warren Zevon med skivan "Life'll kill ya".

Beklagar väntan

Fan vad dålig jag är på att uppdatera mina Dylananalyser. Hade verkligen tänkt ta tag i det, men det har kommit massa saker i vägen. Eller så har jag tagit tag i andra saker istället. Hmm. Nåja. Det skrivs medan vi pratar... (eller, nej det gör det ju inte alls det, för medan jag "pratar" så skriver jag ju det här...)... men iaf. Håll ut. Hoppas det ska bli lite inspiration i mig snart. Puss.

Rattfyllerister, den moderna häxjakten

* Detta blogginlägg skrevs under avsaknaden av internet, för några dagar sedan. *

Svenskar är det mest hycklande, hysteriska och vidrigaste folk som finns i världen tror jag. Det finns egentligen inte någon spärr på det förakt jag ibland kan känna. Och det känns som att de har dragit på sig vreden av egen vilja. Som det här med den nya hysterin över rattfylla. Sven-Erik Magnusson från Sven-Ingvars körde full och tidningarna var proppfulla av moralister som ville stå i kö och hetsa mot honom. Herregud. Ska det inte bli slut på de här häxprocesserna någon gång? Han var visserligen dretfull av promilletalet att döma, men andra kändisar som åkt in och blåst 0,3 eller liknande har drabbats av samma heliga vrede som det svenska folket besitter. Vad fan är 0,3 och 0,2 att tjafsa om? Det är ju kroppens naturliga alkoholhalt vi talar om.

Okej, klart som fan det inte är bra när någon aspackad kör ihjäl massa barn och skolungdomar, för det är väl där nånstans som den här hysterin har sin bakgrund i. Men någon måtta får det faktiskt vara. Någon som är salongs och är ute och kör bil är fan inte farligare än någon som är trött eller någon som pratar i telefon. Jag skulle hellre möta den salongsrusiga i trafiken än någon av de andra. Helt säkert. Det som stör mig extra mycket är att de som blir tagna med 0,2 promille behandlas snäppet hårdare av media än pedofiler och barnamördare. Vart i helvete är människors sinne för proportioner? Sverige. Sverige, sverige, sverige. Alltid ska jag behöva upprepa dessa vefyllda ord. Ständigt detta jävla Sverige. Klart är att risken blir att man själv kör in i en poliskontroll någon morgonen efter och blåser 0,2 och så tar det hus i helvete. Men jag har redan dömt Er sjuka värld innan ni dömer mig. Fuck off. Upp med promillegränsen till 0,5 igen och hårdare straff för dem som ligger över där, men håll för fan inte på och moralisera och hyckla. Ta er för fan i kragen och börja tänk igen, svenska folk.

Dylan, Dylan, Dylan, Dylan.

Jag börjar direkt. Varför vänta? Dylan är ett ämne som aldrig kan debatteras och avhandlas nog mycket, så därför ska vi genast in i mer Dylansnack.

Sitter och funderar lite över nästa upplaga i Dylansamlingen Bootleg Series. Vad ska nästa Bootleg Series vara? För min del torde det ganska uppenbart att det man borde satsa på från Columbias sida är ”The Genuine Basement Tapes”, i min mening den kanske bästa av alla Dylan-bootlegs. En guldgruva av dårskap, spelglädje och historia. Och riktigt skön avslappnad musik med Dylan och polarna i The Band. Helt unik i sitt slag, och jag menar verkligen det bokstavligen. Stommen skulle ju utgöra materialet som fanns med på Basement Tapes och så kunde man fylla på med det mesta och det bästa från sessionerna i Big Pinks källare. Och stryka de låtar som The Bands Robbie Robertson fuskat in på första utgåvan av Basement Tapes.

The Genuine Basement Tapes som bootleg består av fem skivor. Var och en av dessa har mellan 18 och 21 spår, och även om det är många som är dubbletter och som man skulle kunna stryka, så blir det en häftigt mastig kvadruppel-CD. Sen finns säkert även låtar som aldrig dykt upp ens på bootleg att tillgå. Och med perfekt (eller åtminstone så bra som möjligt) ljud. Fan vilken höjdare det skulle bli. Det skulle utan tvekan vara den viktigaste Bootlegen sedan The Bootleg series vol. 1-3 dök upp och revolutionariserade hela Dylanindustrin 1991.

Jag skulle kunna sitta och lyssna på Basement-material dagarna i ända. Den enorma kicken man får av att höra hur lycklig (ja, lycklig!) Dylan låter när han lattjar med polarna. Skön musik. Fruktansvärt skön. Finns inget som Basement Tapes, även om man hafsar fram texter och musik. Ingenting i hela världen.

För övrigt är dagens Dylan-låt av senare kaliber. Det är inte ens en Dylan-låt. Men försök hitta den iaf, för den är väldigt bra. Dylan framför Leonard Cohens ”Hallelujah” med ackuratess. Det låter som en Dylan-låt. Verkligen som en Dylanlåt. Åttiotal. I Keys to the Rain anges att det var i Montreal 1988 som Dylan framförde det, med Cohen i publiken. Har inte bootlegen själv, laddade hem enbart denna fil, men jag kan inte hitta nåt sånt på Bobsboots, så jag vet inte hur korrekt den uppgiften är. Därmed vet jag inte vilken bootleg som låten finns på, enda uppgifterna på min fil är att skivnamnet är det föga informativa "live". Hittar ni inte så hojta så kan jag dela vidare, om ni känner till hur det ligger till så kommentera.

Woohoo!

Bredbandet är äntligen igång! Det kom en man från Bredbandsbolaget och kikade i uttagen. Det som jag gjort fel var att jag skruvat i kablarna för löst. Helvetes onödigt, visst. Men nu funkar det igen. Och som krona på det så kom det nya modemet idag från Com Hem. Nu är det bye bye Bredbandsbolaget. Räkna med ökad aktivitet här på Bloggtoni framöver!