Dylanexpert?

Hm. Har inte uppdaterat bloggen på några dagar. Och borde väl ha en kort genomgång över händelser. En händelse i synnerhet är väl rätt skoj att nämna: Häromdagen ringde någon från journalisthögskolan angående min blogg och ville intervjua mig med naledning av Dylans konsert på Debaser Medis i Stockholm. Mycket surrealistiskt. Särskilt med tanke på att jag precis kommit hem från en lång slitsam arbetsdag och mest ville slappa i soffan. Men, what the hell, är man expert så är man?! Denna intervju skulle med på någon radio. Jaja. Kul grej. Hoppas det inte var någon som ringde och drev med mej bara för jag tror inte jag sa något varken intelligent eller överdrivet vettigt, utan staplade mest Dylanklyschor på måfå. Illa skött Dylanexpert-debut med andra ord. Med en klarare hjärna hade jag haft betydligt vidsyntare poänger att leverera. Men såna verkar svåra att göra utanför bloggens medium.

Plats nummer 10...

10. Just D

Vi har inte haft mycket grupper med på listan men nu börjar det brännas till. Vi närmar oss toppen. Under första halvan av 90-talet dök en grupp upp, först till synes i periferin av musiksverige, i något så udda som hiphop på svenska. Med sin intensiva stilförändringsbenägenhet, sin hängivenhet till rockmyten, sin totala avsaknad av spärrar, sin lekfullhet var Just D egentligen Sveriges mest rockiga band.

Det är så lätt att avfärda Just D med de gamla klyschorna att det var överklasskids som gjorde hiphip på svenska. Dessutom småborgerlig hiphop: rappande om såna trivialiteter såsom jultrisetess (Juligen) och jobbiga grannar (Grannar). Det må vara sant. Men de tog det hela vägen: att översätta hela hiphopmyten innebar att allt skulle vara äkta. På det sättet var de mer äkta än någon av sina efterföljare. De skrev om det som var sant för dem. Alla Ayos och Blues och Latin Kings bara spelade ju amerikansk hiphop. Just D var på så vis mycket mer nyskapande. Faktum är att ingen gjort något liknande här eller där. Just D kan mycket väl vara det mest motsägelsefulla bandet och därigenom det mest nyskapande någonsin.

Vid sin start höll man hårt på hiphop översatt till svenska. Slang användes och översattes flitigt. Det var en mission att föra över hela den amerikanska hiphopens språk till svenska. Arkitekten hette Wille Craaford. Fanclub kallades fläktklubb, som en del i den bizarra kakan. Samplingarna var gjorda oftast på äldre svenska skivor: Povel Ramel, som sedermera skulle belöna Wille Craaford med Karamelodiktstipendiatet hörde till de samplade mer än en gång.

Just D utvecklades och förändrades ständigt. Från hiphop, till rock till grungerock till synthrock. Till och med avdelningen dansband hann betas av innan gruppen år 1995 försvann från scenen. På sin tid det mest nyskapande och röjiga (minnes alla turneskandaler) band tog adjö med blott tystnad. Kanske dyker Just D upp igen. De har aldrig officiellt lagt ner. De brann fort, hann igenom de flesta faser ett band kan ha. Wille Craaford är den av medlemmarna som haft något av en egen karriär som ordvrängare. Det har han alltid varit skicklig på. Ett av Sveriges genom tiderna bästa och märkligaste band ska höjas till skyarna och hyllas. Om två tre år befinner de sig ännu högre upp på denna lista.

Lat, snål bekvämlighetstönt

Ja, det är jag det. Dylan spelar på Debaser den 27:e. En helt unik klubbspelning, den första av sitt slag i Sverige, och vågar jag gissa: även den sista i sitt slag? Mycket tyder på det. Alltså vore det ett historiskt tillfälle att åka dit.

Men redan för c:a en månad sedan beslöt jag att skippa Dylanspelningarna i vår. Mycket verkade krångligt. Jag skulle jobba och var tvungen att ta ledigt. Pengar kostade det, vilket även resorna skulle späda på. Det var långt borta. Jag fattade detta beslut helt på rationell bas: kostsamt, besvärligt och krångligt. Sedan kom den där unika klubbspelningen och raserade hela min argumentation. Den slog sönder kostsamt, besvärligt och krångligt i spillror.

Kvar står orden lat, snål och bekväm. Och jag kommer fortfarande inte se spelningen. Och jag skäms så jag mår illa. Och kanske ångra mig resten av mitt liv.

Plats nummer 11...

11. Pugh Rogefeldt

Den första stilbildaren inom svensk rock, han gjorde sig redan ett namn i slutet av sextiotalet, det vill säga flera år före Ulf Lundell fanns med på scenen. Skivan hette "Ja dä ä dä" och med den blev Rogefeldt en viktig föregångare till artister som satsade på svenska språket inom rocken: Wilmer X, Eldkvarn, Ulf Lundell.

Sina stora hits har Pugh bakom sig, men på den tiden var det svårt att finna en coolare katt i den svenska musikindustrin. Som textförfattare hängav han sig åt en lekfull stil med en hel del ordvrängeri, t.ex. "Dinga linga Lena". Senare i karriären ingick han i den s.k. supergruppen Grymlings med bl.a. Mikael Rickfors.

Rogefeldts röst är en unik institution i svensk musik; en mycket Dylansk sångteknik, hög och nasal, en levande och åskådliggörande sångteknik som också tog med sig det Dylanska arvet om att sång inte nödvändigtvis behövde vara skönsång för att vara berättande. Pugh ska självklart vara med här på listan!

Ordförande Persson

Jag har ännu inte haft möjlighet att se första delen av SVT:s dokumentärserie om Göran Persson och hans år vid makten, men ser att debattens svallvågor redan slår högt. Jag ser fram emot den. Man har alltid kunnat ana Perssons arrogans under ytan, ibland har den skymtat fram, men nu borde vi kunna betrakta den öppet. Fascinerande. Jag har alltid varit välvilligt inställd till Persson. För mig är han den största personligheten inom svensk politik sedan Palme. Helt klart. Jag är inte sosse, har aldrig röstat på det partiet och tror inte jag kommer bli så högervriden framöver heller, men Persson, ja han var allt bra. Sällan har vi väl sett en så egocentrisk personlighet inom svensk politik? Inte undra på att han aldrig vann någon större kärlek hos folket. Vem kan bli profet på hemmaplan, i synnerhet som hemmaplan heter Jantelagsland.

Nej, storheten med Persson var hans mänsklighet, hans känslor, ständigt lurande under ytan. Hans intellekt och ledarskap. Persson pekade med hela handen. Han hade för sig massa härskartekniker och tvekade inte att klämma åt en olydig underordnad om så föll sig. Varför har vi inte mer av den sortens politiker? Politiken har blivit patetisk. Dessa typer återfinns numera enbart inom näringslivet, där de gör livet surt för underordnade medarbetare. Politiken har blivit en räddhågsen arena, som eftertraktar människor så rädda att göra fel att de hellre underlåter att göra någonting vettigt. Personligen vill jag se fler Göran Persson-typer i politiken istället. Det är där de stora landvinningarna ska göras. Vi måste ha dit folk som vågar ha åsikter. Att Göran Persson inte varit någon stor visionär är en bisak. Han var ändå en stor karaktär.

Det som är märkligt med hela grejen är ändå detta med startdatum. Tydligen hade SVT fått lov att sända serien först efter Göran Perssons avgång. Så de väntade exakt en (1) dag. Det är inte att låta grejer ligga och vila i valven direkt. Vad ska man tolka detta som? Något måste ligga bakom. Jag tror inte Mona Sahlin har till fördel att alla samtalar om Göran Perssons tänkanden och tyckanden får första prioritet under de första dagarna som ny partiordförande. Samtidigt kan det verka misskrediterande när Persson hugger och slår verbalt mot sina politiska motståndare. Så det kan ha varit på Fredrik REinfeldts bevåg den där dokumentären såg dagens ljus så fort. Fast underhållning är ju viktigt, det också. Även i politiken.

Plats nummer 12...

12. Nationalteatern

Egentligen bildat i Lund på sextiotalet flyttade bandet till Göteborg på det tidiga sjuttiotalet vilket kom att bli dess riktiga bas och nav under framtiden. Tillsammans med band som Nynningen höll de den svenska proggens fana högt under kommande år. Dessutom, vilket ingen då anat, blev Nationalteaterns texter allmänt gods och bandet fick i historien agera som proggens självutnämnda lärjungar.

Nationalteatern var egentligen inget musikband. Det var som namnet antyder en teater också. En kulturscen för vänstermänniskor. 1968-rörelsen brann hårt. Musiken kom i andra eller tredja hand. Sångkunskaper kom också i andra eller tredje hand. I led med proggens tanke spelade såna triviala saker mindre roll.

Nationalteatern utvecklade egentligen inget om man ser på historiken, men det var det band som tillägnade sig folkets kärlek och folkets gunst. Det var Nationalteaterns texter man lärde sig. Dessutom fanns både Ulf Dageby och Totta Näslund bland de mest ivriga vokalisterna. Klart vi hyllar Nationalteatern.

Plats nummer 13...

13. Ted Gärdestad

Tonårspopens evige galjonsfigur infinner sig på listan. Hur man än vrider och vänder är det svårt att bortse från Ted Gärdestad.

Han slog igenom mycket ung, blott 15 bast, men fortsatte skriva lätt naiv pop även långt senare. Fantastisk melodimakare, som verkligen kunde klicka sina melodier med texten. Han var på ett sätt ett underbarn, kanske lite för bra för sitt eget bästa.

Ted Gärdestad levde ett sökande liv. Hans tidiga break innebar kanske någon slags press. Han gick med i sekter. Han agerade märkligt. Och till slut hoppade han inte ner från Eiffeltornet, som han sjöng i någon låt, men han klev däremot framför ett tåg. Slutresultatet var detsamma, vilket var en stor sorg. En av musiksveriges största karaktärer var förlorad. En av de säregnaste artister vi sett var borta. Förlusten har accentuerat hans storhet. Vi får nog aldrig någon sådan igen. Ted Gärdestad ska givetvis in på denna lista.

Idus Martii

inföll häromdagen, på onsdag, till liten åfiran, åtminstone här i Sverige. Idus Martii, eller Mars Idus, ännu mer utvecklat mitten av mars, 15 mars, från latinets idus (halv), är ett betydelsfullt datum i historien. Det är Julius Caesars dödsdag.

Caesar har, sedan sin död för 2050 år sedan den 15 mars fått åtskilleligt många tolkningar. Sina egna kommentarer om Kriget i Gallien och Inbördeskriget nämns bara delvis som de källtolkningar när man studerar Caesar. Suetonius historiska källor beskriver honom som en hjälte. Länge sågs Caeasar som en hjälte i nuvarande Frankrike också, bland annat såg Napoleon upp till honom, men på senare århundraden har snarare Caesars motståndare Vecingetorix lyfts fram som hjälte. I Asterix blev han följdaktligen pompös och dryg.

De flesta senare historiska figurer har använt Caesar som symbol för sina syften, inte minst tänker jag här på Mussolini som skapade fascismen efter myten om det antika Rom i allmänhet och Julius Caesar i synnerhet. Dessvärre hade inte Mussolini varken intellektet eller styrkan att bli någon ny Caesar. Men han skapade en trend:

Efter den s.k. marschen mot Rom 1922, tågade Mussolini raka vägen till Forum Romanum och lade ut blommor till Caesars minne. Själva marschen mindes marschen Casear själv antagit norrifrån, när han korsade Rubicon och startade det romerska inbördeskriget. Mussolinis tradition fördes vidare genom decennierna, utan att luckras upp genom historierevisionistiskt tänkande. Och ännu ligger blommorna på Forum Romanum.

Vad man än kan säga om Caeasar, och historien har många tolkningar, allt beroende på historikernas motiv, så är det att han har åtminstone skapat sig en gestalt i världshistorien som är mest mytomhuldad bortsett från Jesus från Nasaret.

Anti-Dylan= Anti-Krist

Påven Benedictus XVI har, skriver SVD häromdagen, gjort tydligt att han inte vill ha några nya stora förändringar i programmet. Det ska vara samma gamla regler som gäller: det vill säga ingen aborträttighet, inga eftergifter för homosexuella eller undantag från några celibatskrav för präster. Detta var väl väntat, egentligen.

Men sedan skriver SVD vidare att påven ogillar Dylan, i synnerhet i kyrkan. Hur man nu kommer in på detta kan jag bara spekulera i. Han ska ha varit emot spelningen Dylan gjorde inför förre påven och anser att Dylan inte är rätt sorts "profet". Där gick gubbjäveln för långt... Där flödade bägaren över. Den som är emot Dylan kan inte vara Guds ställföreträdare på jorden, allt enligt samtliga bibeltexter jag studerat noggrannt. Hoppas din efterträdare kommer snart, gubbe!

Plats nummer 14...

14. Eva Dahlgren

Skulle en lista vara fulländad utan svenska musikens stora kvinnliga poet? Jag tror inte det. Eva Dahlgren har ett helt eget sound och ett helt eget språk. Hennes storhetstid må kanske ha varit sent åttiotal, tidigt nittiotal, men hon har fortsatt engagera sedan dess: Hennes senaste album "Snö" var förträffligt, ett av hennes allra bästa.

Dahlgrens styrkor är hennes ytterst skickliga textförfattande samt hennes fantastiska röst. Somliga tänker bara "Ängeln i rummet" och "Vem tänder stjärnorna", men detta är en kvinna som författat betydligt mer av hög klass. Eva Dahlgrens röst är en av de bästa i Sverige. Hennes låtskriveri är inte bräckt av någon kvinna av kvinna född i detta land. Så är det bara. En poet ut i fingerspetsarna gör hackkorv av potentater som Louise Hoffsten, Lisa Nilsson och Marie Fredriksson. Såna som dagens kandidater: Lisa Miskovsky och Anna Ternheim når inte nära ens. Eva Dahlgren regerar den svenska kvinnliga rock- och popscenen och har så gjort sen hon trädde in där i början av åttiotalet.

Sedan ett antal år gift med Efva Attling har hon också gjort en viktig gärning i att lyfta fram frågor om homosexuellas äktenskap för den svenska allmänheten. Naturligtvis förtjänar Eva Dahlgren en plats här på listan.

Schlagern gick som väntat.

The Ark vann. Om ni kollar hur placeringarna blev kan ni också notera att det såg otäckt likt min lista över hur jag trodde placeringarna skulle bli. Alla hamnade ungefär där jag förutspådde dem. Läskigt. Jag är betydligt bättre på det här än tidningarna. Grattis Ola Salo till segern. Stackars Tommy Nilsson fick inte en poäng. Det hade jag inte förutspått.

Plats nummer 15...

15. John Holm

Ett överraskande namn för somliga kanske. Men John Holm är här på listan för att stanna, trots en lite hackig karriär som egentligen inte var ett flöde av kreativism. John Holm släppte sin första skiva "Sordin" 1972, vilket också kom att bli hans viktigaste bidrag på den svenska musikscenen. Senare kom "Lagt kort ligger" och "Veckans affärer". Vad var då storheten med denne artist, fostrad i proggen, som såg ut som Ted Gärdestads tvillingbror?

Ja dels har vi ju det här med inspiration: de flesta av de stora har John Holm att tacka för mycket. Hans texter och stil inspirerade sådana som Ulf Lundell, Gyllene Tider, Ted Gärdestad, mfl. John Holm var tillsammans med Pugh Rogefeldt starten på den svenska rocken. I synnerhet Holm byggde detta på en stark grund av progg, folkmusik, visa. Rötterna. Därmed står han lika starkt förankrad i det nya som det gamla, likt en Dylan.

Att hans gärning är begränsad tar naturligtvis av lite av rankningen. Ty hade Holm varit verksam mer kontinuerligt hade han kunnat befinna sig betydligt högre upp i denna lista. Betydligt högre. Men för vad han gjort, för sin fullständigt unika röst i musiksverige (bokstavligt och bildligt menat) och sina fullständigt abstrakta texter ("Får man leva för det", "Ett enskilt rum på Sabbatsberg") förtjänar han femtonde platsen på min lista av de största svenska artisterna genom tiderna.

Jävla bibliotek...

Var på Storfors bibliotek idag. Givetvis hade de inte femte delen i Colleen McCulloughs serie om Romerska republiken innan det blev romerska imperiet. Läs den om ni ska läsa nåt. Om ni är lika vanvettigt intresserade av romarriket som jag iaf. Så istället fick det bli Robert Graves "Jag Claudius" (temat är bekant?) samt Dan Browns "I cirkelns mitt". Jag har egentligen en kluven relation till Dan Brown. Hans korta kapitelstruktur är tilltalande, samtidigt väcker han hela tiden en önskan att fortsätta läsa, så man egentligen aldrig kan lägga ifrån sig boken. Men å andra sidan är han förutsägbar och vid en närmare analys så skriver han bara samma roman om och om rent dramaturgiskt. Fast det går det med.

Plats nummer 16...

16. Timbuktu

Jason Diakité, som han egentligen heter, har under 2000-talet etablerat sig som den definitivt drivande kraften inom den halvavsomnade genren Svensk hiphop. Till skillnad från massan som kom fram i Petters kölvatten: Ken, Ayo, Blues, Feven... Allt vad de heter. Timbuktu har gjort det med energi och melodisk förföriskhet, med de bästa texter svensk rap har sett sedan Wille Crafoord sadlade om till vissångare.

Jag medger att jag tidigt översåg hans kommande storhet, hörde skånskan, stängde av. Men Timbuktu har stadigt gått från klarhet, och hans verk ger idag sken av en bestående gärning för svensk musik. Inte mindre än två gånger har han valts till bästa textförfattare i grammisgalan, bara en sån trivial sak. Mest imponerar snarare livligheten och uppfinningsrikedomen inom musiken. Timbuktu gör något helt nytt och spännande. För detta har han kravlat sig så här högt upp på alla tiders bästa lista.

Årets Melodifestivaltips

Det närmar sig melodifestivalfinal, och likt förra året hade jag tänkt att jag skulle tippa slutställningen. Likt förra året har vi en gigantisk segerfavorit, denna gång i form av The Ark. Redan när jag såg framträdandet sa jag lika säkert som jag en gång förutspådde Lordis framgång i Eurovisionen förra året att The Ark åtminstone skulle vinna Svenska uttagningen.

Jag har fått anledning att fundera över det uttalandet i ett par veckor. Och jag är inte lika säker längre. Fast egentligen är jag det. Men några pengar sätter jag inte i år heller. Fast mest för att oddsen lär vara svinkassa.

Men Ola Salo ska inte tro att han får sig någon lätt resa till Helsingfors. Han kan finna sig i en slutstrid så hård att hans namn ramlar bakofram. Som jag ser det finns det tre legitima kandidater som alla kan ta hem det. Även om SVT redan tre månader innan de tillfrågat The Ark att vara med bestämt att de skulle vinna så finns faktiskt det oberäkneliga folket med och bestämmer. MEn vi tar de i tur och ordning bakifrån va? (Det där lät snuskigare än beräknat).

10 och sist: Anna Book. Gamla meriter räcker inte långt i år. Inte ens nya dansmeriter. Med en halvhjärtad samba som känns väldigt mycket 2002 är Anna Book troligaste kandidaten till jumboplatsen.

9. Sanna Nielsen. Under ordet klämkäck i närmsta encyklopedi finner ni en bild av Sanna Nielsen. Så jävla pretto. Så tråkig och trist. Melodin är fin men inget extra, bortsett från att de traditionella schlagerfansen har något att heja på. Tråk.

8. Tommy Nilsson. Han har sett sina bästa dagar. Han har sett sina bästa låtar. Dagens bidrag hör inte hemma bland favoriterna. Utan uselt motstånd i sin semifinal samt sitt namn skulle Tommy Nilsson inte finnas i finalen på lördag.

7. Sebastian. Jag gillar verkligen When the night comes falling, men jag tror den tar stryk av två saker: a)likheten med The Ark och Andreas Johnsons bidrag b) Sebastians kaxiga stil (klädstil). I sammanhanget blir detta det förlorande bidraget.

6. Sonja Allden. Jag är bekymrad över detta bidrag. Det kan ställa hela min lista på skam. Nu har jag förlagt det så högt upp jag har mage till. Men det har fått många visningar iom Andra chansen och det lyckades slå ut en Magnus Uggla i toppform, något som borde ha varit omöjligt. Jag begriper inte detta bidrags storhet.

5. Marie Lindberg. Hit men inte längre tror jag prinsessesagan orkar. Den kan inte orka hela vägen. Den bör inte ens orka till topp tre. Hon är charmig, visst, och är också en anledning till att listan kan komma på skam, men bland balladerna lyser hon inte starkast.

4. Måns Zelmerlööv. Visst, jag hatar grabben egentligen. Men han har en sängkammarblick som snyter åt sig röster. Nånstans ifrån. Att bidraget är ett skämt har inte räknats hittills, och bland latinorösterna slår han lätt Anna Book. På så vis har han få medtävlare i sin kategori och hamnar högt upp.

3. Andreas Johnson. Ärligt talat. Detta är det bästa bidraget i mitt tycke. Jag har ändrat mig. Detta bidrag borde vinna. Men jag tror inte det når ända fram. Sebastian, Andreas och The Ark kommer att tävla om samma röster. Och The Ark vinner på sitt namn samt det faktum att SVT mutat juryn. Andreas bidrag är dock det mest melodiska, och gör Andreas om framträdandet när han fick sin finalplats så slår han The Ark även i framträdande. Otrolig.

2. Sarah Down Finer. Om en ballad gick och vann vore det väl denna. En fantastisk historia, där Shirley Clamp tycks återuppstå ur askan till en ännu starkare sångerska. Tävlingens bästa röst, tävlingens vackraste ballad, tävlingens mest hänförande koreografi. Man förtrollas till tårar när motljuset drabbar en. Sarah Down Finer strålar som en ängel. Rent teoretiskt finns en vinstchans.

1. The Ark. Säga vad man vill. Tävlingens största namn har haft välstakad bana ända fram hit. Nu är det upp till Ola Salo och kompani att ro hem det. Det kommer att krävas hårt jobb och minst lika bra framträdande som det strålande och lekfulla framträdandet i Göteborg. Precis den rätta mixen av entusiasm och skön distans till melodifestivalen som ligger rätt i tiden iom Lordis seger.

På lördag får vi se och höra.

Supernatural utan Dylan.

Märk min förvåning igår när jag ska sätta mig och titta på inspelningen av Supernatural som går på ettan på måndagar. Inledningsscenen presenteras med skylten: "Hibbing, Minnesota". OJ! Givetvis sitter jag på helspänn avsnittet igenom, dock till min stora besvikelse. Programmet tar inte sin chans att skildra det enda övernaturliga fenomen som kommit ifrån staden. Nåja.

Plats nummer 17...

17. Robyn

Robyn kom fram på den svenska musikscenen väldigt tidigt, blott 16 år gammal. Hon kom fram ungefär samtidigt som Petter, och dessa båda nya inslag i den svenska musiken var ett tecken på att hela scenen höll på att förändras. Robyns genre var soul. Men där Petters position sjunkit de sista åren har Robyns snarare stigit. Nu har hennes storhet cementerats och det är även en sån som mig tydligt att Robyn innehar en ganska unik position i svensk musik.

Få kvinnliga i musiksverige har klättrat högre. Hennes senaste skiva "Robyn" har visat att hon utvecklat sig i sin genre och klamrat sig kvar i toppen ett decenium efter sitt genombrott. Hon kunde ha blivit en dagsslända likt många andra, men hon tog sig upp ända på plats 17 på denna lista.

"Detta är en s k vin-vin situation"

Haha. Vår käre VD hade skickat ett mejl ang det nya bonussystemet företaget har ordnat fram. Det verkade som man slagit sina kloka huvuden ihop på kontoret och uppfunnit: moroten! Om det finns något att tjäna så kanske slöfockarna jobbar lite hårdare? hade kanske någon undrat. Detta hade satt igång tankeprocesserna hos vår VD. Ja... kanske rent av?! Kanske skulle de jobba hårdare om det fanns nåt att tjäna för dem!

Efter att ha dragit hela bonussystemet i grova drag i mejlet, förklarade han för oss: "Detta är en s k vin-vin situation." Kan tänka mig att någon svengelsk hjärna missar roligheten i det här, men men precis så är det naturligtvis. Mer vin till mig och mer vin till mig. Alla får mer vin! Skål! Haha.

Plats nummer 18...

18. Lars Winnerbäck

Skulle man se på dagsläget vore Lars Winnerbäck lätt topp-5 i musiksverige. Hans storhet uppskattas av alla 24-åriga tjejer, för att parafrasera en Fredrik Virtanenkommentar. Och visst finns det nåt tilltalande i Winnerbäcks småpoetiska texter, för att inte tala om hans briljanta melodikänsla. I kombinationen ligger Winnerbäcks storhet. Lättlyssnad, bra texter, osv. Han har även funkat bra som Lisa Ekdahls producent sista åren.

Sett till en lite längre tidsperiod falnar Winnerbäcks glans lite, när man betraktar att han egentligen inte skapar något nytt, han vandrar i redan upptrampade spår. Winnerbäck kör sin bästa Dylan/Lundell/Springsteen-imitation så långt han kan. På vägen lånar han med lite Stefan Sundström också.

Men han har redan skapat några album som når klassikerstatus i den svenska musikhistorien. Personligen håller jag Söndermarken som topp-10 genom tiderna. Singel och Kom höll också riktigt hög nivå, liksom Vatten under broarna. Svårt att placera en artist som är stor nu, men egentligen inte har utvecklat musiken nämnvärt. Fast plats 18 förtjänar han.

Trevlig kväll!

Jag och sambon tog en rolig kväll i Kristinehamn ikväll. Det började med god mat på Kinarestaurangen. Jag tog Nasi Goreng, modell extra stark givetvis. Sällskapet var förträffligt. Fortsatte över till biljardstället där vi fick låna en medlemskö då de vanliga köerna var borta. Och jävlar vilken skillnad! Nu förstår jag verkligen vad det är att ha kvalitetsgrejer! Jag spelade plötsligt som jag bara kunde se i mitt sinne. Jag satte alla långa, satte kluriga vinklar, inga problem. Jag njöt till max. Jag måste bara ha en sån kö. Och ett sånt bord. Mitt i vardagsrummet ska det stå...

Sen var det över till biografen i Kristinehamn. Där hade vi tänkt se Prestige, men den hade tydligen slutat gå igår så det blev Natt på museet istället. Rätt kul film. Helt okej. Jag gillade den. Mycket småfnitter blev det iaf. En sexa på IMDB. Normalt ingen film att se på bio, men men. Det roliga var att biografen var den minsta jag nånsin satt min fot i. Lika stor som en medelstor garderob. Vi var fyra pers där och trängdes och såg den.

Plats nummer 19...

19. Wilmer X

De gamla Limhamnspågarna startade1977 som Wilmer Pitt, inspirerades av bl.a. Stones och Bo Diddley och hade genom åren en mängd olika bandmedlemmar runt sångaren Nisse Hellberg. Senare döpte man sig till Wilmer X - pitten censurerades alltså, men något som inte censurerades var musiken. Med punkaktigt hård rock, energisk och livlig, fortsatte Wilmer X att skaffa sig rykte som ett av Sveriges bästa rockband i mitten av åttiotalet.

Skivan "Teknikens Under", från 1988, blev väl något av det definitiva genombrottet för bandet. Senare också "Mambo feber", vilka båda hör till bandets definitiva skivor. Även på senare år har Wilmer X fortsatt sitt konsekventa rockande och hör till de mer plikttrogna och ihärdiga banden på den svenska rockscenen. För detta förtjänar de en plats på denna lista.