Ny dikt med mera

Så har jag klurat ut en dikt till. Finns att beskåda på diktbloggen. Annars är det inte så mycket kreativt från min sida. Dylananalysen lyser med sin frånvaro. Min bil håller på och krånglar så att det nästan gör ont i hjärtat. Besiktningen gick inte bra. Jag önskar ibland att jag vore en bättre man. Känns som min älskling förtjänar det. Men jag är inte så bra. Hon är toppen. Och den här helgen reser hon bort. Så jag får sitta här alldeles själv i min dålighet och bara vänta på att monstret ska ta över. Huva.

missat fynd

Det fanns en underbar naturbild i dagens Aftonbladet. Dessvärre hittar jag inte någon länk att förmedla. Ni får väl i värsta fall skaffa tidningen.

Bilden föreställer en kungsörn som dyker ner och tar en räv (!). Örnen är på väg att lyfta och räven hänger och dinglar med nosen mot marken. Ser jävligt förvånad ut. Det är fan den bästa bild jag sett på länge nu. Fast å andra sidan har jag sett många bra bilder på sistone. Man borde klippa ur lite mer bilder och spara.

Vem ska rädda dig Bente?

Lundells största stund i min mening. Ingen svensk har skrivit en bättre låttext, iaf. Ta bara och gå igenom rad efter rad och finn guldgruvorna! Varenda rad är skapad igenom magi. "I de smala rummen med tallbarrsdoft, där bor småspararna, där schlagerradio och börspessimissm vaktas av karlarna: vart kan du gå än till din egen dörr och om du inte släpps in där, så får du väl gå till posten och fråga: finns det några brevvänner här?".

"till och med kakelgolven med skit och fimpar förskjuter dig"

"och tunnelbanehallens viskande eko vet vem som njuter dig."

"Du vill slänga tårarna på dom som is och briljanter och slänga dom hårt"

"Du vill slänga dom på dom som har det lätt för att du har det svårt"

Det var bara två verser knappt. Varje rad förtjänar lyftas fram. Det här är Lundells definitiva stund...

Sportpersonlighet nr 1

Det är en synd och en skam att sportmedier i Sverige ska betrakta allt svenskt och inget annat. Inga andra ges uppmärksamhet. Det är Henke Larsson och Zlatan Ibrahimovic och så är det inte mycket mer. Det finns fantastiska idrottsutövare som många svenskar inte vet vilka de överhuvudtaget är. Patetiskt. Vem vet till exempel vem Asashoryu är? Nå? Nä? Han är världens bästa sumobrottare, helt överlägsen. Sedan den briljanta Takanohana lämnade sumoscenen har han kommit in och dominerat fullständigt, mot ofta tiotals kilo tyngre motståndare. Balansen, aggressiviteten och timingen är Asashoryus främsta vapen. Han är briljant och förtjänar ses och uppmärksammas även av trögtänkta svenskar.

Ronnie O'Sullivan har jag skrivit om förut här på bloggen, och då vet alla som läst den att det handlar om den ytterst brittiska biljardsporten snooker. Jag har skrivit flera gånger om O'Sullivans geni. Hans otålighet, hans lediga spel, avsaknad av nerver. Men det finns mer att tillägga. Jag skulle vilja hävda att han är den största personligheten inom idrotten idag, alla kategorier. För bortsett sin uppenbara skicklighet är han så mycket mer. Ronnie O'Sullivan är en vandrande dokusåpa. Förra turneringen skapade han stor skandal genom att helt sonika efter att ha missat en röd boll i ledning lämnat walk over. Helt apråpå. Ingen har någonsin gjort nåt sånt i den anrika och traditionsbundna sporten. Man frågade sig: skulle han bli avstängd, få böta? Förbundet har inte tagit tag i frågan. Han är för viktig. Han är snookerns ansikte.

Turneringen som var i veckan: Masters, visade Ronnie en annan sida. Han verkade balanserad turneringen igenom (han har lidit av depressioner och ätit lyckopiller). I finalen spelade han mot underbarnet Ding Junhui från Kina. Publiken var starkt på Ronnies sida. Ding knäcktes. Då var det Ronnie som fick agera hjälp. I pausen övertalade han Ding att fortsätta. När matchen var slut och Ronnie vann med 10-3 kramade han om Ding och kysste honom på huvudet. I intervjun efter talade han om vilken stor talang Ding var och han var övertygad om att han skulle dominera sporten framöver. Det var stort och frikostigt, och visade upp en sida som känns väldigt äkta och spontan.

Det är en märklig person, och jag skulle inte förvånas om det en dag blev film av hans märkliga liv. Fadern i fängelse för mord, unik talang, depressioner, lyckopiller, droger, new age-andlighet. Den historien har allt. Kan inte komma på så många idrottsprofiler som varit lika färgstarka genom tiderna: Muhammed Ali, John McEnroe, Diego Maradona, Zinedine Zidane, Matti Nykänen...

Svenskar? Kan inte komma på så många som platsar nära toppen- men här är en lista på Sveriges starkaste idrottsprofiler: Zlatan Ibrahimovic (ja faktiskt. Jag är objektiv), Nacka Skoglund, Carolina Klüft, JO Waldner, Ingemar Stenmark, Patrik Sjöberg, Peter Forsberg, Ricky Bruch.

29

Jaha, så har man fyllt år igen, och det är nuförtiden mest ångest med hela företeelsen. Nästa år är man inte ungdom längre. Suck. Jag som känner mig så ungdomlig! Men själva födelsedagen var trevlig. Först firade familjen mig på fredagen och jag fick bl.a. tillbaka min bil från verkstan och farsan tog hand om notan, vilket var uppskattat. Problemet var ett hjullager som var slut. Trodde inte jag skulle få bilen förrän idag, men de blev klara redan i fredags.

På lördagen gick jag och sambon ut och åt på stans Kina-krog. Det var mycket trevligt och gott. Jag satsade på Bami goreng, en indonesisk rätt med stekta nudlar med lite olika kött. Jättegott!! Den måste jag prova fler gånger. Sedan spelade vi biljard och det gick överraskande bra. Jag börjar känna mig bekväm vid biljardbordet. Lyckades NÄSTAN (nästan) skruva vit boll runt en boll för att sänka objektbollen. Nästan. Det skulle ha varit mitt livs stöt i så fall.

Jaja. Har varit dålig på att skriva. Blir mest när jag jobbar eftermiddagar. Vi ser fram emot ett nytt år och nya intressanta observationer och hoppas fler läsare hittar hit!

Dagens musik:

De här dagens musik-sektionerna blir alltmer otippade: håller ni inte med om det? Här ska jag nu lyfta fram Coldplay. Har nyligen snubblat över dem och jag gillar det jag hör.

Dagens musik således: Til Kingdom come. Fantastisk liten låt.

Musikrelaterat nytt

Jahapp, så splittras Kent då. Eller rättare sagt: Harri Mänty hoppar av. Min älskling var chockad skrev hon i ett sms. Jag är inte lika chockad, dels för att jag inte har någon egentlig relation till Kent, dels för vetskapen att band som får långa karriärer sällan klarar sig med sin originaluppsättning hela vägen. Det är nästan som en naturlag. Förr eller senare drar några eller någon åt olika håll. Det blir ohållbart. Två möjligheter finns: att splittras helt, lägga ned verksamheten och satsa på solokarriärer (Beatles-modellen) eller att en enstaka person försvinner och eventuellt ersätts(Rolling Stones-modellen). Återstår att se om det är varaktigt och om Kent får någon ny medlem. Känns tveksamt.

Och jag läser på text-tv att Morrissey vill ställa upp i melodifestivalen. Jag börjar verkligen begripa mig på honom nu. Hur han resonerar. Och man kan inte annat än beundra någon som är så full i fan att han har gjort det till en grej att försöka djävlas med sina fans. Det är en konstart. Dylan är en mästare, men Morrissey har kanske ännu mer förfinade metoder. Först uppträdande i Bingolotto, sen de enda två spelningarna i Sverige i Karlstad. Sedan Melodifestivalen. Men va fan, England har sin bästa chans att vinna med honom, så de ska nog tacka ja. Hehe. Kul kille.

Lite tankar om sitcoms och karaktärer

Satt och filosofierade fram lite tankar om sitcom-genren i allmänhet och karaktärer i tv-serier i synnerhet som jag inte gärna kunde undhålla er bloggen-läsare.

TV-genren sit com måste ju vara ordentligt på dekis nu. Det har inte funnits en ordentlig sit com sedan "Frasier" lade ner för några år sedan. Ingen ny serie har självklart tagit sig upp på tronen som tidigare delades av just "Vänner" och "Frasier". Är inte det märkligt? Amerikansk tv (och ja, det är amerikansk tv det här handlar om. Svenska sit coms vill jag inte uppleva igen) tycks ha slutat bry sig om att klura ut en sit com värd namnet.

Annat tycktes det på nittiotalet som måste sägas vara det gyllene årtiondet för genren. De kanske tre största publikmässiga succeerna föddes: Seinfeld, Vänner och Frasier. Efter det: nada. Här i Sverige sitter vi fortfarande och genomlider trötta repriser av "Dharma och Greg" eller nyare, men minst lika trötta, "Två och en halv män". Vad är det som har hänt?

Sedan var jag ju bara tvungen att ge mig in på karaktärer i sit coms. Däri ligger nyckeln till en series framgång: trovärdiga och gärna riktigt skruvade karaktärer. Alltför många karaktärer faller in i samma mallar och mönster som tjogtals tidigare föregångare. Till och med geniala Homer Simpson är ju i mångt och mycket en karikatyr. Det gäller att skapa karaktärer som är så färgstarka att de ensamt kan få folk att bänkas vid tv-apparaterna. Det är enormt svårt att komma på många av det slaget. Visst finns det skruvade karaktärer. Vissa hatar man ju bara. Tänker omedelbart på Steve Urquel i den där komediserien som gick i många år men som jag tappat svenska namnet på. Ni minns honom: lång tanig svart kille, stora nördiga glasögon, byxorna uppdragna till bröstvårtorna, enormt pipig röst. Man ville bara hämta salongsgeväret. Förstörde hela tv-serien.

Sedan finns ju genidragen, ofta ett resultat av skådespelarens fantastiska prestation att bli sin karaktär: att de känns så äkta att det är omöjligt att inte falla. De är få. David Hyde Pierce som gjorde Niles Crane i Frasier gjorde en sådan prestation. Men främst av dem alla måste jag ändå hålla Jason Alexanders George Costanza i Seinfeld. Vilken lirare. Woody Allen verkade balanserad i jämförelse. Den frustration, den bitterhet och neurotism som fanns i den tunnhårige mannen. Det räddade min ungdom. Inte för att jag var nån större Seinfeld-fan direkt. Ofta blev intrigerna alltför skruvade, tyckte jag. Men George Costanza. No way. Han var ett unikum. En nödvändighet. Somliga gillade Cramer. Men de som verkligen fattat det inser att det är George Costanza som är den huvudsakliga skälet till att Seinfeld räknas till de stora serierna.

Ett av GEorge motton har jag tagit med mig i livet nämligen det att om man ser väldigt stressad och irriterad ut så tror folk att man jobbar hårt. Haha. Vilken lirare. Hatten av.

Åh, Romarriket...

Jag är förälskad i det antika Rom. Det har blivit min nya stora passion. Jag är inne i min andra bokserie om det antika Rom. Jag ser inget slut på det. Slutet är väl att bristen på litteratur tar vid. Läser just nu Colleen McCulloghs bokserie. Till skillnad från Igguldens kejsar-serie så är den historiska korrektheten betydligt högre. Snårigt dock med alla släkter och fäder och söner som heter likadant. Men bra läsning. Intressant. Fascinerande. Jag älskar de gamla romarna. Men än så länge är det romerska republiken det mest handlat om. Inget om imperiet än så länge. Det vill säga den punkt när Rom förvandlades till ett kejsardöme.

Ja vad fan. Vi tar en lista med romerska republikens mest färgstarka karaktärer:

1. Julius Ceasar. Republikens död. Den största general romarriket (och världen?) producerat. Gudabenådad krigare, gudabenådad diplomat och politiker.

2. Lucius Cornelius Sulla. Den stora militära härföraren och en av de märkligaste gestalter i rom. Homosexuell? Mördare? McCullogh målar en märklig bild av en märklig man.

3.Publius Cornelius Scipio (Africanus). Hannibals överman och Roms store fältherre några hundra år före Caesar.

4. Gnaus Pompejus Magnus. En stor härförare som nådde makten i Rom, men besegrades slutligen av Caesar.

5.Marcus Tullius Cicero. Roms största talare och orator. Hans trygga vägledning gav ordet för ciceron- vägvisare.

6. Gajus Marius. En enkel italiker som kom att bli sin tids mest begåvade militära geni. Firad som konsul i Rom hela sju gånger. Flest av dem alla.

7. Marcus Aemilius Scaurus (Princeps Senatus). Senatens ledare vid tiden för Marius fälttåg. Stor man i det politiska. McCullogh målar upp bilden av en fantastisk karaktär.

8. Gajus Gracchus. Bröderna Gracchus sociala reformer blev för mycket för Roms adel och liksom sin bror Tiberius mördades Gajus.

9. Marcus Livius Drusus. Social reformist som ville skänka medborgarskap åt Italiens nationer på nittiotalet fk, men mördades mitt i sitt reformarbete.

10. Marcus Brutus. Ceasars vän och mördare. Förtjänar väl också en plats på en sån här lista?

Vad är grejen med Henrik Larsson?

Alltså, svensk sportjournalistik är patetisk. Detta har konstaterats tidigare, och det finns stor anledning att göra det igen. Försökte bläddra igenom sportbladet (Aftonbladets bilaga) här inatt när jag hade slutat jobbet. Det gick inte. Det var helt outhärdligt. Sida upp och sida ner: Henrik Larssons debut i Manchester United.

Vad fan är grejen med Henrik Larsson? Maken till överskattad spelare har väl inte kommit fram ur Svea rikes famn i mannaminne. Jag förstår inte varför de engagerar sig. Så här har det hållit på länge nu. Henrik Larsson slutar i landslaget. Henrik Larsson börjar igen i landslaget. Henrik Larsson flyttar tillbaka. Henrik Larsson får nytt proffskontrakt. Henrik Larsson börjar i landslaget igen. Henrik Larsson slutar i landslaget igen. Lägg av snälla Henrik Larsson, för jag är så jävla trött på att läsa om dig att jag spyr på dig. Hata.

Dålig bloggare

Jag har varit en smula inaktiv på sistone. Julen kom i vägen. Och sen efter det jobbet. Hm. Aldrig blir det bra. hade hoppats kunna skriva min nya Dylan-analys innan jullovet var slut. Blev det så? Verkligen inte. Jag har inte ens börjat.

Så vad har jag att komma med? Inte mycket nytt. Idag var det Civilisation III, pussel och beställ-mat som gällde. Kommer tillbaka med nåt kreativt när min hjärna fungerar på normal nivå igen.