Dikt till Bob Dylan

Du sa oss
"Nu är månen nästan gömd
och Stjärnorna börjar gömma sig"
och ju mer jag tittade
på ordens yta
innanför dem
anade jag något
någon aldrig nämnt
"Fan" sa jag:
"är du gud eller nåt?"

Du, Schamanmusiker
vaggande fram rytmer och ord
sugande varje stavelse
som om den var din och din blott
som om du fått den av herren
att spara
smeka oss i förtrollning
hårdhudad inställning
ögon dolda
bakom solglasögon
för trött
på falska frågor
och felaktiga svar

Besvärjelser
klick-klock
rader som öppnade upp mitt huvud
plick-plock
och fick mina ögon och öron att låta
och se
på ett sätt
som de aldrig fått
och aldrig kunnat
sanningar
sagda med kluven tunga
är sanna även dom

På vägen, i bilen
gråten, hörde regnet
milen
"Vi vill alla ha vad gud har
men makt och begär är det enda
som finns kvar"
Mera gråt
och mera förståelse
för hur det är
att vara levande
varelse
Insikt i förvirringstillstånd
vansinnets förstånd
är också det förstånd

Hårt, stenhårt, ljus
kastade skuggor
håret så spretande
dina ord som ishackor
som i en mördares händer
huggna
mot pianot
mot den massa av okunnighet
du bara ville svälja
den idioti
det raseri
utan gränser
i motljus
hårets skimmer glänser
och orden bränner
än i dag

Munspelets vaggande
rymde en dröm
om något fjärran
ytan
den förbannade ytan
utanpå allt mänskligt lidande
Vi ville vara mera
än bara hud och skelett
mer än bara känslor och svett
mer än någon öppnat förr
mer än någon någonsin sett
intellekt
och själar
Riktiga själar


"Den blinde mannens bluff med nyckelkedjan"
öppnade drömmar
om orsak och verkan
Idoldyrkan
skymde aldrig sikten för mig
sikten om en sanning
som få andra ser
Men det fanns de
som dyrkade förgäves
du fanns där
men ändå
fanns du där inte
du var någon annanstans
i trans.

Och en dag fann jag själv
att jag hade ord
som magi
en trollstav
mellan mina fingrar
skrev ned saker
som självklara varelser
de existerade
levde egna liv
Du hade öppnat en värld för mig
ett universum
äntligen var jag gud
och jag ville bara tacka dig
för detta.

Arsenal - Juventus

Här något så ovanligt som ett blogginlägg om fotboll, jo det har väl förekommit något tidigare, men här om en enstaka match, Championsleague kvartsfinalen mellan Arsenal och Juventus. Jag har fan ta mig inte sett Arsenal spela så bra på tre år. Juventus maldes sakta men säkert ner och i andra halvlek var det stor klasskillnad. Juventus bara stod som saltstoder när Arsenal sågade sig igenom och spelade klapp-klappfotboll. Fabregas, Henry, Pires, Reyes och Hleb (Som jag verkligen tror på i framtiden, han har ett driv i steget och ett bra sätt att skydda bollen, påminner om Zidane om än sämre tekniskt) bara rullade runt trötta Juventus-spelare. Ibrahimovitz såg skitnödig ut och man undrade vad i helvete han gjort för att se ut som den b-landslagsspelare han är? Juventus skämde slutligen ut sig med fula kapningar som slutade med två utvisningar. Ha. Lång näsa åt Juventus. Heja Arsenal. Henry var briljant i andra halvlek. Viva le France! Sån kontroll, sån kvickhet, varje gång han tog fart såg man backarna sacka efter. Det var en riktigt fin match, i synnerhet andra halvlek. Lovar gott.

Varför Dylanfans är unika

Jag har funderat mycket på det här, och säg emot mig om ni vill, men Dylanfans är rätt unika. Det finns något unikt besatt hos Dylanfans, och när jag talar om fans så talar jag inte om folk som lyssnar förstrött, utan FANS. Visst, alla artister kan väl sägas ha besatta fans. Folk svimmade när Elvis sjöng, folk skulle säkert gå långa vägar för att se ett band, min egen älskling väntade rekordlänge på Kent-biljetter, inte för att vara säker på att få tag på biljetter utan som en grej för att vara först. Som en tävling, nästan.

Visst, allt det är beundransvärt. Artister tar fram sidor hos oss... som är... tja, lätt sinnesförvirrade. Vi har idoler. Falska gudabilder. Det är det vi har i dagens samhälle. Men ändå undrar jag inte om Dylanfansen har tagit det här längst. De mest besatta (och jag måste säga att jag inte tillhör den här gruppen riktigt än) är de som är övertygade om att Dylan var den sista profeten och är beredda att följa hans ord. Men inte långt därifrån sitter folk och samlar varenda outtake, varenda live-inspelning på låtar, jämför spelningar från 2003 och 2004, hittar pärlor i enstaka låtar. De ska ha sin samling komplett, de skulle svimma vid tanken att inte ha alla 12 versioner eller vad det var som "Like a Rolling Stone" gjordes i inför albumet.

Vi har vidare DE (och den här gruppen hör jag definitivt till) som analyserar texter, en inte alls liten grupp för övrigt, och försöker se sammanhang till litteratur, musik, kultur, samhälle och religion för att få vägledning i våra liv. Eller vägledning är väl fel ord, det handlar snarare om inspiration till att leva. Vi försöker finna mening i Dylans texter. MENING. Det är väldigt intellektuellt och kanske en smula pretantiöst, men vad kan vi hjälpa det? Det, och det är det stora, bortsett musiken, som jag får ut av Dylans musik. Jag tror de flesta människor gillar sina artister för att det svänger eller nåt sånt trivialt. Därför är vi Dylanfans unika.

Toppen! Mina femton minuter shot to hell! : (

Så blev man omtalad av Virtanen då. Under rubriken Bloggtips igen. Det var väl bara en tidsfråga. Synd att karln har fått länken om bakfoten så att inga horder av beundrare ändå hittar in hit iaf. Synd synd. Fuck allt. : (

makalöst.

Jag läste nyss en recension av en idiot som gav Blonde on Blonde 5 av 10. Har aldrig varit med om sådan hädelse. Och han angav sig vara Dylan-fan (!). Det måste ju vara som när någon säger att han är kristen men välter gravstenar om nätterna. Brinna i helvetet ska han iaf.

Den förlorade generationen

Läste i AB idag om den situationen som är i Sverige idag. 100 000 ungdomar står utan jobb och varje dag som går försvinner deras chanser att någonsin komma in på någon arbetsmarknad. Jag har tänkt mycket i banor om "förlorade generationer" själv tidigare och det här är så tragiskt. Ungdomar går hemma, blir sjukskrivna, blir förtidspensionärer. De slits ut av att inte få göra något. Det är lika illa som att skicka en generation ut att dö i krig. Ajdå, där kanske jag sådde ett frö i Fredrik Reinfeldts huvud. Hoppas han inte läser min blogg och blir statsminister, för då hittar de säkert på ett sätt att få ungdomar att göra nytta för Svea rike och samtidigt dra ner på kostnaderna för socialfall...

Diktaren har ordet...

Ja, alla diktälskare, nu har jag buntat ihop ett gäng nya dikter, alltid lika smittsamt förföriska och vackra. Finns att beskåda i Diktbloggen. Somligt är lite halvgammalt men inte tidigare publicerat här. Välkomna att kika!

Dagens låt:

"Genesis Hall" med Fairport Convention, skriven av den geniale Richard Thompson. Underbar.

Girigheten och andefattigheten

Läste en intressant krönika häromdan där huvudtesen var ungefär att genom att sekularisera västvärlden har vi utplånat föreställningarna om himmel och helvete, därigenom har vi skapat en människa som varken drar sig för onda handlingar eller har några idealiska föreställningar om en bättre värld - resultatet blir att människor försöker skapa sin himmel här och nu. Perfektion stavas det. Ditt liv här och nu är det enda du har, alltså måste det bli perfekt. Du måste se perfekt ut, du måste ha ett perfekt jobb, en perfekt utbildning, du måste ha varit över allt och ha sett allt. Ju mer pengar du har desto bättre. Ju mer du roffar åt dig desto bättre. Det är ditt liv här och nu som räknas. När du är död så är allt slut. Jag håller med om att vi fördärvat oss. Redan Jung noterade denna andefattighet i den moderna världen och strävade med sin psykologi efter att återknyta människan till sitt kollektiva ursprung, sin själ. I nuläget har vi ingen själ.

Och så läser man om alla direktörer som vill ha mer och mer och mer. Man blir så trött. Jag orkar inte ens bli arg. Men jag tror att det är så precis som en vis man sa en gång: "Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än vad det är för en rik man att komma in i himlen." Betänk det REVOLUTIONÄRA i de orden.

Dagens musik:

Har verkligen fastnat för Thåströms "Skebokvarnsvägen 209." Det finns något väldigt tilltalande i Thåströms karaktärsstarka röst. Texterna var väl det jag först var tveksam till, men sånt är lättare att komma över när man finner annat att gilla. Det finns ett mörker i det stillsamma, ackustiska som är väldigt gripande. Låtarna: "Brev till 10:e våningen", "Söndag-måndagsång" och "Fan fan fan" håller riktigt hög klass. Eller varför inte "Haters"? Lite tveksam är jag inledningsvis till Dylanska parafrasen "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce". Vem sjutton var Jeffrey Lee Pierce? Jag har då inte hört karln. Men tror nästan favoriten på albumet så här inledningsvis är "Om Black Jim" som synes handla om Dan Anderssons allt för tidiga död. Brilliant stuff. Thåström kan sin svenska musikhistoria. Det är cred.

Vad har hänt med min blogg?

Av någon anledning har min blogg varit osynlig de senaste dagarna.... Ingen har kunnat läsa. Inte för att det funnits så mycket roligt att läsa om, men ändå! Man vill ju att det ska funka. Detta är ett provmeddelande. Om inte...

-----

Två minuter senare verkar problemet vara avhjälpt. Jag grejade lite med templaten, så nu funkar det förhoppningsvis i fortsättningen också. Trevlig fortsatt läsning.

Suck

Svenska folket... Ja, det är klart. Det blev Carola som vann Schlagern, och det är ju inte så konstigt när Svenska folket får bestämma. Det borde jag ha gissat mig till. Demokratin förtjänar något bättre än Svenska folket. Skitlåt, för övrigt. Andreas Johnson borde ha vunnit.

Markus Larsson på Aftonbladet har tydligt valt sida. Fem plus till Carola. Ett minus till Bob Dylan. Det definierar väl hans musiksmak rätt så ordentligt. Sen tror han att han ska vara indie. Haha. Det är den breda vägen som åt helvete bär, Markus.

Schlagerfinalen.

Okej. Jag gillar ju inte direkt musiken... men jag dras ju ändå med av schlagervågen. Så här tippar jag att det går:

1. Andreas Johnson
2. Carola
3. Magnus Bäcklund
4. BWO
5. The Poodles
6. Rednex
7. Linda Bengtzing
8. Magnus Carlsson
9. Björn Kjellman
10. Kikki Danielsson

Där har vi den definitiva raden. Inte den bästa, men så röstar svenska folket.

Lite blandat

Dagens intryck så här långt:

* Man ska inte spela på triss klockan 6 på morgonen...
* För då vinner man för stort!! Min tur fortsätter, jag vann idag 1000 (TUSEN!!!!) kronor. Det mesta jag någonsin vunnit! På en tianlott dessutom! Det enda som kan ångras är att jag inte stoppade på mig lotten själv, nu går den till kollektivet i en härlig socialistisk anda. Jag blev rasande och gjorde ett dramaqueens-värdigt "avsked".
* Är det inte sjukt vilken tur jag har?
*Moore är en jävla skittidning. Kände mig alldeles förnärmad när jag satt och bläddrade i den. Varför läste jag den överhuvudtaget? Tja, brist på läsning gör att man försöker sig på det mesta. Det var en glansig ursäkt till tidning där frågor formulerats och svar ställts som ingen egentligen undrade över. Alla bara ville se bilderna. Nä, usch.
*Håkan Hellström dominerar stort nu: Igår kom jag äntligen fram till att det var från "Disco Inferno", ni vet "Burn baby burn" som melodislingan i "Mitt Gullbergs kaj" kommer ifrån. Tyckte ju att den lät så bekant! Låna på du Håkan, så länge jag får nåt pussel att härleda musiken igenom.

Ny chef

Jaha, så var det dags för en ny chef igen på jobbet. En ny avdelningschef vill säga. De blir inte långlivade hos oss. Vet inte om det är vår avdelning det är fel på eller någon annanstans(Jag tror snarare VD:n är boven).

Idag hade vi vår första "officiella" meeting med den här nya chefen. Karln gjorde faktiskt bra intryck på mig! Raka puckar, tydliga riktlinjer. Han talade till och med om att man ska må bra på jobbet! (wow) Ja, han lär inte bli långvarig.

"Infidels" avhandlas!

Nu tar vi oss till det glada åttiotalet! Skivan "Infidels" avhandlas på min Dylanblogg! Varsågoda svenska folk!

Gubbar med skrovliga röster.

Jag har hört av någon närstående att jag bara lyssnar till gubbar med skrovliga röster... Är det så? Hmm. Jag vete sjutton. Även om det vore så, är det så illa, det? Dylan kan väl sägas ha skrovlig röst. Tom Waits lyssnar jag på i viss mån. Leonard Cohen. Johnny Cash. Stefan Sundström. Sen är det väl slut med skrovligheten?

Warren Zevon har knappast någon skrovlig röst. Inte heller Neil Young. Inte Richard Thompson. Lars Winnerbäck har inte skrovlig röst. Inte heller Ulf Lundell. Inte Håkan Hellström. Inte Mick Jagger. Inte Robbie Robertson. Inte Rick Danko. Men det är ju mest män, det kan jag ju hålla med om.

Kvinnliga artister har jag inte lika många på mina spelningslistor. Lisa Ekdahl, Janis, Eva Dahlgren... Iris Dement. Patti Smith. Det är svårare att kvotera in kvinnor här. Försökte med Joni Mitchell men jag gillade det verkligen inte. Det där får vi ta och fundera lite på. Lämna gärna in förslag på kvinnliga artister som vi kan kvotera in på mina spelningslistor!

Jag har tur...!

Jag har aldrig betraktat mig som nån tursnubbe. Tur har andra. Jag har ingen tur. Men helt plötsligt verkar saker och ting ha vänt. Vi köper trisslotter ihop på jobbet och skrapar, i jakten på storvinsten som ska göra så vi alla kan knalla fram till vår "käre" vd och säga ett eller två väl valda ord. Så ska vi efteråt knalla hem och leva gott. Den dagen... den dagen... mmm. Nåja. Där är vi inte än. MEN:

jag har vunnit de senaste fyra gångerna på triss. Bara småvinster, men ändå!

OCH: jag vann bowlingen! Det måtte vara lite tur med i det!

Och ikväll skrapade jag tre trisslotter. På den ena var det femtio kronor i vinst. På den andra var det 225! Det är nog det mesta jag vunnit sen... ah. Jag vete fan om jag nånsin vunnit mer. Jag är ingen spelare.

Stryktips till lördag. Gud har något att säga mig. : )

Dagens låt:

Tom Waits: Blind Love. Kontrasterar så härligt från galenskaperna på Rain dogs.

Senaste nytt från Dylanologins underbara värld.

Jag skriver för närvarande på min fjärde skivanalys: det kommer att handla om "Infidels". Grundlig research görs som sig bör till varje skiva, man vill ju inte stå där och se ut som ett fån, så det gäller att vara påläst. Färdig inom en kort framtid!

Stefan Sundström

Stefan Sundström är en fruktansvärt skön typ. Läs här om ni inte tror mig. Hans låtskriveri är väl sisådär, men han tar väl hand om Cornelis-arvet. Ja, det skulle vara fattigare utan honom.

Warren Zevon - du fattas oss.

Glömda hjältar uppenbarar sig ibland. En som jag inte förstod att dyrka förrän för sent, när han redan var död: Warren Zevon. En fruktansvärt krass Zevon förklarar läget i "My shit's fucked up":

"Well I went to the doctor
I said "I'm feeling kind of rough"
He said "Let me break it to you son
your shit's fucked up"
I said "My shit's fucked up?
Well I don't see how..."
He said "That shit that used to work-
it don't work now"

I had a dream
Ah, shucks, oh well
Now it's all fucked up
it's shot to hell

Yeah, yeah, my shit's fucked up
It has to happen to the best of us
The rich folks suffers like the rest of us
It'll happen to you too

That amazing grace
sort of passed you by
You wake up every day
and you start to cry
yeah, you want to die
But you just can't quit
Let me break it on down:
it's the fucked up shit



Vila i frid, du underbart cyniske man.

Justin Timberlake!

asgarv. Jag är mest lik Justin Timberlake. Man skulle kunna säga att vi är samma person nästan. Till 67 % iaf. Fast nån Britney har jag ju inte... Lika bra. Hon verkar vara en rätt plastig bitch. Jag är gladare att ha min älskling... Vad babblar jag om? Jo det här! Man kan registrera sig och kolla vilken kändis ens ansikte är mest likt. Tvåa på min lista? Christina Ricci. Hon är ju förbannat jävla söt så det tar jag som en komplimang! ; )

Bowlingmästare!

Helt ofattbart otroligt! Jag är nu mästare i bowling! Jag som spelade sist för två år sedan! Okej, lite bakgrund: Ett gäng på jobbet åkte iväg och spelade bowling, vi var sjutton stycken, hyrde en bowlinghall i tre timmar. Först var det utslagsomgångar. Två serier skulle spelas. Det sammanlagda resultatet skulle slås ihop och de tolv bästa skulle gå vidare till semifinal. Jag började med usla 60 poäng och trodde att det var slut redan där. Jag tror jag hade absolut sämst resultat av samtliga deltagare. Om inte det så åtminstone bland de tre sämsta. De flesta hade ju åtminstone serier runt 100 poäng.

Inför andra serien bytte jag klot och teknik. Släppte idén om greppet med tummen, långfingret och ringfingret som är det riktiga greppet, bytte till grepp med tummen, pekfingret och långfingret. Det var så jag lärde mig spela och jag fick helt plötsligt en helt annan rakhet i kasten. Tidigare hade hälften av mina klot hamnat i vänsterrännan. Andra serien fick jag 137 som är bland det bästa jag någonsin fått, så sammanlagt hade jag 197. Det räckte precis till avancemang. Jag var 12:e och sista bowlare att gå vidare. Närmaste bakom hade 195. Så jag var väl inte direkt någon favorit i det skedet...

Semifinalspelet gick bra. Jag spelade jämnt. Hittade en rytm och den superkorta ansats som jag gjort till mitt adelsmärke tidigare när jag spelat stämde. Jag fick ingen jättehög serie men 123 räckte till bland de sex bästa. Men jag var långt ifrån favorit. Där fanns en kille som gjort 174 och ett par som gjort höga 140 om det inte var 150.

Men nu jävlar laddade jag om. Allt annat var bara luft för mig nu, alla omkring bara försvann. Jag såg bokstavligen inte mina medtävlare, så fokuserad var jag. Min puls var väl runt 150. Man kunde ta på adrenalinet. Min uppladdning inför varje kast var ungefär som en tyngdlyftares. Jag började med en strike. Killen på banan bredvid också. Han satte faktiskt tre raka strikes och var övertygad om att han skulle ta hem det. På mina första 6 omgångar sänkte jag alla käglor varje gång, antingen med strike eller med spärr. Jag var fokuserad till tusan. Han började försöka psyka mig. Det gick inget vidare. Han förlorade hela sitt spel. Slutet var rätt så mediokert. Men det räckte ända fram. Jag fick 146 poäng och vann!

Jag!!!

Grejen är att det intogs rätt friskt med öl och sprit där. Jag märkte redan när jag kom vidare till final med 123 poäng att många började underprestera pga alkoholintag. Killen som började med tre strikes i finalen tappade hela sitt spel i slutet. Somliga kast var inte speciellt raka. De som tidigare dominerat knäcktes som små stickor av pressen i finalen. Min teknik var mycket bristfällig. Min vilja är större än himlen och jorden sammantaget. Den här gången hade jag lagom med dricka för att kontrollera nerverna. Slutresultatet är denna enkla sanning: drick bara till den gränsen när det gynnar er kids..

Dagens musik:

Ännu mera Håkan H. "Bara dårar rusar in". Mycket fint. Titeln kändes ju väldigt Elvis-anknuten, men här behövs en utveckling: "Fools rush in where angels fear to tread" sjunger Dylan i Jokerman. Hittade dock raden lite här och var i universum i andra låtar. Förbryllad misstänkte jag att det fanns en äldre källa och mycket riktigt: det var sjuttonhundratalspoeten Alexander Pope som skrev så. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag ska tolka raden.

Aftonbladet söker medarbetare.

Jösses. Aftonbladet har problem på nöjesfronten. Vi vet ju vilken idiot Markus Larsson är. Nu verkar han få breda ut sig. Han har fått hela det "åtråvärda" schlageransvaret att kommentera roligt och nedlåtande mot artisterna och sätta plus på låtar och så. Det verkar som Virtanen mest kommer fokusera på sin blogg och sin tv-show hädanefter.

Och ser man till resten av staben står det illa till med återväxten. Håkan Steen har fått dille på att parafrasera Dylans "Blind Willie McTell" i varenda konsertrecension han gör. Jämför recensionen av Thåström och recensionen av The Cardigans. Fantasin är helt slut. Mannen behöver en månads avkoppling. Sätter här ut en annons för Aftonbladets räkning.

Medarbetare sökes.

Vi söker en person som gillar rockmusik och som helst ska kunna skriva och läsa. Du ska vara insatt i rockmusik och ha god smak och någon typ av fantasi. Humor är en önskvärd egenskap. Dina arbetsuppgifter blir att recensera olika typer av skivor och konserter. Dylansågningar undanbedes. Välkommen med din ansökan!

Lustigt

Jag gick igenom min blogg och försökte föra lite statistik vad som varit mest på tal.

Dylan hade varit med i 30+ inlägg.
Min älskade flickvän hade varit med i 11 inlägg.

Ouch. Eller nåt. Sorry baby. Du är mitt allt ändå.

Dylanologins för- och nackdelar

Här har jag spenderat de senaste dagarna med att försöka vederlägga olika Dylanologiska teorier jag fått genom analyser av "Infidels". Det är ruskigt spännande. Man tror sig hitta en slags koppling till något, sedan följer man tråden, hittar andra spår som är nästan som utplacerade, för att någon en dag skall följa dem. Så följer man dem, finner samband osv... osv.. Det är ett riktigt detektivarbete, och det är ruskigt roligt när man finner något som tycks hålla även för en oberoende bedömare.

Fördelen är att man blir rätt så allmänbildad, för Dylan skickar runt en att söka på många håll: konsten, filmen, musiken, lyriken. Politiken. Historien. Säg vad han inte spinner in i sina sånger. Jag har börjat sluta tro att något är där av en slump i Dylans låtar. Varje enskilt ord har kanske inte någon mening, men i grund och botten försöker han säga oss något. Något stort om vår värld och vad som komma skall. Och man tror honom. Nackdelen är att man blir sinnessjuk.