Dikt till Bob Dylan

Du sa oss
"Nu är månen nästan gömd
och Stjärnorna börjar gömma sig"
och ju mer jag tittade
på ordens yta
innanför dem
anade jag något
någon aldrig nämnt
"Fan" sa jag:
"är du gud eller nåt?"

Du, Schamanmusiker
vaggande fram rytmer och ord
sugande varje stavelse
som om den var din och din blott
som om du fått den av herren
att spara
smeka oss i förtrollning
hårdhudad inställning
ögon dolda
bakom solglasögon
för trött
på falska frågor
och felaktiga svar

Besvärjelser
klick-klock
rader som öppnade upp mitt huvud
plick-plock
och fick mina ögon och öron att låta
och se
på ett sätt
som de aldrig fått
och aldrig kunnat
sanningar
sagda med kluven tunga
är sanna även dom

På vägen, i bilen
gråten, hörde regnet
milen
"Vi vill alla ha vad gud har
men makt och begär är det enda
som finns kvar"
Mera gråt
och mera förståelse
för hur det är
att vara levande
varelse
Insikt i förvirringstillstånd
vansinnets förstånd
är också det förstånd

Hårt, stenhårt, ljus
kastade skuggor
håret så spretande
dina ord som ishackor
som i en mördares händer
huggna
mot pianot
mot den massa av okunnighet
du bara ville svälja
den idioti
det raseri
utan gränser
i motljus
hårets skimmer glänser
och orden bränner
än i dag

Munspelets vaggande
rymde en dröm
om något fjärran
ytan
den förbannade ytan
utanpå allt mänskligt lidande
Vi ville vara mera
än bara hud och skelett
mer än bara känslor och svett
mer än någon öppnat förr
mer än någon någonsin sett
intellekt
och själar
Riktiga själar


"Den blinde mannens bluff med nyckelkedjan"
öppnade drömmar
om orsak och verkan
Idoldyrkan
skymde aldrig sikten för mig
sikten om en sanning
som få andra ser
Men det fanns de
som dyrkade förgäves
du fanns där
men ändå
fanns du där inte
du var någon annanstans
i trans.

Och en dag fann jag själv
att jag hade ord
som magi
en trollstav
mellan mina fingrar
skrev ned saker
som självklara varelser
de existerade
levde egna liv
Du hade öppnat en värld för mig
ett universum
äntligen var jag gud
och jag ville bara tacka dig
för detta.