Girigheten och andefattigheten

Läste en intressant krönika häromdan där huvudtesen var ungefär att genom att sekularisera västvärlden har vi utplånat föreställningarna om himmel och helvete, därigenom har vi skapat en människa som varken drar sig för onda handlingar eller har några idealiska föreställningar om en bättre värld - resultatet blir att människor försöker skapa sin himmel här och nu. Perfektion stavas det. Ditt liv här och nu är det enda du har, alltså måste det bli perfekt. Du måste se perfekt ut, du måste ha ett perfekt jobb, en perfekt utbildning, du måste ha varit över allt och ha sett allt. Ju mer pengar du har desto bättre. Ju mer du roffar åt dig desto bättre. Det är ditt liv här och nu som räknas. När du är död så är allt slut. Jag håller med om att vi fördärvat oss. Redan Jung noterade denna andefattighet i den moderna världen och strävade med sin psykologi efter att återknyta människan till sitt kollektiva ursprung, sin själ. I nuläget har vi ingen själ.

Och så läser man om alla direktörer som vill ha mer och mer och mer. Man blir så trött. Jag orkar inte ens bli arg. Men jag tror att det är så precis som en vis man sa en gång: "Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än vad det är för en rik man att komma in i himlen." Betänk det REVOLUTIONÄRA i de orden.