Varför Dylanfans är unika
Jag har funderat mycket på det här, och säg emot mig om ni vill, men Dylanfans är rätt unika. Det finns något unikt besatt hos Dylanfans, och när jag talar om fans så talar jag inte om folk som lyssnar förstrött, utan FANS. Visst, alla artister kan väl sägas ha besatta fans. Folk svimmade när Elvis sjöng, folk skulle säkert gå långa vägar för att se ett band, min egen älskling väntade rekordlänge på Kent-biljetter, inte för att vara säker på att få tag på biljetter utan som en grej för att vara först. Som en tävling, nästan.
Visst, allt det är beundransvärt. Artister tar fram sidor hos oss... som är... tja, lätt sinnesförvirrade. Vi har idoler. Falska gudabilder. Det är det vi har i dagens samhälle. Men ändå undrar jag inte om Dylanfansen har tagit det här längst. De mest besatta (och jag måste säga att jag inte tillhör den här gruppen riktigt än) är de som är övertygade om att Dylan var den sista profeten och är beredda att följa hans ord. Men inte långt därifrån sitter folk och samlar varenda outtake, varenda live-inspelning på låtar, jämför spelningar från 2003 och 2004, hittar pärlor i enstaka låtar. De ska ha sin samling komplett, de skulle svimma vid tanken att inte ha alla 12 versioner eller vad det var som "Like a Rolling Stone" gjordes i inför albumet.
Vi har vidare DE (och den här gruppen hör jag definitivt till) som analyserar texter, en inte alls liten grupp för övrigt, och försöker se sammanhang till litteratur, musik, kultur, samhälle och religion för att få vägledning i våra liv. Eller vägledning är väl fel ord, det handlar snarare om inspiration till att leva. Vi försöker finna mening i Dylans texter. MENING. Det är väldigt intellektuellt och kanske en smula pretantiöst, men vad kan vi hjälpa det? Det, och det är det stora, bortsett musiken, som jag får ut av Dylans musik. Jag tror de flesta människor gillar sina artister för att det svänger eller nåt sånt trivialt. Därför är vi Dylanfans unika.
Visst, allt det är beundransvärt. Artister tar fram sidor hos oss... som är... tja, lätt sinnesförvirrade. Vi har idoler. Falska gudabilder. Det är det vi har i dagens samhälle. Men ändå undrar jag inte om Dylanfansen har tagit det här längst. De mest besatta (och jag måste säga att jag inte tillhör den här gruppen riktigt än) är de som är övertygade om att Dylan var den sista profeten och är beredda att följa hans ord. Men inte långt därifrån sitter folk och samlar varenda outtake, varenda live-inspelning på låtar, jämför spelningar från 2003 och 2004, hittar pärlor i enstaka låtar. De ska ha sin samling komplett, de skulle svimma vid tanken att inte ha alla 12 versioner eller vad det var som "Like a Rolling Stone" gjordes i inför albumet.
Vi har vidare DE (och den här gruppen hör jag definitivt till) som analyserar texter, en inte alls liten grupp för övrigt, och försöker se sammanhang till litteratur, musik, kultur, samhälle och religion för att få vägledning i våra liv. Eller vägledning är väl fel ord, det handlar snarare om inspiration till att leva. Vi försöker finna mening i Dylans texter. MENING. Det är väldigt intellektuellt och kanske en smula pretantiöst, men vad kan vi hjälpa det? Det, och det är det stora, bortsett musiken, som jag får ut av Dylans musik. Jag tror de flesta människor gillar sina artister för att det svänger eller nåt sånt trivialt. Därför är vi Dylanfans unika.
posted by Toni at 2:02 PM
4 Comments:
Jag kände mig lite träffad över det där med att samla bootlegs och bli nöjd över alla tolv tagningar till Like a rolling stone -visst jag är en nörd. Men jag tror att jag tillåter mig vara lite smånördig i ett litet specifikt ämne, som jag dessutom bara diskuterar med andra Dylanfans, gör att jag kan leva resten av mitt liv som en vanlig socialt lyckad ungdom.
This comment has been removed by a blog administrator.
(Skrev samma i förra men ville göra ett tillägg)
Jag tror inte ni är unika... Riktiga kent fans gör exakt samma sak. Ordagrant. Analysera sönder texter och meningar, köper varenda liten obskyr skiva som finns (tror det är ca 300-400 olika versioner som finns på den lagliga och svarta marknaden med kent) ska ha varenda singel osv osv... (Idag går det första singlara av kent i second hand affärer för en si så där 1500 - 2000 kr. Minst.)
Nej, ni är inte unikna. Ledsen, det tror jag verkligen inte... Det där är en mänsklig grej, med besatt het... Oavsett vem det vänder sig till... Sen är det väl lite väl nedlåtande att tro att många lyssnar för att "det svänger".
Som kent för mig: Det är bostavligt talat mina fem gudar. Jag tror, på fullaste allvar, att världen skulle vara vackrare om de hade något att säga till med. Att Joakim är den största poeten på denna jord och att ingen annan människa någonstin kommer nå upp i hans genialitet. Och jag vet att jag inte är ensam om den känslan.....
Och då har jag inte ens alla 400 skivorna.....
(Det känns som jag bara nopsar emot dig nu i mina komentarer, men du bad ju om komentarer, då får du ta det ;-))
Jag tror inte att Dylanfans är unika, jag tror snarare vi är ganska lugna i jämförelse med exempelvis Morrisey-fan. De är ju bara sjuka...
Post a Comment
<< Home