Äntligen en vettig röst i mörkret!

Tyvärr är han död. Warren Zevon lägger ut texten rejält om Elvis. Och hyllar Dylan. Av någon anledning så funkar inte direktlänkande på den här datorn. Adressen är: http://members.tripod.com/~Zevonaticism/elvis.htm

Det finns inget han säger i intervjun, som gjordes inför skivan "Life'll kill ya", som jag inte håller med om. Trots att han varit död i flera år, så är Warren Zevon fortfarande det största hoppet för modern rockmusik. Orsaken att jag hittade intervjun var att jag sökte fakta om den briljanta låten "Porcelain Monkey". Den visade sig handla om Elvis Presley. Lyssna på den, vet jag.

Vad fan ska jag ge min far?

Julklappar. Födelsedagar. Nu börjar den där jobbiga tiden på året när man ska vara lyhörd för vad människor i ens närhet behöver/vill ha. Det är jobbigt. En sak i synnerhet tänker jag på: Min far fyller 60 i början av januari, så honom går det inte att bortse ifrån. Och han har alltid varit den svåraste att komma på nåt vettigt att ge. Karln har ju inga egentliga intressen!: Han plockar svamp. Han tittar på fotboll. Han fiskar ibland. Han löser korsord. Han löser problem. Han är min far. Behöver jag hans hjälp finns han alltid där. Det är något jag blivit bortskämd med. Hjälp att byta däck på bilen. Hjälp att bära vid flytt. Hjälp att sätta ihop en möbel. Min far har varit den praktiska hjälpen. Själv är jag ju lagd åt det teoretiska hållet, så jag är glad att jag har fått bistånd ifrån honom mellan gångerna. Annars vet man inte hur vissa projekt skulle ha slutat.

Så vad ger man en hjälpsam far utan intressen? Jag älskar min far. Men jag vete sjutton vad jag ska ge honom i 60-årspresent. Jag inser att bloggläsarna möjligen inte känner min far, men att de ändå kan delta i situationen och därmed kunna komma med tips. Bloggen har fått en helt ny interaktiv dimension de senaste dagarna.

Dylan-avdelningen har försummats...

Det var länge sedan jag gjorde en av mina skivanalyser av Dylans skivor. Det börjar definitivt bli hög tid för en. Jag ska ge mig på en av följande skivor: Bringing it all back home, Slow Train Coming eller Saved. Rösta, så kanske det blir den skiva just DU vill! : )

"Jävla knarkare!"

...blev jag kallad idag när jag var på kvällspromenad. Mycket upprörande. Orsak: Jag hade precis i sista stund lyckats rycka undan min sambo från en bil som svängde in på vår gata utan att blinka. Jag svarade med ett snabbt finger mot den galna bilisten varpå jag fick detta tillmäle. Som sagt, mycket upprörande. Jag ångrar att jag inte rusade efter bilen och kastade sten eller åtminstone letade rätt på den senare och repade lacken på den. Grr..

Regeringen vill tillbaka till 1933.

Nu vill regeringen att vi ska gå ur facket allesammans. Hur annars skall man tolka höjningarna på a-kasseavgifter? Och när väl folk börjar strömma ur facket, så försvinner rättigheterna på arbetsmarknaden. Arbetsgivare kan göra som de vill, lönerna sjunker. Folk får stå och tigga dagsjobb ute på gatorna. Jag trodde det här var 1920-talets melodi, men det verkar bli verkligheten på 2000-talet. Det är helt sjukt, det är vad det är. Det skulle inte kunna bli värre än vad det utvecklats till. Var det här det ni ville, ni majoriteten av svenska folket som röstade för en borgerlig regering? Nånstans undrar man om inte denna urholkning av hela det moderna civiliserade samhället är en skenmanöver för att det ska bli riktigt kaotiskt a'la 30-talets Tyskland, så att Reinfeldt kan göra som sin tyske idol och utropa sig till führer på livstid? Jävla skinnskalle...

Metainlägg: Bloggen fyller ett år!

Bloggen har i all tysthet fyllt ett helt år! Det var den 8:e oktober 2005, som jag något tafatt gav mig på idén att starta en sida där jag kunde avreagera mig på omvärlden. Och dela med mig av lite funderingar. I nämnd ordning. Kanske har den ordningen förändrats lite. Jag tror det är betydligt mer hyllningar på bloggtoni än vad det är sågningar nuförtiden? Eller vad säger mina trogna(?) läsare? Så är åtminstone min känsla.

Mycket har hänt under det gångna året. Bloggen har utvecklats och fått några systersidor som jag inte gjort reklam för på länge, men som är väl värda ett besök för de som inte har varit där.

http://bloggtonisdikter.blogspot.com är min diktsajt som faktiskt har en hel del nya alster att beskåda, så har ni inte varit där på länge så gör er en välgärning och klicka över.

http://bloggtonisdylan.blogspot.com är Dylansajten där jag har mäktat med att behandla, vända ut och in och in och ut igen, på sex av Dylans skivor. Fler lär komma när inspirationen återfinns.

Om man räknar in såväl dikter, vardagsinlägg samt Dylanposter så har jag postat cirka 310 inlägg under det gångna året, vilket måste ses som ganska godkänt. Jag har varit inaktiv i perioder, i synnerhet den perioden då jag inte hade något internet. De flesta inlägg har avhandlat specifika teman och inte bara lallat iväg om ditt och datt. Och det är så jag har avsett fortsätta. Det känns lite som att det enda den här bloggen saknar nu är en läsekrets. Fast den kanske kommer den med efter hand. Vi satsar på ännu ett år nu! Välkomna att fortsätta läsa!

Arg idag

Borgarsvinen har bestämt sig för att jag ska pröjsa massa extra i skatt för snus så att svinen på Djursholm och Danderyd ska slippa skatt på sina fastigheter. Det var ju jävligt irriterande. Varför inte cigaretter, Fredrik Reinfeldt? Varför var det snuset som var den stora boven nu helt plötsligt? Visar statistiken i ditt sjuka moderathuvud att snusare förpestar andras tillvaro mer än rökare? Visar den att snusning överhuvudtaget är farligare än rökning? Vad?!

Jag ska inte gå så långt som att önska livet ur meningsmotståndare, vilket säkert skulle få in mig på säpos lista över mest kollade bloggar,(vilket iofs vore välkommet; alla besökare är välkomna) men jag hoppas Fredrik Reinfeldt får det riktigt jävla jobbigt under sin regeringsperiod. Hoppas att inledande veckan visar sig vara en smekmånad, snarare än en mardröm som den nu utmålas till.

100 höjdare!!

En fantastisk serie fick sitt slut ikväll. Sveriges skönaste människa korades i en helt absurd final. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har verkligen revolutionerat tv under sina år på kanal fem. Jag har många gånger uttryckt mig kritiskt mot deras lätt arroganta och besserwisseraktiga stil, deras fallenhet att slänga sig med engelska uttryck till höger och vänster som värsta fjortisarna. Men faktum kvarstår: De har utvecklat helt nya ramar för vad som kan kvalificeras som underhållning i tv. HELT NYA RAMAR.

Ikväll var det som sagt final i 100 höjdare, där Filip och Fredrik åkt Sverige runt och träffat kufar. Ibland har det tenderat bli lite för mycket skratt på människornas bekostnad, men ofta har Filip och Fredrik träffat rätt i tonen. Ikväll var det definitivt bästa avsnittet av alla. Programledarna hade en nedtonad roll och fokus var på gruppen människor som kvalificerat sig till finalen. Att få ihop dessa kufar från olika håll av landet till ett slott i sig är en bedrift.

Driften med dokusåpegenrén var mycket tydlig. Slottsreferensen kändes som pastisch på "Stjärnorna på slottet", tävlingsmomenten var hämtade från Expedition Robinson, och ett märkligt men jättekul val av inledningsmoment, som var rakt hämtat ur kanal fems egna och troligen bortglömda Mullvaden. Hysteriskt kul. Deltagarna placerades runt ett bord och skulle öppna kuvert, varav en innehöll en fjäder. Den skulle välja bort en konkurrent.

Golge Jacobsson var min favorit genom programmet. Karln är verkligen underbar. Livsbejakande, vältalig, frän. Sveriges kåtaste 77-åring är en fröjd att se. Flörtade vilt med enda kvinnliga deltagaren programmet igenom. Att ta med Sten "Taxi" Jonsson fast han egentligen inte skulle gått till final var också helt rätt. Varje scen med honom var en liten guldgruva. När han sitter uppe sent på kvällen när alla lagt sig och klipper ur ännu mer urklipp. Jag asgarvade. (Stens hobby är att klippa ur artiklar ur tidningar.) Det finns nåt väldigt neurotiskt i den store mannen.

Vinnare var den något försynta och förvirrade Björn Tådne, en bizarr musikteoretiker från ORust. Men här är den gamla klyschan sanning: de var alla vinnare. Det programserien visat, trots sina små brister och dipp i tempo och kvalité, är att grundprodukten är så annorlunda, så revolutionärt för tv-genren att de andra kanalerna inte har rådd att hamna mer på efterkälken. Framtiden tillhör inga marknadsstyrda koncept. Den tillhör kvasijournalistiken, intresset för den absurda humorn i vår tillvaro. TV kan göras hur intressant som helst. Hoppas TV4 med sitt kassa Hey Baberiba kommer till den insikten snart också.

Filmtips!

Såg idag American Dreamz. Fantastiskt spretig och oberäknelig. Den skall ni se om ni gillar satir. Den betar av såväl USA:s inblandning i mellanöstern som terrorism, hollywood, kändisskap och tv-programmet Idol. Skön kombination? Ja. Det som är mest positivt är hur den lyckas driva med allt och alla, och inte tar parti för något speciellt läger, vilket annars är vanligt i satirfilmer. Mycket skönt. Hyr, vet jag!

Dagens musik:

Idag så får jag skänka ett ord av uppskattning till den, här, ofta nedrisade Lars Winnerbäck. Winnerbäck får ofta skäll av mig för sin brist till poetisk känsla i sina texter. Det är att betrakta som att jag vill balansera hyllningskören av Winnerbäck. Men här ska bli ändring: jag anser att det finns några rader på en av Winnerbäcks i mina ögon allra bästa låtar som håller allra högsta klass.

Låten är "Åt samma håll". För en gångs skull lyckas Winnerbäck kombinera känslan för fantastiska melodier och fantastiskt språk, en frasering i Dylan-klass dessutom.

Jag gillar i synnerhet det här partiet: "Blå Dörren hade öppet och vi slog oss ner i baren Hon var hemma efter veckor runt på resor och jag lyssnade När hon sa: Jag kanske stannar här ett tag Vi kanske hittar nåt att bygga upp en vacker dag Jag måste bara hitta en roll Jag sa: Ta min hand, jag följer dig Vi ska åt samma håll". Lyssna hur Winnerbäck sjunger "hemma efter veckor runt på resor och jag lyssnade". Det finns ett så skönt flyt i det att man blir alldeles salig.

Det är rätt underhållande med borgerlig regering...

...trots allt! Det här kan bli fyra ganska intressanta och roliga år. Roliga som på cirkus. Fast jag inte tycker om cirkus. Och clowner. Fast jag hatar clowner. Men ni vet känslan. Nu kommer de in och kastar pajer och gör bort sig. Ungefär den känslan. Men betydligt roligare än cirkus på riktigt. Igår försökte sig Fredrik Reinfeldt på ett trollkarlsnummer också: han försökte trolla bort uppmärksamheten från skandalerna inom de egna leden genom att hitta några "mystiska band om tsunamin" som var oläsbara i ett "mystiskt skåp nånstans". Det gick ju inte så jävla bra. Men något att skratta åt iaf. Hellre skratta än gråta. Så än så länge är borgarna på fin väg.

Tragiskt

Den kände snookerspelaren och tredubble Masters-vinnaren Paul Hunter är död. Han dog på måndagkvällen i sviterna av cancer. Tidigare i år verkade Hunter, som insjuknade i cancer under förra hösten, vara på bättringsvägen, men cancern återkom och tog nu alltså hans liv. Paul Hunter jämfördes ofta med David Beckham, och kallades snookerns David Beckham, främst på grund av sin attraktionskraft. Hunter var en av de nya unga förmågorna som väntades blomma ut och ta över sporten efter sådana som O'Sullivan, Williams och Hendry. Det närmaste Hunter var att bli världsmästare var en finalförlust häromåret mot Ken Doherty från Irland med framesiffrorna 17-16. Till Hunters styrkor gällde främst spelet i extremt pressade situationer. Då spelade han som bäst. De sista åren stagnerade Hunter, möjligen på grund av en begynnande cancer. Sin sista turnering gjorde han i VM i april-maj i år. Han slogs ut i första spelomgången. Paul Hunter blev 27 år.

Reinfeldt skjuter sig i foten.

Läste att Reinfeldt utsett Carl Bildt till utrikesminister. Det där är i mina ögon ett väldigt korsiktigt och populistiskt drag. Naivt kan rentav tyckas. Men jag tror inte Fredrik Reinfeldt är naiv. Den bilden har jag inte fått av honom. Snarare framstår en nybliven statsminister som inte vet vad han ska ta sig till. Jan Eliasson måste ersättas och det måste vara ett starkt namn. Hans Blix och Carl Bildt är egentligen de enda kandidater borgarna kan ståta med med erfarenhet. Så det får bära eller brista.

Jag själv tror Sverige brister inom ett år. Som en ballong som fyllts med för mycket vatten så kommer Sverige brista i alla sina sömmar.Klart Reinfeldt och Bildt inte kommer att kunna samarbeta bra. Bildt är ingen som underordnar sig frivilligt. Redan nu tycks han börja syna politiken i helt andra områden än utrikes. De nya moderaterna och de gamla moderaterna kommer få större problem än alliansen i sig. Det håller som sagt max ett år.Sen brakar helvetet lös.

Skräcknatten

Jag ska härmed berätta om en otäck händelse som hände här i veckan. Varenda ord och känsla som skrivs här är äkta och sann. Det var tisdag. Jag har hållt på och försökt vara lite nyttig och gett mig ut på promenader en tid. Inför denna vecka hade jag tänkt att jag skulle gå till jobbet från mina föräldrar, bland annat. Det är väl ca 1,5 km därifrån till jobbet, så det tyckte jag skulle vara en bra väg att bli lite mer nyttosam människa.

Efter jobbet var det bara att promenera hem igen. Dessvärre regnade det när jag skulle gå hem, och jag hade givetvis inte tagit med något paraply. Det duggade först, men när jag gått bara några hundra meter kom det ner rejält. Jag lämnade industriområdet i rask takt. En bit längre bort på cykelvägen hörde jag hundskall på andra sidan älven. Det var den sidan jag skulle till. Hmm, tänkte jag. Det där låter inte bra. Jag blev medveten faran med en gång. Men så intalade jag mig att det bara var några som rastade hundarna som möttes och det fanns en naturlig förklaring till det. Jag fortsatte gå. Det var trots allt en rejäl omväg om jag skulle försöka komma runt hundskallen.

Varför, undrar ni, ville jag överhuvudtaget gå runt hundskall? Jag är ingen hundvän. Jag är en kattmänniska, en hundfiende. De gör mig illa till mods. Så fort jag ser en hund vill jag bara krama om avtryckaren och peka pipan mot hundens huvud. Men hur som är, jag fortsatte gå. Jag gick över bron och det var väl bara en femhundra meter kvar. Jag hörde att hundarna skällde än. Det gillade jag inte. Jag kunde se framför mig lösa hundar. Jag visste inte vad jag skulle göra om jag mötte lösa hundar. Såg mig om efter stora rejäla stenar att slå in skallarna på hundarna när de bitit sig fast i mina armar och min strupe. Jag såg inga.

En bit fram är det buskage. Man ser ingenting om vad som händer i gatukorsningen. Hundskallen fortsatte. Jag undrade sakta om jag skulle vända mig om. Men det regnade ju. Hundarna måste ju vara kopplade. De måste ju bara vara kopplade. Tio meter senare insåg jag hur fel jag hade. Två stora hundar sprang lösa på gatan. Inte en människa fanns i närheten. Det var bara hundarna. Jag stelnade till, och såg framför mig hur jag skjutsades in med ambulansen till nåt sjukhus. Hur jag rusade in och försökte ringa på hos sovande folk. Det var trots allt klockan halv ett på natten.

Jag ville inte visa någon svaghet. Vapen hade jag inte. Jag såg direkt att det var så stora hundar att bägge skulle jag aldrig klara om de gjorde ett någorlunda organiserat anfall. Jag skulle dö. DÖ. Jag vek upp för gatan som ledde norrut. Det skulle innebära att jag gick ifrån hundarna, men också ifrån dit jag skulle.

Jag hörde de komma mot mig. Hörde skallen. De tänkte bita ihjäl mig. Det var det de ville. Den stora svarta var nära nu. Den vita som verkade mer försiktig höll sig längre bak. Jag kanske skulle kunna slå ihjäl den stora svarta, om den vita höll sig tillbaka. Bara jag hade något att döda den med. Jag såg mig om och gick, utan att för ett ögonblick vända mig om. Låtsades som om jag aldrig sett dem. Nu skulle jag från deras territorium, så förhoppningsvis var jag inte längre ett hot.

Hundskallen tystnade också när jag i väldigt rask takt tog mig uppåt gatan. Men jag vågade inte se bakåt. Kunde se hur den stora svarta skulle flyga på mig. Först i korsningen såg jag bakåt, och hundarna var borta. Jag vågade inte pusta ut, fick för mig att de skulle genskjuta mig en gata ner, i och med att jag nu sett till att jag fick ta en ordentlig omväg till mitt sovställe. När jag låste upp dörren och tog mig in, släppte det. Jag har nog inte varit så rädd på år och dag. Jag har blivit rånad i Karlstad utan att bli ett dugg rädd, jag har varit i slagsmåll utan att vara rädd. Men den kvällen var jag rejält rädd. Jag hatar hundar.

Kvällen efter tog jag bilen. Och när jag skulle hem åkte jag förbi för att se om där fanns några hundar att köra ihjäl. Tyvärr fann jag inga. Jag gissar att hundägaren som släppt ut sina hundar för att döda den natten inte läser min blogg. Men här är i alla fall en varning: ser jag lösa hundar och jag är ute med bilen; då är inte bromspedalen något som existerar i mitt medvetande.

Dylans sång på Modern Times skimrar!

Jag har inte sällan hamnat i dispyter, slagsmål och värre med meningsmotståndare som hävdat att Bob Dylan inte kan sjunga. Det är tråkigt med dessa trångsynta människor som man måste banka in vett i huvudet på för att de ska se. Dylan är en mästare på att sjunga, även om han i viss mån använt sin röst felaktigt i synnerhet på konserter de senaste åren. Det är givetvis den s.k. upsingingen som har blivit det stora tvisteämnet även Dylanologer emellan. Somliga hatar den, andra älskar den. Eller älskar den... vet jag inte. Men de accepterar den ändå som en del av Dylan. Och även om jag inte är jättestor fan av den, så är det väl det jag gör. Accepterar.

Men Modern Times markerar något märkligt. Det är inte många recensenter och tyckare som noterat detta, vad jag sett, men Dylan använder upvoicen en hel del på albumet. Och ingen protesterar. Märk: INGEN PROTESTERAR! Det tycks som Dylan fokuserat mycket på sin sångteknik den sista tiden. Hans röst är sabbad eller vad man ska kalla det. Men han använder åtminstone rösten rätt nu. Upvoicen används som krydda, smakfullt tillsatt, som på mästerliga "Workingmans blues #2" där den rent av nästan är värd hela inträdesbiljetten. Jag bara älskar när Dylan går upp i en lätt smakfull falsett i några av verssluten. Det är fantastiskt. Helt enkelt fantastiskt. Jag tror att många som normalt skulle protesterat mot upsinging noterar detta, men inte medvetet, utan undermedvetet och har därför inte gjort någon analys i saken.

Romarriket

Jag har Romarriket-abstinens nu när Rome försvann från tablåerna. Så jag beslöt att låna Conn Igguldens bokserie om Julius Caesars liv. Hittills har alla mina förväntningar infriats. Det är fantastiskt. Det är något speciellt med Romarriket... Jag fascineras oändligt av livet i det gamla imperiet. Ju mer jag läser, ju mer jag tar in, desto mer blir det att bli frågvis och fascinerad över. Det är ett intresseområde som bara kommer att växa, känns det som.