Skräcknatten
Jag ska härmed berätta om en otäck händelse som hände här i veckan. Varenda ord och känsla som skrivs här är äkta och sann. Det var tisdag. Jag har hållt på och försökt vara lite nyttig och gett mig ut på promenader en tid. Inför denna vecka hade jag tänkt att jag skulle gå till jobbet från mina föräldrar, bland annat. Det är väl ca 1,5 km därifrån till jobbet, så det tyckte jag skulle vara en bra väg att bli lite mer nyttosam människa.
Efter jobbet var det bara att promenera hem igen. Dessvärre regnade det när jag skulle gå hem, och jag hade givetvis inte tagit med något paraply. Det duggade först, men när jag gått bara några hundra meter kom det ner rejält. Jag lämnade industriområdet i rask takt. En bit längre bort på cykelvägen hörde jag hundskall på andra sidan älven. Det var den sidan jag skulle till. Hmm, tänkte jag. Det där låter inte bra. Jag blev medveten faran med en gång. Men så intalade jag mig att det bara var några som rastade hundarna som möttes och det fanns en naturlig förklaring till det. Jag fortsatte gå. Det var trots allt en rejäl omväg om jag skulle försöka komma runt hundskallen.
Varför, undrar ni, ville jag överhuvudtaget gå runt hundskall? Jag är ingen hundvän. Jag är en kattmänniska, en hundfiende. De gör mig illa till mods. Så fort jag ser en hund vill jag bara krama om avtryckaren och peka pipan mot hundens huvud. Men hur som är, jag fortsatte gå. Jag gick över bron och det var väl bara en femhundra meter kvar. Jag hörde att hundarna skällde än. Det gillade jag inte. Jag kunde se framför mig lösa hundar. Jag visste inte vad jag skulle göra om jag mötte lösa hundar. Såg mig om efter stora rejäla stenar att slå in skallarna på hundarna när de bitit sig fast i mina armar och min strupe. Jag såg inga.
En bit fram är det buskage. Man ser ingenting om vad som händer i gatukorsningen. Hundskallen fortsatte. Jag undrade sakta om jag skulle vända mig om. Men det regnade ju. Hundarna måste ju vara kopplade. De måste ju bara vara kopplade. Tio meter senare insåg jag hur fel jag hade. Två stora hundar sprang lösa på gatan. Inte en människa fanns i närheten. Det var bara hundarna. Jag stelnade till, och såg framför mig hur jag skjutsades in med ambulansen till nåt sjukhus. Hur jag rusade in och försökte ringa på hos sovande folk. Det var trots allt klockan halv ett på natten.
Jag ville inte visa någon svaghet. Vapen hade jag inte. Jag såg direkt att det var så stora hundar att bägge skulle jag aldrig klara om de gjorde ett någorlunda organiserat anfall. Jag skulle dö. DÖ. Jag vek upp för gatan som ledde norrut. Det skulle innebära att jag gick ifrån hundarna, men också ifrån dit jag skulle.
Jag hörde de komma mot mig. Hörde skallen. De tänkte bita ihjäl mig. Det var det de ville. Den stora svarta var nära nu. Den vita som verkade mer försiktig höll sig längre bak. Jag kanske skulle kunna slå ihjäl den stora svarta, om den vita höll sig tillbaka. Bara jag hade något att döda den med. Jag såg mig om och gick, utan att för ett ögonblick vända mig om. Låtsades som om jag aldrig sett dem. Nu skulle jag från deras territorium, så förhoppningsvis var jag inte längre ett hot.
Hundskallen tystnade också när jag i väldigt rask takt tog mig uppåt gatan. Men jag vågade inte se bakåt. Kunde se hur den stora svarta skulle flyga på mig. Först i korsningen såg jag bakåt, och hundarna var borta. Jag vågade inte pusta ut, fick för mig att de skulle genskjuta mig en gata ner, i och med att jag nu sett till att jag fick ta en ordentlig omväg till mitt sovställe. När jag låste upp dörren och tog mig in, släppte det. Jag har nog inte varit så rädd på år och dag. Jag har blivit rånad i Karlstad utan att bli ett dugg rädd, jag har varit i slagsmåll utan att vara rädd. Men den kvällen var jag rejält rädd. Jag hatar hundar.
Kvällen efter tog jag bilen. Och när jag skulle hem åkte jag förbi för att se om där fanns några hundar att köra ihjäl. Tyvärr fann jag inga. Jag gissar att hundägaren som släppt ut sina hundar för att döda den natten inte läser min blogg. Men här är i alla fall en varning: ser jag lösa hundar och jag är ute med bilen; då är inte bromspedalen något som existerar i mitt medvetande.
Efter jobbet var det bara att promenera hem igen. Dessvärre regnade det när jag skulle gå hem, och jag hade givetvis inte tagit med något paraply. Det duggade först, men när jag gått bara några hundra meter kom det ner rejält. Jag lämnade industriområdet i rask takt. En bit längre bort på cykelvägen hörde jag hundskall på andra sidan älven. Det var den sidan jag skulle till. Hmm, tänkte jag. Det där låter inte bra. Jag blev medveten faran med en gång. Men så intalade jag mig att det bara var några som rastade hundarna som möttes och det fanns en naturlig förklaring till det. Jag fortsatte gå. Det var trots allt en rejäl omväg om jag skulle försöka komma runt hundskallen.
Varför, undrar ni, ville jag överhuvudtaget gå runt hundskall? Jag är ingen hundvän. Jag är en kattmänniska, en hundfiende. De gör mig illa till mods. Så fort jag ser en hund vill jag bara krama om avtryckaren och peka pipan mot hundens huvud. Men hur som är, jag fortsatte gå. Jag gick över bron och det var väl bara en femhundra meter kvar. Jag hörde att hundarna skällde än. Det gillade jag inte. Jag kunde se framför mig lösa hundar. Jag visste inte vad jag skulle göra om jag mötte lösa hundar. Såg mig om efter stora rejäla stenar att slå in skallarna på hundarna när de bitit sig fast i mina armar och min strupe. Jag såg inga.
En bit fram är det buskage. Man ser ingenting om vad som händer i gatukorsningen. Hundskallen fortsatte. Jag undrade sakta om jag skulle vända mig om. Men det regnade ju. Hundarna måste ju vara kopplade. De måste ju bara vara kopplade. Tio meter senare insåg jag hur fel jag hade. Två stora hundar sprang lösa på gatan. Inte en människa fanns i närheten. Det var bara hundarna. Jag stelnade till, och såg framför mig hur jag skjutsades in med ambulansen till nåt sjukhus. Hur jag rusade in och försökte ringa på hos sovande folk. Det var trots allt klockan halv ett på natten.
Jag ville inte visa någon svaghet. Vapen hade jag inte. Jag såg direkt att det var så stora hundar att bägge skulle jag aldrig klara om de gjorde ett någorlunda organiserat anfall. Jag skulle dö. DÖ. Jag vek upp för gatan som ledde norrut. Det skulle innebära att jag gick ifrån hundarna, men också ifrån dit jag skulle.
Jag hörde de komma mot mig. Hörde skallen. De tänkte bita ihjäl mig. Det var det de ville. Den stora svarta var nära nu. Den vita som verkade mer försiktig höll sig längre bak. Jag kanske skulle kunna slå ihjäl den stora svarta, om den vita höll sig tillbaka. Bara jag hade något att döda den med. Jag såg mig om och gick, utan att för ett ögonblick vända mig om. Låtsades som om jag aldrig sett dem. Nu skulle jag från deras territorium, så förhoppningsvis var jag inte längre ett hot.
Hundskallen tystnade också när jag i väldigt rask takt tog mig uppåt gatan. Men jag vågade inte se bakåt. Kunde se hur den stora svarta skulle flyga på mig. Först i korsningen såg jag bakåt, och hundarna var borta. Jag vågade inte pusta ut, fick för mig att de skulle genskjuta mig en gata ner, i och med att jag nu sett till att jag fick ta en ordentlig omväg till mitt sovställe. När jag låste upp dörren och tog mig in, släppte det. Jag har nog inte varit så rädd på år och dag. Jag har blivit rånad i Karlstad utan att bli ett dugg rädd, jag har varit i slagsmåll utan att vara rädd. Men den kvällen var jag rejält rädd. Jag hatar hundar.
Kvällen efter tog jag bilen. Och när jag skulle hem åkte jag förbi för att se om där fanns några hundar att köra ihjäl. Tyvärr fann jag inga. Jag gissar att hundägaren som släppt ut sina hundar för att döda den natten inte läser min blogg. Men här är i alla fall en varning: ser jag lösa hundar och jag är ute med bilen; då är inte bromspedalen något som existerar i mitt medvetande.
posted by Toni at 6:35 PM
2 Comments:
fyfan vad obehagligt! står ju i tidningen varje dag nu för tiden om folk som blir skadade och sånt av hundjävlar som är lösa. folk borde koppla sina förbannade hundäckel om de nu ska äga några.
Nog för att jag förstår att du blir irriterad och tyckte det var otäckt. Men att du vill "krama om avtryckaren" och "att bromspedalen inte existerar" är väl att ta i!??! Det finns alltid korkat folk som har hund vilket gör att hundarna inte agerar normalt men som regel anfaller inte hundar och biter ihjäl en - det är faktiskt väldigt ovanligt och onormalt beteende hos en hund.
Post a Comment
<< Home