Vad i helvete var det som gick fel?

Frågar ni er kanske. Borgarna vann valet igår, även om det var jämnt långa stunder av valvakan igår. Det var ingen tydlig majoritet, men det var likaväl en majoritet av svenska folket som tyckte det blåa alternativet var bättre än det röda. Vad var det då som gjorde att det blev på det här viset? Det känns nästan som min plikt som gammal statsvetare att förklara detta för er mindre insatta. Politices magister Bloggtoni tar er genom valet 2006.

Hela förtakten till valrörelsen har borgarna legat bättre till, ska först tilläggas. Först mot slutet har det dykt upp opinionsmätningar där vänsterblocket har haft majoriteten på sin sida. Skulle vi ta och samla ihop alla opinionsmätningar som gjorts under det senaste året skulle det vara en solklar övervikt för borgarmajoritet. Så på så vis är det ingen stor överraskning. Att övervikten inte blev större än den blev är egentligen det som är mer anmärkningsvärt. Sossarna har mobiliserat bra i slutet (vilket garanterat bidragit till högt valdeltagande) och lägg därtill att vänsterpartiet och miljöpartiet gör bättre val (i synnerhet vp) än vad som kunnat misstänkas för bara ett halvår sen.

Det har varit skandal efter skandal som har drabbat socialdemokraterna under de gångna åren. Detta har naggat förtroendet för makthavarna ordentligt i kanten. I valrörelsen har man dessutom nedprioriterat arbetslösheten. Göran Persson har stått fast i att den kommer minska: "jobben kommer". Detta är något som lett till att många väljare sökt sig efter andra, i deras ögon, mer trovärdiga alternativ. Och ibland är den som aldrig behövt prestera, mer trovärdig än den som underpresterar ständigt och hävdar att prestationen är bra.

Man ska naturligtvis inte underskatta ledarstilar. Jag tror detta är det val där partiledarna haft störst betydelse för valets utgång. Göran Persson, hur god talare han än är (och han är den bäste), så är han inte världens smidigaste politiker. Detta har man skymtat i några slutdebatter där hans s.k. härskartekniker som var vanligare för om åren återkommit. Det har fått folk att uppleva honom som arrogant och bufflig. Denna bild av Göran Persson är en bild som väldigt många har och som väldigt många kommit att tröttna hjärtligt på.

Fredrik Reinfeldt å andra sidan, uppfattas som en god lyssnare, eftertänksam, villig att ändra sig om någon kommer med en bra idé. Hur riktig denna bilden är ska låtas vara osagt. I mina ögon kan det mycket väl vara en medietaktisk strategi att låta Reinfeldt spela den mjuka rollen. Framförallt kvinnor har lockats av denna sida hos de "nya" moderaterna. Otaliga kvinnor har stirrat in i Reinfeldts golden retriever-ögon och sett något väldigt lockande. Fjärran från Perssons manliga härskartekniker och uråldriga patriarkala ledning har de uppfattat en mjuk modern man.

Maud Olofsson har också gjort ett bra val, och det tycks helt enkelt som hon har en del fans. Det är något jag inte har någon bra förklaring på (men å andra sidan förstår jag inte hur Tomas Ledin kan vara populär heller), men tydligen tycks många människor gilla att hon talar till bönder på bönders vis och till vise män på latin.

Nu har vi fyra år att se fram emot som inte känns så roliga. Borgarna har en god förutsättning att lyckas med sin politik, såvida att de kan hålla ihop. De går till ett dukat bord. Ekonomin går bra, arbetslösheten är på väg ner och Sverige har högkonjunktur. Det borde inte gå att sabba allt det här på fyra år, men å andra sidan, sist tog det dem inte mer än tre år innan räntorna låg på 500%. Vi får se hur det blir.